Staffan Astner & the Bronk
– Det är alltid så lätt för oss att spela tillsammans. Vi behöver aldrig stå och fundera på hur vi ska förhålla oss till det som händer, musiken bara flödar. Och så har det alltid varit. Staffan Astner, en av landets mest rutinerade studiorävar, beskriver kemin som finns hos trion Bronk där han spelar med bröderna Sven och Per Lindvall. Bandet släpper sin debutplatta i maj och den kan närmast sägas låta som ett knippe proffsiga jam. – Vilket är precis vad det är frågan om. Vi har bara haft ett gig och det var när Per blev tillfrågad om att spela på en Drum & Bass gala för något år sedan. Han gillar ju inte att sitta där och spela trumsolon, så vi hängde med och spelade några låtar på trio istället. Det var skitkul så vi bestämde oss för att göra en platta och började jamma fram låtar i Pers garage. Ingen generalplan alls, bara vansinnigt kul. Trio och instrumentala låtar – man skulle kunna vänta sig invecklat och duktigt spel? Men låtarna bygger ju på till synes enkla teman? Nästan som i Miles Davis Jean Pierre, eller Birdland? – Absolut, lite naiva snuttar. Men det kommer ju av att jag spelar väldigt enkelt, att veckla in mig i en massa bopfraser skulle inte kännas naturligt. Men inställningen kommer från jazz, det fria och improviserade. Det är kul att låna den vinklingen till låtar som mer bygger på rock, r&b, soul eller folkmusik. Jag såg ett YouTube klipp med Wayne Krantz där han visade samma inställning. Han hade medvetet valt bort bopfraser för att de som bäst bara kunde bekräfta något redan sagt. Som om han stod med lyssnaren och de tillsammans konstaterade att ”bebop svänger skönt”, ungefär, men inget nytt blev kommunicerat där och då. Trots det kallade han sig fortfarande jazzmusiker eftersom han behållit stommen, det starka inslaget av improvisation. – Lustigt, för jag sa till Per en gång att jag överhuvudtaget inte kunde spela jazz. ”Det är vad du tror”, sa han, och menade just att jag anammat den där fria, nyfikna inställningen. Jag gillar ju inte fixering vid låtars format och att allt upprepas exakt. Mycket musik skulle må bra av att släppa lite på det där. Men ändå – i all sin enkelhet röjer era teman ändå en del influenser och extra krydda. Dina slingor har till exempel ofta en koto-klingande, österländsk knorr? – Jag har lyssnat mycket på arabisk musik förr. Tippar att det där är något som lämnats kvar i mitt spel. I inledningsspåret, Dukkah, kan man även höra ekon av Police, Hendrix och Jeff Beck? Jag lyssnade nyss på hans låt Where Were You, där han är väldigt exakt med svajet, och tyckte mig se likheter? – Så är det, honom har jag lyssnat mycket på. Förutom det att spela flageoletter med svajarm har jag snott grejen där han så att säga spelar mellan tonerna, landar på kvartstoner. Ni bakar samman alltihop och ger det till sist ett stänk av svenskhet, något jag tycker ni delar med de flesta av våra stora musiker. Kan man tala om en genuin svensk ton, tycker du? – Det kan man, jag håller helt med. Det är otroligt ballt att upptäcka att den ligger med oavsett vilka influenser vi rör oss med i övrigt. Jag tror det är en touch av svensk folkmusik som bara finns där, vare sig vi vill eller inte. Kan du sätta fingret på vad det är? Ligger det i harmonierna eller är det något rytmiskt? – Svårt att säga. Jag tror mycket kan tillskrivas plattor som Jan Johanssons Jazz på svenska. Som jag uppfattar det, är vi väldigt engelska eller amerikanska här när det gäller rytmik. Så det lutar mer åt att det särpräglade finns i melodierna och ackorden. Det lekfulla, jazziga, kombinerat med något svenskt hittade man även hos de som gjorde musik åt barnprogram på 60- och70-talet? – Visst, det finns mycket bra där. Ta bara Georg Riedel, Jojje Wadenius eller han som gjorde musiken till Saltkråkan, Ulf Björlin. Ett mycket roligare decennium än 80-talet, vilket var sämst någonsin rent musikaliskt. I sammanhanget kommer jag att tänka på en annan svensk