banner Skandinaviens ledande gitarrportal

Scott Gorham - Från Thin Lizzy till Black Star Riders

Av Janne Stark

En fråga som återupprepades gång på gång fick till slut dammen att brista. En ny platta med Thin Lizzy, utan Phil Lynnot? En kul grej? Helgerån? Resultatet? Ett album med Black Star Riders!
Gitarristen Scott Gorham är den enda medlem som har varit en solid del av Thin Lizzy sedan 1974. Han har alltid funnits där jämte killar som Brian Robertson, Gary Moore, John Sykes och Snowy White och har väl aldrig fått den cred han egentligen förtjänar. Man glömmer lätt att det faktiskt är Scott som lirar solon i låtar som Got To Give It Up, China Town, Cowboy Song och Emerald. Han har inte heller fått sin historia berättad i FUZZ, så innan vi hoppar fram till dagens aktuella ämne gör vi en djupdykning i historiken, där han faktiskt avslöjar en hel del saker jag inte tidigare visste. Scott är född 1951 i Glendale, Kalifornien och växte upp inspirerad av, den fortfarande aktive, kungen av surfguitar; Dick Dale. 
– Han hade en ton man aldrig hade hört förut och så hans dubbla plektrumteknik med reverb till det. Jag var och såg honom live för fem år sedan och att se honom stå och bränna med en Fender Bassman och två tvåfemton-lådor var helt fantastiskt, konstaterar han. 
Scott Gorham nämner också, förutom ”the usual suspects” Hendrix, Clapton och Beck, även The Allman Brothers som viktiga influenser. Kanske inte så långsökt med tanke på gitarrstämmorna. Han anser även att gitarrkollegorna i Thin Lizzy har givit honom en viss krydda. 
Stilmässigt är Scott ingen shredder utan en högst melodisk sologitarrist, med ett ofta omtalat behagligt vibrato. Just likheten med influenser som Clapton och Allman Brothers skiner igenom på hans sätt att spela ganska laid-back och han är Gary Moores raka motsats vad gäller aggressivitet, där Gary ofta biter ifrån medan Scott smeker sig fram.
Scott berättar att han aldrig tog gitarrlektioner som ung utan lyssnade på plattor och lärde sig själv. Han brukade till och med se ned på killar som tog lektioner och tyckte att de fuskade. Han fick sig dock en tankeställare när han på senare år spelade med gruppen 21 Guns.
– Jag höll på att försöka förklara för trummisen och basisten, som båda var musikstudenter, hur de skulle spela ett parti. Till slut säger basisten en musikalisk term för det jag menade och på femton sekunder hade de sagt det jag försökt förklara i tjugo minuter. Jag borde nog ha studerat och lärt mig den skiten, säger han med ett skratt. 
I högstadiet började Scott spela i sitt första band, The Jesters, och där fick han ta hand om det instrument som blev över, vilket var basen. När han var runt sexton spelade han in sin första platta, fortfarande som basist, med gruppen Ilford Station och det var inte förrän vid nitton års ålder han kände att spotlighten lockade mer och gitarren var vägen dit. När han sedan flyttade till England 1974, för att gå med i Supertramp, hade han egentligen bara spelat gitarr i tre år. Supertramp valde en saxofonist istället och Scott hamnade då i Thin Lizzy. Erfarenheterna från inspelningen av första albumet med Lizzy, Nightlife, var dock inte de trevligaste. Det var både Scott och Brian Robertsons första album, så studioerfarenheten var lika med noll. Det var till och med på den nivån att om han hörde att något var fel, kunde han inte ens argumentera om det. Han skyller dock mycket av det på producenten Ron Nevison (som senare gått vidare och gjort miljonsäljare med artister som Meatloaf, Jefferson Starship, Ozzy och Europe).
– Jag tror att vi bara var ett tidsfördriv för hans del, i väntan på att han skulle jobba med Eric Clapton tre veckor senare. När Def Leppard jobbade med John ”Mutt” Lange undervisade han dem i studion om hur man jobbar, hur man spelar in och får olika ljud, medan Ron var helt ovillig att lära ut. Han sket i oss och tills slut sket vi i honom, säger Scott och tilllägger att låtarna och soundet lät så mycket tyngre, fetare och mer distat när de repade, innan de skulle in i studion. 
Det efterföljande albumet Fighting producerades av Phil Lynott själv och var ett steg i rätt riktning. Det var dock inte förrän på nästa platta, Jailbreak, bandet fick sitt genombrott. Pressen var stenhård på bandet att en hit var tvungen att komma ur plattan annars var de historia. Det som breakade bandet var naturligtvis The Boys Are Back In Town, en låt som nästan inte kom med på skivan.
