Steve Lukather - Att definiera sig själv

– Det var en jävla resa. Självförtroendet svek, min mor dog och äktenskapet föll samman. Relationen till barnen tog stryk och jag led rejält. Även på turné och i offentligt ljus – den brutala sidan av Youtube.

Steve Lukather ser tillbaka på tiden som lett fram till nya plattan med den passande titeln Transition.

För drygt tre år sedan kom Steve Lukather med terapins hjälp på fötter och kunde hitta tillbaka mentalt och fysiskt. Sprit, cigaretter och skräpmat byttes mot en ny livsstil där han nu sköter om sig och de sina på alla sätt han kan.

– Stress och depression, puh! Du anar inte vad det kan göra med en människa. Jag tappade hår och kände mig totalt vilsen. Varje dag gick ut på att försöka återhämta sig och komma upp på nollan igen. Men nu har jag rensat bort dåliga vanor, tankar och bekantskaper. I det här uppvaknandet såg jag också vilka som var mina vänner och vilka som mest utnyttjat mig för egen vinning.

Och i den vevan sorterades även EMG bort. En riktig vändpunkt för Steve, som alltsedan 80-talet använt deras aktiva mickar men nu bytt till passiva DiMarzio. 

– Det berodde på flera saker. Jag var missnöjd med att aldrig, under alla dessa år, ha etablerat ett personligt förhållande eller utbyte med dem. Och jag ville få tillbaka mellanregistret, kärnan i gitarrljudet. Så Larry DiMarzio och hans team tog fram nya mickar som lät fantastiskt. Dessutom blev vi vänner och förstod varandra direkt.

Lukather har alltid haft en bra ton som, vågar jag nog påstå, varit en av de mest inflytelserika i rockgitarrens historia. Emellanåt har det överskuggats av effekter eller mycket dist. Men Transition har genomgående ett klarare, mjukare och ärligare ljud. Faktiskt lite mer som han lät tidigare, vilket är ett gott betyg.

– Jag har i perioder överdrivit allt som går att överdriva. Spelat osmakligt och för mycket, maxat effekter och försökt kolla in nya tekniker. Men, helt i linje med mitt liv i övrigt, nu har jag renodlat vad som är min grej. Jag kan visserligen spela snabbt men inser att jag aldrig kommer att bli en Guthrie Gowan. Eller innovatör som Holdsworth och Wayne Krantz. Istället är min ton och mitt sätt att tänka kring harmonier det som är unikt för mig – rockbaserat med jazzinfluens. Ta en vanlig blues-tolva. Med min erfarenhet kan jag färga solot utifrån antydda ackord som inte uttryckligen spelas. Betona 6:an, hitta oväntade toner och välja med omsorg. Kromatik är en lögn med kort livslängd, för att göra det här måste man veta hur ackord är uppbyggda. Jag försöker sy ihop det med mitt eget sätt att töja, glida och hänga på tonerna. Och jag övar målmedvetet varje dag på det viset – ”hmm… på hur många udda sätt kan jag ta ett E7”? Inte sällan betyder det att medvetet välja det som kanske känns obekvämt att spela men låter originellt.

Steve har även bytt förstärkare. På Transition användes i huvudsak en Bogner Ecstasy-topp, uppmickad med en SM-57. Eventuella effekter lades på vid mixningen. För de lite mer udda, rena ljuden föll valet på en Kemper profiling amp. Men utifrån den enkla setupen drar Steve en hel del superba ljud, från rent till crunch och fullt ställ.

– Det är så jag spelar in. Ska jag gå från crunch till full dist gör jag det via en Ernie Ball volympedal under tagning. Jag kombinerar fingrar och plektrum för ännu mer dynamik. Och jag har även backat ner gainen på förstärkaren en smula numera.

Förutom sina signaturgitarrer, Music Man L-3, använde han en Les Paul på Last Man Standing, ”en present från Joe Bonamassa som funkade bra till de låga, crunchiga partierna”.

Steve jobbar gärna tillsammans med en partner i produktioner, helt enkelt för att ”låtarna blir färdiga då”. På Transition arbetade han med C.J Vanston från första stund.

Tillsammans byggde de upp låtarna i studion och sedan bollades idéer kring vilka musiker som kunde användas. Det blev en stjärnspäckad lista med namn som basisterna Leland Sklar och Tal Wilkenfeld, trummisarna Tos Panos och Chad Smith med flera, som då kunde gästa och göra pålägg i redan kompletta sessioner.

– Och jag lär mig att sjunga på riktigt nu. Jag har en röstcoach, Gary Catona, och gör övningar som gör att jag kan sjunga med stöd. Sången blir mer och mer viktig för mig.

Förutom den egna karriären och G3 med Satriani och Vai, har Steve i år ingått i Ringo Starrs band. Något han räknar som en milstolpe i den egna karriären.

– Beatles var ju liksom anledningen till att man började spela! Och här står jag på scen med den trummisen. En otrolig ära. Jag har fått nypa mig i armen många gånger. Ringo är 72 år men i obegripligt bra form. En stor mentor med mycket att berätta om livet. 

Trots alla framgångar återkommer Steve ofta till frågan om självförtroende. Han berättar att han var nervös inför G3-turnén. Att han, på grund av näthatare allvarligt funderat på att lägga av. Och att han fortfarande kämpar mot bilden av sig som ”den slicka LA-gitarristen som säkert inte kan spela utan effekter”. Vilket låter konstigt med tanke på hans credits och enorma respekt både från kollegor och fans i olika läger?

– Det handlar nog mycket om hur man är som person. Jag är en glad skit på partyt och kan nog vara social med de flesta. Men musikaliskt upplever jag ett ständigt mätande och ifrågasättande. Se på alla galet självkritiska gitarrister? Vi vill nå perfektion och strävar hela tiden efter det ultimata trots att det alltid är utom räckhåll.  Det kan bli destruktivt och inåtvänt. Lite som att försöka suga av sig själv? A – det går ju inte! B – skulle det mot alla odds lyckas, hade du aldrig lämnat lägenheten!

– Jag tror aldrig jag har lyckats formulera det bättre, avslutar han med ett nöjt skratt.

FUZZ 1/13