Skandinaviens ledande gitarrportal

Richie Kotzen - The Winery Dogs

Foto Travis Shinn
 
Av Janne Stark
 
Richie Kotzen är en minst sagt företagsam och hårt arbetande musiker. Ett tjugotal soloplattor har det hittills blivit. Lägg därtill grupper han medverkat i som Arthur’s Museum, Poison, Vertu, Mr Big, Forty Deuce och nu senast hans nya excellenta powertrio The Winery Dogs med Billy Sheehan och Mike Portnoy.
 
Upprinnelsen till The Winery Dogs var att Mike Portnoy och Billy Sheehan egentligen skulle bilda ett band ihop med John Sykes, men inget hände. Richie Kotzen fick efter det ett samtal från Mike Portnoy, som undrade om han var intresserad av att göra något med honom.
– Vi träffades i min studio och även Billy var med. Vi började improvisera lite idéer och hade snart ett par låtar skrivna och inspelade. Vi gillade det, träffades igen och kände att detta fungerar, materialet höll och nu ville vi försöka få ihop en platta. Det som var bra var att vi inte hade någon plan, en riktning utan bara att vi skulle se om vi kunde vara kreativa. Vi var oss själva och jag tror att gillar man våra individuella stilar hittar man ändå element av alla oss tre i musiken, säger Richie.
Allt kändes kul och avspänt, annars hade det inte blivit något av det menar han. 
– Jag har avsiktligt byggt min karriär med föresatsen att skriva, spela och spela in min egen musik. Jag är inte intresserad av att spela någon annans musik, så hade det varit fallet hade jag inte gått med eftersom det inte hade varit inspirerande. I Winery Dogs fall skrev vi det mesta tillsammans och jag hade även med mig några egna låtar in som jag kände passade vår stil. Det är ett nytt band, ett riktigt band och vi har redan börjat planera nästa platta. Jag gillar den kreativa processen.
Du har ju jobbat med Billy tidigare i Mr Big, så ni kände väl varandra ganska väl musikaliskt?
– Billy var en av de första personer jag träffade när jag flyttade till Los Angeles för över tjugo år sedan, så vi har varit vänner länge. Vi träffades genom Mike Varney från Shrapnel Records och innan jag ens kom med i Mr Big så jammade jag och Billy med Pat Torpey och spelade in flera demos som vi planerade köra som en trio. Sedan återförenades Mr Big med Paul (Gilbert) och sedan spelade jag in en soloplatta 1998 där både Billy och Pat var med på en låt. Ett och ett halvt år senare, när Paul lämnade Mr Big, frågade de mig om jag var intresserad. Det intressanta var att jag just då var jag med i ett band, Vertu, med Stanley Clarke och vi skulle precis ut och turnera, så innan den turnén spelade jag in Mr Big-plattan och efter turnén var slut åkte jag direkt ut med Mr Big. Samma år släppte jag dessutom två soloplattor, så 1999 var ett hektiskt år.
Debutalbumet låter avslappnat och organiskt. Ni är ju alla samtidigt väldigt tekniskt drivna musiker. Var det svårt att hålla tillbaka tekniken?
– Jag kommer ju i och för sig från en shredder-bakgrund, men har avlägsnat mig från det där och istället fokuserat på mina rötter och att skriva egen musik med soulinfluenser från Philadelphia där jag växte upp. Det som är coolt med den tekniska kunskapen är att kan skapa en unik situation med riktiga låtar, men även moment där vi verkligen kan flippa ut och spela saker som är svåra att spela. Det uppstår en intressant situation. Gör man ett projekt så tror folk gärna att just det är det enda man kan och det är ju inte alls sant med musiker som oss. Vi har breda influenser, vilket man kan höra på Winery Dogs-plattan. Du har de snabba gitarr/basräkorna i Not Hopeless, samtidigt har du en R&B-ballad som Regret.
Ljudbilden känns luftig. Billy brukar ju ofta köra med två stärkare, en ren och en distad, men din gitarr drunknar ändå inte i det. 
– Jag tror det kommer sig av alla år som vi har lirat. Att veta när man inte ska spela och inte vara rädd för rymd i musiken. Det är lätt att känna att man har ett rykte man måste leva upp till. Men har man självförtroende nog att lägga det åt sidan och bara spela för musikens skull, så kommer du att skapa något mycket större jämfört med de som inte vågar göra det. Det stämmer att Billy delar signalen så att han har en traditionell basförstärkare som ger all den botten man behöver och en som är mer som en gitarrförstärkare där han får sitt patenterade Bille Sheehan-grind som ger hans unika signaturljud, vilket funkar perfekt för vårt band.
Hur spelade ni in plattan?
– Låtarna vi spelade in tillsammans hade vi gjort demoversioner av innan. Sedan var det låtar jag tog med mig in och som vi jobbade vidare med. Exempelvis i Damaged är sången kvar från min demo. Vi började med att spela in trummor, vilket tog två veckor, sedan lade jag mina kompgitarrer och en del solon. Efter det kom Billy in och lade bas och jag avslutade det hela med sång och solon. Vi träffades sedan alla och utvärderade det vi hade spelat in, lade lite körsång och slagverk och sedan mixade vi plattan.
Hur arbetade du med sången? 
– Jag känner att i studion blir prestationen mer fokuserad om jag bara spelar gitarr eller sjunger, vilket är bättre för låten. Så fort jag har en gitarr på mig ändras rösten en aning och ibland hänger det så mycket på hur man uttalar ett ord, hur man får in känslan i ett ord och hur man andas, vilket folk aldrig inser. Det måste också låta som jag har hört det i mitt huvud innan. 
 