– Den hette från början G.I Joe och hade ett krigstema i texten. På demostadiet kände vi att låten saknade något, den lyfte aldrig. Det var inte förrän jag och Brian kom på gitarrharmonierna som det hände saker. Jag var dock en av dem som inte röstade på att detta skulle bli första singeln, skrattar han. Denna platta innehöll ju även en cover av Bob Segers låt Rosalie, säger Scott och vi kommer in på ämnet covers eftersom otaliga band senare gjort covers av Thin Lizzys egna låtar.
– Vad jag aldrig förstår är varför band kopierar våra låtar ton för ton. Varför lägger man inte ner tiden och mödan att göra sin egen tolkning istället? Det är ju precis vad vi gjorde med Rosalie. När Phil spelade den för oss var den en akustisk låt och vi fattade ingenting, men när han visade hur vi skulle arrangera om den, öka tempot och göra den till vår, blev det en helt annan sak, menar han. 
Något som tidigt blev bandets trademark var gitarrharmonier. Scott skrattar och flikar in att han till och med har blivit anklagad för att ha uppfunnit gitarrharmonier, vilket han säger Les Paul sysslade med redan på fyrtiotalet och band som Eagles och Allman Brothers Band gjort tidigare. Det som var skillnaden var att Thin Lizzy var ett av de tidiga banden att ta det med sig in i den tyngre rocken. Scott har spelat sida vid sida med en rad olika gitarrister och jag frågade honom vilka som inspirerat honom mest.
– Robbo (Brian Robertson). Han och jag kom överens direkt, även om jag aldrig fattade ett ord av vad han sade så fattade jag hans stil direkt. Vi var båda snabba att fråga och lära ut. Gary (Moore) var annorlunda. Han ville alltid visa upp nya coola saker, fast mest för att imponera. Jag minns när vi var i Detroit och fick se Van Halen. Eddie går ut och börjar sin tapping. Gary tappade hakan och undrade vad i helvete Eddie höll på med. Han såg tre låtar, gick direkt tillbaka till hotellet och spenderade hela kvällen med att lära sig själv tapping. Var det något han inte kunde så skulle han min själ lära sig det. Gary var alltid tävlingsinriktad medan Brian hade lagkänsla. 
När Thin Lizzy återförenades, långt efter Phils bortgång, började det som en engångsvända i Japan, som sedan vidareutvecklades till ett frekvent turnerande. En ny sättning med Scott och gitarrkollegan Damon Johnson, basisten Marco Mendoza, trummisen Jimmy DeGrasso och sångaren Ricky Warwick utkristalliserade sig. Detta efter att det hela kraschat med första sättningen när turnén med AC/DC fick ställas in, på grund av trummisen Tommy Aldridges cykelolycka och splittringen med John Sykes (olika historier och versioner florerar i detta ämne ska sägas). Frågan om en ny platta och nya låtar började ställas allt oftare och till slut tog man beslutet att börja skriva nya låtar som Thin Lizzy. Blasfemiskt och kontroversiellt tyckte en del, kul tyckte andra. 
Det hela togs dock till sin spets och man beslutade att byta namn till Black Star Riders. Debutplattan, All Hell Breaks Lose, spelades in på tolv dagar. Tolv låtar, tolv dagar. Kompet och även sång och solon spelades in live i en tagning. Det som behövde ändras fixades till och endast ett par solon lades på efteråt. Det var producenten Kevin Shirley som gav dem självförtroendet genom att sätta ett perfekt grundljud och efter en första tagning boostades medlemmarna självförtroende och det föll väl ut.
Jag undrar om han inte var rädd att kopiera sig själv, med tanke på att Bound For Glory låter misstänkt likt en gammal låt (och Whitesnake). 
– Jo, jag reagerade på att den lät likt Southbound när Damon kom med den, men när vi gjort klart och på det sätt Ricky sjöng blev den bra. Ok, så vi låter Thin Lizzy? Jag gillar Thin Lizzy, så jag kan leva med det, säger han med ett leende. 
Scott spelade in med sin röda Gibson Les Paul Axcess, med Floyd Rose, ljudkamrar i kroppen och en slimmare hals än vad som är brukligt på en Les Paul. 
Efter att i alla år ha varit en Marshall-man har han, alltsedan en incident på turnén med Deep Purple, gått över till Engl-förstärkare tack vare att Steve Morses gitarrtekniker lånade ut en och då blev Scott omvänd.
FUZZ 4/13

 Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
ANNONSER
banner banner banner banner

Countdown to Fuzz Guitar Show 2018
FUZZ GUITAR SHOW 2018
MAY 26-27, GOTHENBURG