banner Skandinaviens ledande gitarrportal

Slash/Myles Kennedy - Två stora talanger i symbios

Av Urban Kindhult

En av de få återstående verkliga gitarrhjältarna, Slash, lyckas med talang och envetenhet hållas sig i ständigt fokus. Efter att ganska nyligen ha spelat in sin förra skiva med hela rock- och popeliten fanns anledning att fundera om det fanns energi och idéer för ännu en lyckad satsning. Med Myles Kennedy vid sida bevisar Slash med nya albumet Apocalyptic Love att det inte fanns någon anledning till oro.
Slash har över åren utvecklats till en fixstjärna på gitarrhimlen och det har att göra med mer än några lyckosamma år i bandet han helst inte nämner vid namn. Han kunde ju som de allra flesta andra musiker helt enkelt bara ha försvunnit ut i det fördolda. Slash talang består nu inte bara i en långt gående musikalisk drivkraft, utan lika mycket i en utvecklad personlighet som haft förmåga att ställa om sig utefter förutsättningarna och hålla musiken högst prioriterad. Den här killen älskar att spela och istället för att sitta vid poolen och titta på alla gamla guldplattor, så ser han till att leta sig fram till sammanhang som fungerar. 
Slash, som själv säger att han ogärna ens hummar melodier, är som alla goda rockinstrumentalister beroende av en frontman med både karisma och vokala resurser. Det har väl under åren gått sådär att hitta helt rätt. Men bland gästartisterna på förra självbetitlade släppet fanns den vidunderlige sångaren och gitarristen Myles Kennedy, som imponerat under de senaste åren med en stark personlighet och ett vokalregister som sträcker sig över fyra oktaver. Led Zeppelin prövade honom som en eventuell sångare för några år sedan. Han har dock haft sitt egentliga och mycket framgångsrika hemvist i återstoden av det amerikanska megabandet Creed, numera kallat Alter Bridge. 
Slash har mycket tydligt understrukit att han inte vill förstöra ett mycket bra band, men skulle inte tveka om det fanns en möjlighet att få spela in en hel platta med Kennedy bakom mikrofonen. Nu har det, tillsammans med basisten Todd Kerns och trummisen Brent Fitz under namnet The Conspirators, blivit verklighet. Resultatet är något av det allra bästa som kommit ur den tidigare hårdlevande cylinderhattens verksamhet, sedan tiden i bandet han inte gärna nämner. Hur kom det sig då att det blev allvar av denna önskan till slut?
– Det stämmer att jag absolut inte ens övervägde att störa ett så väl fungerande band som Alter Bridge, säger Slash. Jag tror att det handlade om att vi helt enkelt hittade tid i våra kalendrar att göra detta och jag är glad att vi fick till det. Just att vi inte hade obegränsat med tid gjorde också att vi var tvungna att vara snabba och ganska spontana i inspelningsarbetet och fånga kemin i bandet, vilket jag tycker är precis så som rockplattor skall spelas in. Det skall vara enkelt, gå fort och vara spontant. 
Både du och Myles har ju haft ganska hektiska år bakom er. Var det svårt att samordna skrivarbetet?
– Ja, båda spelade i snitt sex kvällar i veckan i olika band i olika delar av världen, så det blev mycket mailande fram och tillbaka med Garageband-filer, typ klockan fem på morgonen. När vi sedan träffades för soundcheck eller backstage vid de tillfällen vi spelade tillsammans så jobbade vi vidare på idéerna. Hela plattan är skriven på så vis. Så visst finns det fördelar med teknik, så länge det hjälper mig i mitt arbete och inte blir onödigt komplicerat. Numera gör jag demos i ProTools och ofta när jag själv har lyckats ställa in allt har jag ingen lust att spela längre. Tidigare höll jag allt i huvudet men då tappade man å den andra sidan många idéer. Nu skickade jag ett intro, ett riff, en vers och en refräng till Myles som hittade på en melodi och skrev texten. Låtarna blev relativt hårt arrangerade, men ett ställe där vi lät gitarren breda ut sig lite extra är exempelvis på solopartiet i låten Anastasia. 
Slash gillar sällskap, eller i alla fall rätt sällskap och han trivs nog bättre än på länge tycks det. Han är väldigt ödmjuk till sin läggning och mycket aktiv i sociala medier. Apocalyptic Love ger även intryck av att Slash blommar ut i sammanhang där han får dela uppmärksamheten med starka och begåvade karaktärer som Myles Kennedy. 
När man har skrivit låtarna tillsammans så har man använt en bred musikalisk palett. Kanske har det att göra med att Kennedy började sin karriär som gitarrist och studerade en hel del jazz i sin ungdom och kanske är det därifrån man har dragit en del inspiration av både dynamik och harmonik.   
– Jag har gått igenom många Real Books genom åren och var väldigt intresserad av musikalisk arkitektur och teori när jag var yngre, säger Myles. Gitarren var mitt huvudinstrument och jag jobbade även som lärare, så det här med sången kom sig mer av en händelse. Jag tror att om man arbetar med att vidga sitt harmoniska perspektiv genom att studera mer komplexa musikformer som till exempel jazz, så kan man sedan ta ett steg bakåt och göra intressant rock av det med en annan groove och energi. Min roll i det här sammanhanget vad gäller gitarr är främst att stödja vad Slash gör.  
