Skandinaviens ledande gitarrportal

Neil Youngs rigg

– När det gäller utrustning är Neils uppfattning att den skall inte ändras, säger hans gitarrtekniker Larry Cragg. Du skall inte ens fundera på det. 
Larry Cragg är ju i sig själv en högst konstant figur i Neil Youngs prylvärld som har jobbat för honom ända sedan 1973.
Cragg är en respekterad gitarrmekare. Han har vid sidan om Young till exempel även haft Carlos Santana som kund i 40 år och driver även en egen uthyrningsfirma för vintageinstrument.
– I början fixade jag enbart Neils gitarrer, säger Cragg. Men efter några år, när han var på turné i Japan, fick jag plötsligt ett telefonssamtal från hans management: ”Sätt dig på ett plan och kom hit”. Efter det har jag varit med på varenda turné.

För sin turné 2009 använde Young sin standardrigg, en högst elgitarrdominerad historia. Precis som Cragg berättade inledningsvis har Neil Youngs setup i stort varit oförändrad genom åren.
I centrum av det hela finns hans 1953 Gibson Les Paul Goldtop, av Young döpt till Old Black. En brutalt misshandlad gitarrbest som är upphovet till hans legendariska, gryniga, distade sound använt på klassiker som Cinnamon Girl, Down By The River och Hey Hey, My My (into The Black).
Les Paulen, som är bestyckad med ett Bigsbysvaj och en P90 mik i halsläget, var omålad till svart innan Young fick den i sin ägo. Sedan dess har den undergått ett flertal modifieringar, till exempel ett tvålagers plektrumskydd och bakplatta i krom och mässing, en Firebird-mikrofon i stallposition samt en toggleswitch, installerad mellan dom dubbla volym- och tonkontrollerna, vilken fungerar som en bypass.
– Den switchen kopplar Firebirdmiken direkt till förstärkaren (förbi elektroniken i gitarren), säger Cragg som installerade miken redan 1973. Från början satt det en P90 där men i början på 70-talet försvann gitarren och när Neil återfann den efter några år så var halsmiken borta. Han ersatte den med en Gretsch DeArmond under en tid, men då jag börjat jobba för Neil bytte jag ut den mot Firebirdmiken. Alla kallar den en minihumbucker men det är fel. Det är en humbucker och den är väldigt mikrofonisk, man kan prata i den. Den är väldigt genomträngande och diskantrik till sin karaktär, och en mycket viktig ingrediens i Neils sound.

Old Black är fortfarande Youngs huvudgitarr, både live och i studion, men han har under senare tid på scen också plockat fram sin Gretsch White Falcon från 1961.
– Det är en fantastisk gitarr. Neil har haft den i evigheter, den skiftar i grönt men är häpnadsväckande bra. Det existerar antagligen bara ett tiotal sådana överhuvudtaget.

Gitarren som är en singlecut stereomodell, hade en framträdande roll när Young spelade med Buffalo Springfield och Crosby, Stills, Nash & Young, såväl på sololåtar som till exempel Words (Between the Lines).

Andra gitarrer som Young använt på sin nuvarande turné inkluderar en Les Paul Junior från 1956 som ägs av Larry Cragg, vilken han beskriver som är en ”en verklig kaxig in-your-face dödargitarr”. Därutöver ytterligare en Gold Top som Cragg satte ihop för att ha som en stand-in för Old Black.
– Jag satte ihop den runt Ragged Glory-albumet 1990 och Neil använde den på halva det albumet. Den är inte svart men har samma plektrumskydd och bakplatta i metall, en Firebirdmikrofon – det mesta. Den känns annorlunda men låter skitbra, har lite mer output än Old Black men är samtidigt mindre genomträngande i sin karaktär.

När det gäller akustiskt har Neil Young på turnén förlitat sig på en trio Martingitarrer där samtliga är bestyckade med Craggs stereomikrofon FRAP (Flat Response Audio Pickup). Det är dels en D-45 från 1968 som bland annat användes mycket på albumet Harvest (1972), vidare en D-28 döpt till ”Hank”, från tidigt fyrtiotal och som ägts av Hank Williams, samt ytterligare en D-28 som Cragg stämmer i vad Young kallar A# modal stämning (lågt till högt: A# F A# D# G A#). Om den sistnämnda säger Cragg:
– Det är en 62:a. Den har för övrigt blivit beskjuten (!). Det finns ett märke längst ner på gitarren där kulan gick in.

