Robert Cray - Blues med bandkänsla

Efter mer än trettio års turnerande och tolv miljoner sålda plattor blev den 57-årige Robert Cray invald i Bluesens Hall of Fame förra året. Som ett fint vin blir Cray bara bättre med åren vilket han visar på det färska albumet Nothin’ But Love. 

Robert Cray är en bluesmusiker som förenar själfull sång och ett gitarrspel med lika delar blues, r&b och jazz parat med texter ur verkliga livet. 

Cray har en lång karriär bakom sig, har fått flera grammisar och blev nyligen invald i bluesens Hall of Fame. Förutom det egna bandet har han spelat med massor av välkända musiker som Eric Clapton, Jimmie och Stevie Ray Vaughan, B.B. King, Bonnie Raitt, Albert Collins och John Lee Hooker. Trots det upplever man att han och bandet befunnit sig ”lite under horisonten”, inte fått sitt rättmätiga stora genombrott. Hur ser han på det?

– Vi har ändå haft tur, säger Cray, de senaste åren har musiken digitaliserats och ingen säljer lika många fysiska plattor längre. Men vi är ändå lyckligt lottade och har många fans över hela världen – det gör att ett band som vårt kan fortsätta att spela live och göra plattor.

I pressreleasen för Nothin’ But Love berättas att Crays far var militär och att han precis som många andra amerikaner i den generationen med liknande bakgrund flyttade familjen ofta. Hur påverkade detta den unge Robert Cray?

– Jag hade mycket tid för mig själv under min uppväxt och gitarren blev en vän. The Beatles hade just slagit genom och det var anledningen till att jag började spela. Min pappa lyssnade på Ray Charles, Sarah Vaughan och mamma gillade Bobby Bland och Sam Cooke. Så jag hörde massor av bra musik hemma och så gospel på söndagarna såklart 

– Vi lyssnade både på vinyl och på radio. Då skiljde man inte på musikaliska genrer som idag. Vi lärde oss spela låtar som till exempel Sam and Daves Hold On I’m Coming och Jimi Hendrix Purple Haze. Allt blev influenser... och jag lyssnar ju fortfarande på Hendrix när jag är i stämning för det. Eller Buddy Guy, Jimmy Smith och Howlin’ Wolf, som alla är artister som influerat mig mycket. Plus naturligtvis Thelonius Monk när jag vill ta en tripp till rymden, säger Cray och skrattar.

Efter att Robert spelat i flera band bildades så småningom Robert Cray Band (med nuvarande basisten Richard Cousins) i slutet av 70-talet och bandets debut Who’s Been Talkin’ släpptes 1980. Crays soul- och r&b-färgade blues på album som Bad Influence, Strong Persuader och Don’t Be Afraid of the Dark gjorde succé.

Nothin’ But Love är Crays sextonde album och sin vana trogen fortsätter han att vara en berättare, både i egna låtar och andras. Med enkla medel ges en bild av både framgång och motgång. Livet som blues i många nyanser är ett huvudtema på Nothin’ But Love. Att låten alltid kommer i första hand är en sliten musikerkliché men på Nothin’ But Love stämmer det faktiskt.  

– Inledande (Won’t Be) Coming Home har sitt ursprung ur ett förhållande i verkliga livet och Great Big Old House är hämtad ur mitt liv. Den handlar om en kvinna på gatan där jag bor som förlorat sitt hem efter att banken gjort ett pantövertagande.  

– Side Dish beskriver ett förhållande... du vet, om du inte skärper dig kommer hon att lämna dig och du blir bara ett tillbehör till huvudrätten. Den låten var lite av en instrumental i stil med Freddie King först, men när jag stod och lagade mat fick jag plötsligt idén till texten som jag sedan spånade vidare på. 

Av albumets tio låtar har Cray skrivit fem, basisten Richard Cousins två låtar; båda tillsammans med Hendrix Ackle samt keybordisten Jim Pugh två varav en tillsammans med trummisen Tony Braunagel. Den sista är en cover på Blues Get of My Shoulder av bluesrockgitarristen Bobby Parker, på förslag av producenten Kevin Shirley. 