grupp, Plankton. Hört dem? – Oh ja, jag är ett stort fan! De är skitbra och har koll på vad de gör, det vet jag. Tillbaks till er platta. I Just Called To Say I’ll Leave You tuffar fram stor och tung men ändå graciös. Och det får ta tid? – Själv hade jag faktiskt bilden av hur det är när man lägger barn. Vilket ju i och för sig kräver tid. Jag hörde något likt Peterson-Berger – där har du folkmusiken igen – och det blev så att vi avstod från att göra en massa pålägg här. Ofta när man kommer hem med bakgrunder och lyssnar tänker man att det vore snyggt att lägga på steelguitar, stråkar eller något annat. Men det finns en charm i att låta det vara så luftigt som det är, ljudbilden är nästan som störst och varmast då. I Nysses butik låter din gitarr som en motorsåg som kört fast, och du använder svajarm och fuzz för att rycka loss? – Ha! Det ljudet blev skitbra. Och har en kul story. Jag hade hittat det här soundet andra dagen vi spelade in, och var jättenöjd. När vi någon dag senare kom tillbaks till den studion igen ställde jag upp mina grejor exakt som tidigare för att använda samma ljud på några andra pålägg. Det gick inte – gitarren lät platt och allt det goa var väck! – Det enda jag gjort sedan sist var att lämna in förstärkaren, en Fender Blues Deville från 90-talare med blå 4x10" Alnico element, för att fixa ett känt problem. Den bytte nämligen kanal av sig själv så Kalle på LH Förstärkarrör kikade på den. På vägen ut säger han i farten att han även rättat till biasen, som tydligen var lite felställd. Han ”ändrade tillbaks så att rören får den ingångsspänning det är tänkt att de ska ha”. Och nu stod jag alltså i studion, med exakt samma riggning, och kunde inte få till något användbart. – Så jag tog stärkaren och åkte tillbaks till Kalle. Han och Ola Lehnert, som också var där, lyssnade och höll med om att det lät livlöst. Då bad jag dem skruva till biasen som den var innan - felställd – och skillnaden var som natt och dag! Det kände vi alla, soundet var tillbaka igen. Principen är att vi i Sverige får mellan 220-230 volt. Ställer man då in förstärkaren på 240 Volt får den mindre, lägre spänning än förväntat och producerar oftast ett mjukare sound. I mitt fall blev det alltså av någon anledning tvärtom – den lät mjukare ställd på 220 volt. När sedan grunderna var klara gjorde Staffan pålägg hemma i sin egen studio. Gitarrer – strata, tele eller Les Paul – läggs där med en Fender Pro Junior combo, den med en 10-tummare, och hans pedaler. – Det blir kanon. Jag gjorde så på senaste Savage Roseplattan, och folk berömmer det gitarrsoundet hela tiden. På vår trios platta hör du min Junior överallt, exempelvis det Police-influerade partiet på Jerk Chicken och solot i avslutande Finland. Att det blir så pass bra får nog även tillskrivas mina preamps. När jag jobbade i London köpte jag två strippar från ett Trident B-Range, ett mixerbord från 70-talet. I övrigt använder jag MOTU 828 AD-omvandlare och Logic på en Mac G5. Staffan berättar att det där med att spela in i stora studios tillsammans med andra har försvunnit mer och mer. Eftersom han har hittat ett fungerande koncept – ”det låter faktiskt bättre när jag spelar in här själv” – har han kunnat ta emot beställningar av gitarrpålägg, och klarat av jobbet snabbt. Folk tar kontakt via mail – astner@bredband.net, eller www.myspace.com/staffanastner, och sedan skickar de över sin bakgrund. – Jag har kommit dithän nu att det är dags att kombinera mina olika jobb på ett sätt jag kan trivas med. Jag vill hitta en bra mix mellan att ta emot gitarrjobb hemma, vara gitarrlärare och turnera eller spela på artisters plattor. En dag per vecka är han gitarrlärare på RML, Rockmusikerlinjen, där han undervisar fyra gitarrister om året. Annars har det mest varit turnéer i Europa som gällt de senaste åren. – Jag har inte turnerat i Sverige sedan vi åkte med Eric Gadd 2002. Istället har jag kompat den fantastiska danska sångerskan Rebekka