banner Skandinaviens ledande gitarrportal

Spiritual Beggars - Mike Amott

Av Janne Stark

Gränsen mellan klassisk sjuttiotalshårdrock och stoner är ganska hårfin och gruppen Spiritual Beggars har kallats båda delar. Gitarristen Mike Amott är dock ett helgjutet fan av klassisk sjuttiotalshårdrock.
Mike Amott började sin bana inom dödsmetallen i slutet av åttiotalet i grupper som Carnage och engelska Carcass, där de sistnämnda även hunnit med att göra en återförening. I Japan förknippas Mikes namn mest med hans melodiska dödsmetallband Arch Enemy, där han lyckats med något så unikt som att bli framröstad till bästa gitarrist och som bästa band tre år, något som endast tangeras av Yngwie Malmsteen och Alexio Laiho från Children Of Bodom. 
Det Mike nu är aktuell med är bandet där han visar sin förkärlek för sjuttiotalets klassiska hårdrock; Spiritual Beggars. Gruppen har just släppt sitt åttonde album Earth Blues och med den gått tillbaka c:a sex-sju år sedan föregångaren. Mike förklarar.
– På Return To Zero försökte jag hålla en rakare linje och tänkte mer 1979-80, när sjuttiotalsbanden försökte lugna ner sig, som UFO under Paul Chapman-eran. Nu ville jag gå tillbaka mer till 1972. 
Mike har alltid en idé eller ett koncept innan han börjar spela in en platta, men om det sedan håller hela vägen är en annan sak. Beträffande Earth Blues ville han få in mer livekänsla i studion, det skulle vara mer ”wild and crazy”. Mike satte sig ner och lyssnade in sig på de gamla obskyra sjuttiotalsplattor han upptäckte på nittiotalet, med grupper som Stray Dog, Captain Beyond, Lucifer’s Friend, Asterix och hans stora favoriter Frank Marino & Mahogany Rush.
– Jag kom ju in på sjuttiotalet från ett annat håll via grupper som Deep Purple, Rainbow och Uriah Heep och började sedan gräva mig djupare. En kompis fick mig in på Mahogany Rush, jag upptäckte Mountain och sedan en hela undergroundscenen med band som aldrig blev stora, berättar han. 
Dessa influenser genomsyrar definitivt nya plattan och bandet har på ett högst förtjänstfult sätt plockat upp sound och influenser, men inte kopierat, utan snarare gjort en snygg frihandstolkning. Till exempel i One Man’s Curse där han anammar sin Mother’s Finest-ådra och ger en hint av Moses Mo i solot, med ett autofilter som effekt, eller Schenker-viben i Hello Sorrow. I Too Old To Die Young körde han första delen av låten med phaser i verskompet och försökte ge den lite Frank Marino-stuk, medan andra delen är en hommage till den ganska nyligen bortgångne Larry ”Rhino” Reinhardt i Captain Beyond.
– Jag snor aldrig fraser, men försöker hitta viben och göra min tolkning av det. Jag är ju helt självlärd och vet inte ens vad jag håller på med, men har jävligt kul i alla fall, skrattar han. 
I låten Legends Collapse, skriven av keyboardisten Per Wiberg, får Black Sabbaths Tony Iommi sin hyllning. Solopartiet var långt så fältet var öppet att bygga upp ett solo på den fallande kompskalan och istället för att bränna pentaskalor tog han sig tid att bygga upp det och, som han säger, limma ihop det med en wah wah. Här körde han även grundriffet med halsmikrofonen i gitarren, vilket han sällan gör annars. 
Dreamer är faktiskt en coverlåt, en gammal bluesstandard av Bobby Blue Bland som trummisen Ludwig Witt visade för Mike och tyckte den skulle passa i Spiritual Beggars format. De lade sedan själva till det smått majestätiska jampartiet på slutet. I Road To Madness fick jag själv en förnimmelse av en viss tysk hårdrocksgitarrist som 1976 släppte den enastående plattan Seventh Step.
– Ja, den låten hette faktiskt Dirk Steffens ända fram till slutet. Den tyska sjuttiotalsheavyn stod i en klass för sig och de hade det där riktigt feta soundet, typ tidiga Scorpions med Uli, säger Mike. 
Trumkompet må vara influerat av Steffens låt Just A Game, men riffet säger Mike är högst Schenker-influerat, från MSG-eran. Han påpekar vidare med ett skratt att de inte känner någon som helst press att vara originella. 
Denna gång ville Spiritual Beggras, som nämndes, spela in plattan live och vill man det är det inte helt lätt att hitta en passande studio. Lösningen fanns utanför Gävle, i The Replacements studio i Skutskär där Roberth Ekholm spelade in bandet. 
– Vi spelade in, bodde och lagade käk ihop, vilket var skitkul. Annars brukar det vara att man aldrig träffas hela bandet i studion, säger Mike och berättar att skivan sedan mixades av Staffan Karlsson i Halmstad, ett stenkast från Mikes hem. 
På inspelningen körde Mike med sin femtiowatts Marshall JCM 800, samma typ som Norum och Schenker använder, ett sound Mike älskar. Den var uppmikad både framför lådan, bakom och med distansmikar för att ge ett naturligt reverb. För att få ett djupt och bra delay kör han sin Marshall-topp genom ett Rockman Stereo Chorus/Delay och ut genom en stereolåda. 
I gitarrväg nyttjades framförallt, både för komp och solo, Mikes custombyggda ESP 69-modell Stratocaster med lönnbräda. Den är svart med vitt plektrumskydd, utrustad med ett set EMG Dave Gilmour signaturmikar. Han spelade också på sina två custombyggda Dean retro-V med sin egen signaturmik i stallet och Schenker-varianten i halsposition. Vidare en ESP-byggd Les Paul Gold Top-kopia, en Navigator, med PAF-mikar och rosewoodgreppbräda. 
I inledande Wise As A Serpent kopplade han till en Way Huge Swollen Pickle fuzz, även i riffet. 
Efter att tidigare ha använt en Cry Baby live och en Vox wah wah i studion, tog det lilla amerikanska företaget HomeBrew Electronics fram hans egen Michael Amott Signature Wah, vit med röda färgstänk. Han har även nu fått sitt signaturset strängar.
– Eftersom jag alltid kör nedstämt till C har jag fått plocka ihop det själv, men nu har Rotosound tagit fram ett set åt mig med tjocklekarna 59, 44, 32, 18, 15 och 11. Det är stabilt i botten och funkar bra att lira solo med, menar han. 
Mike brukar alltid dubba sin kompgitarr, men denna gång körde han vissa låtar med en gitarr i ena kanalen och orgeln i den andra, som på gamla Deep Purple In Rock. 
Som slutkläm konstaterar Mike:
– När man lyssnar på gitarrister som Schenker och Marino slutar man nästan andas och man behöver bettskena för man känner så hårt. Det är den känslan man vill åt! 
Mike, du är på god väg.
FUZZ 3/13

 Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
ANNONSER
banner banner banner banner

Countdown to Fuzz Guitar Show 2018
FUZZ GUITAR SHOW 2018
MAY 26-27, GOTHENBURG