I’m Done Cryin’ skulle lätt ha kunnat ”bli för svulstig” med sitt stråkarrangemanget, men det funkar ju faktiskt. Berätta lite om låten...

– Texten handlar om en man som förlorar sitt jobb och ber om barmhärtighet men ingen hör honom. Utan jobb, inget hem och nu finns inga tårar kvar. Jag läser det i tidningar, på nyheterna eller ser det från bilen varje dag. Men du frågade om stråkarna… det var Kevin Shirleys idé. Jag spelade samma rytm i gitarrkompet men kunde inte föreställa mig stråkar på låten. Men jag blev faktiskt golvad av stråkarret och fick ett brett leende när jag hörde det första gången. 

Kevin Shirley, som ju nyligen ”proddat” Joe Bonamassa och Europe är inte den förste producenten man kommer att tänka på för er? Hur kom sig ert samarbete?  

– Kevin Shirley har redan producerat många artister på vårt nya skivbolag Provogue. De föreslog att vi skulle träffas och snacka för att se om vi kom överens. Vi träffades några gånger och snackade om vad vi gillar och inte gillar och hur vi vill jobba i studio. Jag gillade Kevins sätt att vilja ”fånga låten snabbt”. För mig är det absolut bästa sättet att spela in och inspelningen gjordes på två veckor. 

– Det var väldigt kul att jobba med Kevin och ett plus är att han är snabbtänkt. Ibland kom hans förslag redan efter att bara ha hört låten en gång och de var alltid positiva och verkligen bra förslag. Han fångade essensen av Robert Cray Band live vilket alltid är så svårt att göra när man spelar in. Helst ville vi ha en förstatagning men vi gjorde iallafall aldrig fler än tre, för att inte ta död på en låt. Jag tycker att det är en av de bästa plattor vi gjort.

Efter många lyssningar på Nothin’ But Love är undertecknad benägen att hålla med. Att det också är ett band som spelar på plattan och inte Robert Cray solo framstår klart under vår intervju. Nuvarande sättning kom till i slutet av 2008 och året efter släpptes This Time.   

– Ingen sättning är bättre än den andra men det här bandet har hittat sitt sound nu. Innan inspelningen gjorde vi några gig för att få upp farten och bli taggade. Sedan repade vi och gick igenom nya låtar under några dagar och så direkt in i studion för att bibehålla energin man fått av att spela live. Idag har vi massor av gig i bagaget och har skapat ett lite annat sound än den förra versionen av bandet. 

Crays soulfärgade sång återger små historier ur verkliga livet och det gör hans gitarrspel också. Det är mer B.B. än SRV och mer melodiskt jämfört med de flesta andra bluesgitarrister. Som de flesta andra använder han naturligtvis penta- och bluesskalan, men där finns också jazz, soul och r&b i både komp och solospel. 

De flesta förknippar dig med Stratocaster men du spelade Gibson i yngre dagar, vad fick dig att byta gitarr?

– Jag började spela Stratocaster när jag hört Phil Guy (Buddy Guys bror, förf anm) med en Fender Super Reverb-förstärkare. Det var ett så coolt sound och jag har alltid gillat ett diskantigt sound med attack. Det var skillnad mot den ES 345:a som jag hade då. Det var 1979 jag började leta efter en strata. Jag hittade en med inca silver-finish från 1964 på annons. Den är pensionerad idag, för det gick inte att banda om den fler gånger.

– Jag har en Stratocaster som känns lite bättre än de andra men det är inga stora skillnader mellan dem tycker jag. En vintagegitarr är inte automatiskt bättre än en gitarr från Fenders Custom Shop. Ofta är det halsprofilen som gör en gitarr till favorit.  

Cray berättar att han spelar på samma prylar live sedan lång tid tillbaka och det enda han letar efter är fler Magnatoneförstärkare för att ha både hemma och i studion.  

Livesoundet formas med en Fender Robert Cray Stratocaster, två Matchless Clubman 35 förstärkare plus två lådor med 10”-högtalare. Effekterna är ett stereovibrato byggt av gitarrteknikern Greg Zaccaria – kopierad från en Magnatoneförstärkare. Vidare använder han ett TC Electronics 2290 för delay på några låtar plus reverb från ett Peavey Valverb.

FUZZ 6/12