Bakken, och det har gett många nya impulser. När hon ringde frågade jag först, apropå jazzinställning, om de inte sökte en jazzgitarrist? Men sedan provade jag att spela på mitt sätt, lägga min r&b-gitarr på hennes jazzinfluerade låtar, och det funkade jättebra. Att mötas på det viset lär en massor. – Jag måste nämna, på tal om saker som varit utvecklande, att jag haft förmånen att spela med Eric Bibb. Han är en riktig favorit, en höjdare på allt – som låtskrivare, gitarrist och sångare. Varje repa är en gitarrlektion, för han har ett så stort sväng. Och kan spela akustiskt, finger picking – saker jag inte har koll på alls. Ett tag hade du även olika jobb genom din kompis Martin Terefe, producent i London? - Det var några år sedan jag var där nu, men Sven spelade till exempel bas på hans platta med James Morrison nyligen. Själv har jag turnerat konstant istället. Jag tycker mig hitta Staffans signum i det stygga gitarrliret. En söndrig, naken och brutal ton lindad runt en vacker kärna. Och i de lägena kommer en ny parallell referens farande – Michael Landau. Inte minst med tanke på bägges utveckling från slickt 80-tal till dagens råa, bluesbaserade spel. – Landau ja, jag gillade hur han lyckades få till det ljudmässigt där de flesta gick vilse bland effekterna på 80-talet. Jag hörde honom när de startade Raging Honkies men sedan dess har jag inte lyssnat så mycket. Men oavsett, jag har aldrig haft någon plan för hur mitt spel eller sound skulle utvecklas, det har bara blivit. – Och en klar hjälp där, med att få inspiration och nya vinklingar, har varit att få ha privilegiet att spela med olika artister. Det gör att du inte stagnerar. Du kan ratta in ett fint strataljud med mycket topp utan att det blir vasst och konstigt. Hur gör du? – Jag kan ju bara ge dig den ungefärliga gången hos mig. Först ställer du in stärkaren på den högsta volymen du kommer att använda, och i mitt fall betyder det även att ljudet då fortfarande är ganska rent. Sen vrider du ner gitarrens volymkontroll, vilket gör att den vassaste toppen rundas av. Men – och det här har jag aldrig fattat – då får ju ljudet humbuckerkaraktär, blir dovt och låter som om du fått en kudde över strängarna…? – Nej, du kan fortfarande bevara briljansen om du lägger med en distpedal i kedjan. Eller ännu hellre en gammal fuzz med germaniumtransistorer, den ger en boost som i sin tur tillåter att du drar ner gitarrvolymen. Lyssna på I Just Called To Say I’ll Leave You, det är så jag jobbar där. T- Rex-pedalerna är också bra till detta, exempelvis deras Møller. Ja, hela deras linje är suverän, med delay, tremolo och Univibekopia. Du använder även octaver? – Det är en octavia byggd av Micke Nilsson, som han kallar Hangglider. Från början körde jag på en Roger Mayer, men den blev för diskantig och jag ville ha mer botten. Något annat tips angående ljud? – Faktiskt! Det bästa som hänt mina elgitarrer på år och dag var när jag bytte till bandstavar av stål. Det ger ett sånt lyft och kan förvandla en medioker gitarr till en riktig pärla. Det här kom sig av att jag drabbades av nickelallergi. En rejäl förbannelse för en gitarrist eftersom många detaljer innehåller nickel, även strängarna. Men med mycket hjälp – Nysse på Gitarrspecialisten letade upp stålband och Arne Arvidsson bandade om – ordnade det till sig och idag är jag mer nöjd med soundet än jag var tidigare. Ett viktigt fynd var också strängmärket Elixir, som är coatade. Rekommenderas! Och på tal om ljud. Trion hade länge letat namn när Sven, basisten, en dag återigen lät undslippa något som fick det att fladdra till i subregionerna. Den mannen är känd hos världens alla studios som en som verkligen kan släppa väder. – Jag härmade det ljudet och sa ”Bronk!”, som Razor den Onde i DN:s seriestrip Assar, varpå bror Per hoppade fram bakom pukorna och skrek ”Det tar vi!” Sagt och gjort. Publicerad FUZZ 5/08 |
Fler artiklar
Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
ANNONSER