Skandinaviens ledande gitarrportal

STÄMMA PÅ GEHÖR DEL 1

Det spelar självklart ingen roll hur pass bra gitarren är intonerad, stämmer man inte strängarna rätt kommer den att låta sur. Stämapparaten är ett oumbärligt hjälpmedel som sparar oändligt med tid och frustration, men det är lätt att bli slav under den. Det är beklagligt om en gitarrist inte klarar av att stämma på gehör. Så svårt är det faktiskt inte, men till och med många erfarna gitarrister försöker stämma med felaktiga metoder.

Orsaken till de flesta fall av ”stämnoja” bottnar i försök att stämma gitarren i rena intervaller. Detta leder oundvikligen till problem, eftersom gitarrens band är placerade för liksvävande intervaller. De enda rena intervallerna som normalt kan åstadkommas på gitarrens band (utan att töja en eller fler strängar) är unisona toner och oktaver.
Rena intervaller är heltalsdelningar (jämna bråkdelar) av stränglängden - 1/2, 2/3, 3/4, 4/5, osv. De starkaste flageoletterna på en gitarrsträng - vid 12:, 7:e, 5:e och 4:e banden - ligger precis på dessa punkter. Dessa toner är de första fem intervallerna i den naturliga tonraden: oktav, kvint, kvart och durters.
Flageoletter är rena intervaller. Bortsett från oktavflageoletten vid tolfte bandet och dubbeloktavflageoletten vid femte bandet, stämmer de inte ihop med gitarrens band. Man kan därför inte använda dom att stämma med.

I kontrast till den naturliga tonraden är liksvävande temperatur en konstgjord matematisk indelning av oktaven i tolv exakt likvärdiga halvtoner. Den kan inte uttryckas i jämna bråkdelar, utan använder en logaritmisk funktion - den 12:e roten ur 2 - i kalkylen.

I liksvävande temperatur är kvinten sänkt 2 cent (1 cent = en hundradels halvton) i förhållande till den rena kvinten. Kvarten är höjd 2 cent från rent. Durtersen är höjd 14 cent från rent och molltersen sänkt 16 cent från rent. Liksvävande temperatur är en kompromiss som tillåter musiker att spela alla intervaller, i alla tonarter, med samma relativa exakthet.
Gitarren är låst till liksvävande temperatur av dess band - åtminstone så länge banden är 12 till oktaven, obrutna och raka. Gitarristen får vackert lära sig acceptera bristerna hos liksvävande temperatur, eller stå ut med ständig stämnoja.

Lyssna på svängningarna

Vanligen har de som finner det svårt att höra om en intervall stämmer rent helt enkelt inte lärt sig knepet än. Det är som att cykla, eller simma - när man kan det, är det hur enkelt som helst. Svaret är att lyssna på svängningarna. Spela två toner tillsammans – till exempel den öppna E-strängen och E-tonen på D-strängen på andra bandet - och låta dom ringa. Om de inte stämmer rent hör man ett tremolo (regelbunden ökning och sänkning av volymen) på grund av interferenseffekter. Stämmer man en av strängarna kommer denna “svängning” att antingen öka i frekvensen, vilket betyder att man går åt fel håll, eller att sakta ner och till slut försvinna helt när de två tonerna stämmer rent.



Tips

1. Lär dig att montera strängarna på stämskruvarna korrekt!

2. Försök aldrig att stämma ner till en ton - stäm först under tonen, sträck strängen, stäm sedan upp till tonen. Töj strängen ordentligt och finstäm den.

3. Innan du stämmer en sträng som du tycker är sur, kolla den mot de båda grannsträngarna. Många gitarrister gör felet att de stämmer fel sträng! Ofta kan man tro att till exempel G-strängen är hög när det i verkligheten är D-strängen som är låg. Ibland gör jag det själv, och när jag ser på medan andra stämmer, verkar det som om dom gör det också...

4. Om gitarren är utrustad med svajarm, stäm strängen, skaka armen ordentligt, töj strängen, skaka armen igen, och finstäm. Jag brukar även töja de ospunna strängarna ett par extra gånger innan jag finstämmer.

Se även min webbsida – www.guyguitars.com – för mer ingående artiklar om temperering, stämning, m m.






tavling_110719.jpg

Fler artiklar

     Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
    ANNONSER
    banner