Många betraktar er två lite som en gudomlig matchning. Vad tror ni själva det är som gör att ni fungerar så bra ihop?
– Kanske Slash skulle beskriva mig som en musiknörd, skrattar Myles. Jag tror att det är en djup passion för musik med ett hjärta i bluesen som förenar oss. Gudomlighet och spiritualitet spelar en stor roll i musikskapande och framförande, att ta i som om man verkligen menar det. Där tror jag att vi har en del gemensamt.
– Jag skulle nog inte beskriva Myles som en nörd, men som en musiker som har en helt unik begåvning att kunna ta vilket stycke musik som helst och med sin röst göra det till sitt eget, säger Slash. När vi började spela tillsammans hade jag tidigt en känsla i magen att han med sin bredd kunde hantera allt material. Vi gör ju en hel del låtar som han inte varit med och skrivit, men första dagen vi repade för den här plattan så var det helt otroligt problemfritt. Publiken kan både uppskatta låtarna och honom. Han har också en extraordinär förmåga att hitta melodier, där många sångare inte förstår mina idéer. Han är dessutom fantastiskt duktig på gitarr och spelar komp på hela plattan, oftast panorerad till vänster högtalare. Jag blev verkligt imponerad när jag hörde om hans gitarrbakgrund och det tillför en stark dimension. Jag tror att vi skulle kunna spela in en bluesplatta tillsammans, ganska lo-fi och helt annorlunda än den här skivan. Vi har en speciell kemi.
Ja, för när man väl hittade en lucka i turnerandet så samlades man, gjorde klart låtarna och spelade in dem, helt live den här gången. Det var första gången för Slash faktiskt. Vanligtvis så vill producenter inte veta av ljudet av gitarrförstärkare i närheten av trumsetet, för det blir naturligtvis ett elände att mixa det hela efteråt, men man tappar ju lite av känslan då också. Med Apocalyptic Love har man lyckats att balansera det råa och opolerade med en explosiv musikalitet som i ljuset av sin egen briljans ändå får det hela att framstå som snyggt och polerat. Det är ganska unikt.
– Vanligtvis får man spela med hörlurar och det har aldrig funkat speciellt bra för mig, säger Slash. Det känns för litet och jag känner begränsningen i jämförelse med ljudet av en förstärkare i ett rum. Förr i tiden spelade jag in med bandet för att få rätt känsla och sedan göra om allting i kontrollrummet. Vår producent denna gång, Eric Valentine, gjorde istället så att vi byggde ett rum i rummet för mina förstärkare, där en Marshall JCM 800 och min egen signatur-Marshall AFD100 spelade samtidigt, så att vi kunde spela in allting rakt av och behålla spåren. Jag var med på ett annat sätt och det var lite av ett eureka-ögonblick för mig. Just att fånga det levande och råa var visionen med denna platta och det är också därför som gitarrerna placerats ganska långt fram i mixen och vi har dessutom behållit många av inräkningarna mellan låtarna.
Du är ganska insatt i tekniken, även om du själv använder den sparsamt och smakfullt. Tillsammans med bland annat Dunlop har du utvecklat ett flertal signaturpedaler. Är några av dessa med på nya plattan?
– Jag gillar att utveckla prylar som förenklar. Wah-pedalen, min nya signatur Dunlop Slash Cry Baby Classic, poppar upp lite här och där, främst på titelspåret Apocalyptic Love och Bad Rain. Jag hade också en annan pedal som jag utvecklat med Dunlop, som heter MXR Slash Octave Fuzz. Den ger möjlighet att lägga till en oktav upp eller ned och blanda oktaven med den torra signalen. Jag använde den med en oktav upp i No More Heroes och med en oktav ner i Carolina, tillsammans med en talk-box, vilket kändes ganska nytt. 
Förra gången FUZZ intervjuade Slash noterades att Myles Kennedy gärna spelar på gitarrer från Paul Reed Smith och att det nog skulle läggas en ansats på att få honom att spela på ”något annat”. Lyssnar man på plattan kan man här och där skönja ett typiskt PRS-mörkt gitarrljud, men enligt Slash spelar även Myles på Gibson Les Paul denna gång.   
– Nej, det är faktiskt inga PRS-gitarrer på plattan, säger Slash. Också Myles spelar Gibson denna gång och då allra främst på en Les Paul Gold Top, en Firebird och en Junior. Själv så spelade jag på min Derrig (en 59 Les Paul replica byggd av Kris Derrig, red anm), utom på tre låtar, Bad Rain, Halo och Standing In The Sun där jag använde min AFD Les Paul. Min Derrig var nämligen tvungen att få mikarna omvaxade hos Seymour Duncan, för den började tjuta. Vi är som ett gammalt gift par och har våra issues. Den håller inte stämningen speciellt länge och kräver lite förberedelser inför en session, men när allt funkar så är vi oslagbara tillsammans.
FUZZ 5/12

 Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
ANNONSER
banner banner banner banner

Countdown to Fuzz Guitar Show 2014
FUZZ GUITAR SHOW 2014
MAY 10-11, GOTHENBURG

bannerbanner