Winery Dogs - Billy Sheehan, Mike Portnoy och Richie Kotzen
 
Hur är I’m No Angel att spela live?
– Den är inte så svår som den verkar eftersom sången ganska väl följer gitarren. Det som däremot är svårt är att jag i riffet håller ner en grundton och samtidigt bänder en stämton och gör det två gånger. Det svåra när man lär sig det är att hålla kvar grundtonen utan att bända även den. Om jag är distraherad när jag spelar det blir det skit av allt, men för det mesta funkar det. 
Jag har sett live att du har slutat använda plektrum. 
– För åtta sedan när jag var ute på turné började jag känna mig oinspirerad och gillade inte det jag höll på med. Jag visste inte hur jag skulle hantera situationen eftersom jag var mitt uppe i turnén. Så jag testade en kväll att spela utan plektrum eftersom det tvingade mig att spela annorlunda. Det funkade och kändes väldigt inspirerande. Naturligtvis förlorade jag en stor del av min tekniska repertoar. Inga sweeps, ingen alternate picking, men vad jag istället fick var en ny återkoppling till instrumentet. Så, jag fortsatte och nu har jag ett helt nytt uttryck med saker jag kan spela. Jag kan ju fortfarande lira allt det gamla också. På Winery Dogs-plattan är det ungefär 50/50 fingrar och plektrum, beroende på vad jag vill göra och vilka nyanser jag vill få fram i studion. Live ser jag dock inte nyttan med plektrum eftersom de små nyanserna inte hörs på samma sätt.
Jag upplever att det ofta brukar låta lite mer dämpat när man spelar med fingrarna, att man förlorar lite av diskanten.
– Jo, jag förmodar det, men för mig handlar det om vilket ljud man eftersträvar. Jag är inte mycket för att analysera när det gäller musik och har spelat så pass länge att jag kan höra i mitt huvud vilket ljud jag vill ha och vet instinktivt hur jag ska få till det. Till och med när det gäller att repa. Ärligt talat sitter jag aldrig och övar, men när jag spelar hör jag ibland en tonsekvens eller fras i hjärnan som jag inte kan få mina fingrar att göra. Då brukar jag sätta mig ner och försöka komma underfund om vad det är jag hör och hur jag ska spela för att uppnå det. Sedan övar jag tills jag kan det och kan använda det i mitt uttryck. När jag är i studion skriver jag aldrig mina solon. Jag bara kör på och skapar, spelar på låten, istället för att försöka förutbestämma vad jag ska spela. 
Är det samma sak här, att när du hör låten hör du även i ditt huvud vad du vill solot ska låta som?
– Ja absolut. Men det är inte bara fraserna eller licksen utan även var, när och hur jag ska spela det. Jag vill känna på ett visst sätt och jag vet vad jag vill ha. Det är så många nyanser, vibrato, bändningar och småsaker som är instinktiva, men jag känner själv när jag är på och när jag inte är det. Man lär sig känna igen när man är i bästa form. 
Angående din utrustning. Berätta om din Fender Telecaster signaturmodell.
– Det började faktiskt redan 1996. Jag var kontrakterad till Geffen som hade släppt min soloplatta och då försökte man samordna med sponsorn att annonsera samtidigt så att man fick ut både albumet och instrumentet. Vi hade kontaktat Fender och de var tyvärr bokade året ut, men Japan ville göra två signaturmodeller med mig. I Poison brukade jag lira på en Telecaster och på soloplattorna Stratocaster. Så 1996 släpptes både en tele och strata. Telecastern har senare omformats till vad den är idag. För två år sedan blev den också tillgänglig över hela världen vilket är en ära. Den är byggd efter min spec gällande halsen, bandstorlek (6100), träslag (lönnhals, flammig lönntopp och swampash-kropp), elektroniken och så har jag den avfasad på baksidan som en Strata.  Mikrofonerna är DiMarzio Twang King vid halsen och Chopper T vid stallet. I halspositionen låter den mer som en vanlig tele, men i stalläget lite fetare, lite mer åt Les Paulhållet. Jag använder också volympotten mycket vilket ger en mängd olika klanger. Det finns inte någon tonkontroll, utan den knappen är en serie/parallell-switch så man kan få ett extra ljud. 
