Plan 725 till Jakarta...

Av Mattias Eklundh

 

Luftfuktigheten från helvetet. Det spelar ingen roll vad man gör. Man är plaskvåt i samma sekund man träder utanför hotellets falskt invaggande luftkonditionering. Jag hade varit torrare om jag hade plumsat i ån hemma i skogen. Jakarta, Indonesien är ingen lek på många sätt. Mer än tolv miljoner människor trängs här och även om det blivit unset bättre på senare tid så är det fortfarande ett ruffigt ställe när man kommer vid sidan av all neon och reklamskyltar. Varje gång vi närmar oss hotellet så kommer vakter med metalldetektorer och speglar under bilen för att kolla att vi inte planerat att spränga hela härligheten i bitar. Någon vecka efter 11 september var jag i staden för första gången. Ensam och naiv. Vit pojke med gitarr i världens största muslimska land när hela planeten darrade på manschetten. Höll också på att bli lynchad på parkeringsplats men mina svenska vikingafötter slängde in överväxeln och jag kom undan. Jag skulle inte ens spela i Indonesien då utan var på väg till Japan men bestämde mig för att ta en sväng till Jakarta och se om dom hade ett glas Sani-Cola att bjuda på.

(Är en stor Tintin-beundrare och det inmundigas just Sani-Cola vid mellanlandning i Jakarta i äventyret Plan 714 till Sydney). Dumt. Min fru krävde att jag skaffade mig en solid livförsäkring efter det. (Vet faktiskt ingenting jag inte är försäkrad mot i dessa dagar. Hög luftfuktighet kanske...).

Nåväl, det är horder med dedikerade gitarrister här som höjer en till skyarna så till den milda grad att man som svensk nästan blir lite blossig i ansiktet (det döljs dock ganska bra i all annan svett). Om jag har tvåhundra personer på en clinic i till exempel Melbourne så är det mer än tvåtusen (!) här. Ständig påbättring av egot... (Till och med folk från svenska ambassaden var på både presskonferens och konsert. Troligen för att se till att jag inte gjorde Svea rike till åtlöje).

Traditionell indonesisk musik är ofta pentatonisk (simplifierat) men då och då hettar det till i tonaliteten och man kan dra paralleller till indisk musik (vilket, om ni läst den här sidan tidigare, vet att jag är mäkta fascinerad av). Detta leder oss till månadens exempel som är baserat på ragan Rasikapriya.

I första delen kombinerar man plektrumanslag med hammer-ons plus att det dyker upp lite hopp mellan strängarna som kan vara nyttigt för att utvidga intervallerna.

I andra delen kombinerar man faktiska toner på halsen med naturliga övertoner. Något som kan vara nog så svårt utan att skapa en massa oljud men ack så tillfredställande när det väl funkar. 

Fortsättning och utvidgning följer i kommande FUZZ.