Cragg strängar Neil Youngs akustiska gitarrer med D´Angelico 80/20 Brass Strings (.012-.054) och Dean Markley Super V´s (.010-.046) på hans elektriska. Plektrumen är Herco Gold Flex 50´s i nylon.
– Neil har faktiskt använt samma sorts plektrum sedan jag började jobba med honom, säger Cragg.

Kärnan i Neil Youngs förstärkarrigg är en pjäs som är lika viktig för soundet som hans Old Black; en 1959 tweed Fender Deluxe, som han använt sedan i slutet av 60-talet. En liten, femtonwattare med endast två volymkontroller och en tonkontroll.
– Det är den förstärkaren som skapar själva soundet. Den är helt i original förutom att det sitter två GL6:or istället för originalslutrören. Det boostar uteffekten från 15 till 19 watt, och har ett ljud att döda för.

En bieffekt av denna re-bias är att rören blir väldigt varma. Därför har Cragg installerat fläktar som går på högvarv bakpå förstärkaren för att förhindra att dom skall brinna upp.

Youngs distsound härrör sig helt och hållet från Deluxens överstyrda slutstegsdist. Han skapar olika gainnivåer från förstärkaren via en kontroll kallad the Whizzer, ett customtillverkat switchingsystem som Young och hans numera avlidne förstärkartekniker Sal Trentino utvecklade runt tiden av Rust Never Sleeps-turnén (1978). Ett hightech-koncept inbyggd i en rudimentär box, utrustad med fyra presetknappar, där varje styr en volym/tonkonfiguration på Deluxeförstärkaren. Young kommer åt presetknapparna via fotomkopplare på pedalbordet, vilka i sin tur styr the Whizzer att mekaniskt vrida Deluxens volym- och tonkontroller till programmerade positioner. Samtliga Whizzers fyra presets ställer in olika distljud på Deluxen.
– Det första, säger Cragg, är tillräckligt rent för att Neil skall kunna styra ljudet dynamiskt beroende på anslaget. Det andra presetet är det ljud han använder på låtar som Hey Hey, My My och den tredje en rejält distad variant.

I det sistnämnda läget är det ”järnet” som gäller på disten och då vrids Deluxens huvudvolym och tonkontroller upp till 12 och den andra volymkontrollen till nästan 10.
Cragg leder utsignalen från Deluxen till en Magnatone 280 stereo vibratoförstärkare, och en Mesa Boogie Bass 400 topp där det höga eq-registret är bortkopplat. Den sistnämnda förstärkaren körs genom ett väldigt Magnatone högtalarkabinett som innehåller åtta horn, fyra tiotumshögtalare, fyra femtontumshögtalare och två 15-tums passiva slavbasar.

Avslutningsvis i Neil Youngs liverigg finns Craggs 25-watts Fender Tremolux, som han har ställt om biasen på så att den kan köras på runt 40 watt, samt en kraftfull 4 x 6LS-bestyckad tweed Fender Twin.
För uppmikning använder Cragg en kombination av Sennheiser 409 och Shure SM57.

Youngs reverbenhet, en standard Fender-modell i brun tolex är stationerad bakom väggen av förstärkare,
– Vi har tre sådana, säger Cragg men använder bara en i taget, fast dom låter olika allihop.

Young styr sedan allting längst fram på scenen via ett stort pedalbord i redwood. Nertill på en sluttande panel sitter först fem fotomkopplare; en för dom fyra Whizzer-presetsen, samt en för reverb av/på. På övre panelen finns olika omkopplare för; en Mutron Octavider, en gammal MXR analogdelay, en Boss Flanger och ett Echoplex. Där finns också switchar för bypass för effektloop, mute/tune samt en switch som Cragg refererar till som ”the ugly button”.
– Det är en väldigt underlig sak som Neil bara trampar in när han vill att det skall hända något, för att ta det hela en nivå till, så att säga. Den aktiverar en effektenhet som freakar ut totalt, skrattar Cragg. Den är inställd på ett väldigt märkligt och helt galet sätt, men Neil verkar gilla det.



FUZZ 9/09



 
Rigg_Young.jpg

 

Fler artiklar

     Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
    ANNONSER
    banner