Förstärkare?
– Fram till nu har jag kört Fender, men på denna turné med The Winery Dogs ville jag flytta lite mer luft så jag använder en handbyggd ny Marshall 100 watt plexi, som är byggd efter min gamla 1967 Plexi som jag har hemma, genom en fyrtolva. Effekter är en Punch Pedals Overdrive, en Dunlop wah-wah och ett Tech 21 Boost Delay. I studion använder jag ett ton prylar, men mest Fender Vibro King, Vibrolux och en Bassman plus min Marshall för en del fetare kompljud. Jag använde även en handbyggd 20 watts Marshall-topp genom fyrtolvan.
Du har varit med i en rad olika band som Poison, Vertu, Mr Big och Forty Deuce. Var det sistnämnda ett projekt du blev anlitad att göra?
– Nej, jag har faktiskt alltid kommit med i banden som en likvärdig medlem. Forty Deuce var ett projekt som kom till på ett intressant sätt. Vid den tiden ägde jag en byggnad i Los Angeles som jag drev som en inspelningsstudio. Jag hade en kille som jobbade åt mig och som brukade spela in unga band. Ett band som hette Bomb Child var där. Jag började producera dem och vi skrev en låt ihop, som hette Complicated. När vi skulle spela in ville de höra hur min röst skulle låta till låten och de bad mig sjunga den. Vi gillade hur det lät, så jag, basisten Ari Baron och gitarristen Taka Tamada skrev plattan ihop och gjorde några konserter. Det var ett kul projekt och det roliga för mig var att jag var sångare och spelade inte ens gitarr på många låtar. Faktum är att jag egentligen är en hobbymusiker eftersom jag inte tar musikaliska beslut baserat på min karriär, utan på vad jag vill göra och vad jag tycker är kul.
Ja, Forty Deuce skiljer ju sig också en del från ditt eget material.
– Ja, den är lite hårdare och visserligen skrev jag ihop med dem och hade en stor del av den biten, men också gitarristen, Taka, hade en helt annorlunda stil med ackordsföljder och harmonier så det var intressant för mig. Exempelvis i låtar som Heaven eller Complicated är det ackordföljder jag normalt inte använder vilket öppnar nya dörrar.
Vad har du tagit med dig från dina tidigare band, som till exempel Arthur’s Museum?
– Folk brukar nämna Arthur’s Museum och det känns lite komiskt. Jag var sjutton när bandet lade ner och kommer faktiskt inte ihåg så mycket från den tiden, förutom att vi gjorde en EP med fem egna låtar. Vi spelade mest covers, vilket var ett bra sätt att tjäna pengar på i slutet av åttiotalet. Jag började redan då också inse att jag inte ville spela andras musik och så fick jag avtalet med Shrapnel och gick den vägen. Efter det började jag fokusera mer på att skriva låtar och även ihop med andra, vilket jag lärde mig mycket av. Poison gav i och för sig inte så mycket musikaliskt, men det var en viktig insyn i hur skivbranschen fungerar på den nivån. 
– På Shrapnel hade jag en budget på 20 000 dollar, medan vi i Poison fick ett förskott på 2,5 miljoner dollar. Jag menar, man är i en studio som kostar 2 000 dollar om dagen och halva dagen spelar vi bordtennis. Andra ordnade allt åt en. Jag gick från att ena dagen vara tvungen att göra alla solon i en tagning, för man har inte råd och tid, till att nästa dag sitta i en studio och äta, kolla film, spela bordtennis och möjligen lägga ett gitarrsolo, avslutar Richie Kotzen. 
 
Mer info:
 
Videolänkar:
Richie Kotzen
The Winery Dogs:
 

 Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
ANNONSER
banner