Skandinaviens ledande gitarrportal

Niclas Frisk

Gitarristen, sångaren och låtskrivaren Niclas Frisk har lätt för att göra musik men ser desto större utmaning i att hitta en passande ram för musiken. Under naprapatbehandlingar i Manhattans kinesiska kvarter sade det plötsligt klick i Niclas hjärna och idén för albumet Deeper Down In Chinatown var född.



 Efter mycket framgångsrika bandkonstellationer som Atomic Swing, Sweet Chariot och nu senast A Camp, plus många låtskrivaruppdrag för kända svenska sångartister, är det dags för Niclas Frisks första sololabum.

– Varje skiva man gör bygger i princip på det man fick skära bort från föregående album, funderar Niclas under en fikapaus från mixningsarbetet. Deeper Down präglas mycket av det temperament hos mig själv som jag fick lov att regissera bort under arbetet med A-Camp och Nina Persson.

– Jag är själv ett fan till gitarristen Mark Knopfler men behöver nog mer eld än han för att trivas, så därför fastnade jag för att skriva den nya skivan utifrån mantrat ”Mark Knopfler besatt av djävulen”. På skivan försöker jag väva ihop alla gitarrister som har tänt mig. I Catch 22 för jag fram Mick Mars, gitarrist i Mötley Crüe som jag tycker är väldigt underskattad. Han var ju varken snabb eller virtuos, men hans fulsnygga spel blir vinägern som sätter sprätt på salladen. Sedan är det förstås också Tom Verlaine som jag hyllar. På låten Zombified vill jag däremot knyta ihop djungeln med Manhattans snorkighet och avighet snarare än att förverkliga en fantasi om att ta Tom Verlaine till djungeln. Trots att ekvilibrister varit utskällda inom punk, lofi- och indiegenren så finns det ändå ett värde i ett hantverk som tar sin tid att utveckla. Gitarrspel är som en brygd vilken måste få mogna för att kunna avnjutas.

Gitarrintrot till låten Wondertime, på skivan betitlat A Pipe Dream, spelas av Niclas med ett så intensivt uttryck att den kompromisslösa attityden lyfter ett egentligen ganska fult gitarrljud med små missljud här och var till något mycket vackert.

– Vad det beror på, säger Niclas, är att den inspelningen bara var tänkt som en guide-gitarr! Jag skulle visa bandet ungefär hur låten går. Jag tycker mycket om när lyssnaren och bandet börjar resan på samma sida. När bandet, publiken och jag upptäcker låten gemensamt och ingen riktigt vet vart vi är på väg. Detta tror jag kan förklara varför förstatagningar ofta kommunicerar bättre. Jag tror jag letar efter det där ”pappiga” registret. Vi pratade om afrikansk musik och där älskar jag verkligen tuareg-bandet Tinariven från Saharas ökenområden. Där handlar det helt om det nasala torra SG-soundet som i sig själv låter väldigt illa, men som blir till den perfekta beska kryddan i anrättningen. Som förstärkning till sina SG-gitarrer använder Niclas mest Fender Princeton, kombinerat med en Vox JMI AC-15.

– Jag gillar att kombinera Fender-elegansen med den pappiga Vox-kroppen och dess flämtande likriktarkompression. Det ger ett visst motstånd.

Förutom att vara både en utmärkt gitarrist och sångare är Niclas kanske starkaste kort det som låtskrivare, och med ett melodisinne som få andra. Man hör ekon av både 60, 70- och 80-tal i hans musik. Vilken är då favoritperioden?

– Jag föddes 1969, vilket är ett år jag är nyfiken på av kanske just den anledningen, men också en känsla av att utvecklingen då stod i något slags zenit. Jag kan ha fel på den punkten såklart. Jag skiljer på produktion och komposition. Kompositionsmässigt tycker jag 80-talet är lika bra som 70-talet, säger Niclas och nämner bland annat George Michael, Rufus Wainwright, Roger Waters, Phil Lynnot och Astor

Piazzolla som inspiratörer i låtskrivandet.

Nya albumet Deeper Down in Chinatown är fylld med högklassiga låtar, framförda med både energi och känsla.

– Jag trycker på tangenter/strängar som ger en skön känsla i magen, säger han. När jag tröttnar, vilket jag gör väldigt fort, byter jag. Melodierna försöker jag göra så enkla som möjligt, men ändrar ackord när det blir för "safe". Men det brukar oftast börja ta form först när jag har en textidé. Sedan försöker jag göra musik som inte riktigt ”passar” för att ge det en spänst.

Även i hans gitarrsolon hör man melodier snarare än skalspel. Ett utmärkt exempel på det är solot i Atomic Swings genombrottshit Stone Me Into the Groove.

– Jag förlänger sången med gitarren helt enkelt. Jag spelar det jag hör i huvudet. Försöker härma andra instrument som till exempel flöjt på låtar som I Forget About Myself, förklarar Niclas.

Vid första intervjutillfället gick Niclas Frisk i väntans tider. Han hade då ny gitarr på gång, med greppbrädan bandad enligt True Temperament Fretting System. Nu har han äntligen fått sin drömgitarr.

– Egentligen kändes det mer som att jag beställt en protes snarare än en gitarr, utbrister Niclas. Nu hoppas jag slippa irritera mig på att man inte får det att stämma med ett vanligt D-ackord. Tonartsbyten ställer till det vid inspelning, man får klippa och klistra för att få gitarren att stämma och exempelvis låten Wondertime bygger ju helt på den tempererade skalan. Det kändes som en enorm tur – eller försynens skickelse – att jag skulle träffa på True Temperaments uppfinnare Anders Thidell. Jag var ute och åkte bil när jag fick syn på deras verkstad, ringde på och Anders öppnade. Det kändes som att kliva in i en ny värld och när jag klev ut därifrån hade begreppen ändrats.

Niclas spelar mest på gamla Gibson SG från mellan 1961 och 1964. Han är inte konservativ utan tycker helt enkelt att de instrumenten passar hans musik och spelstil. Nu njuter han av att få chansen att kombinera det bästa från de två världarna; gediget gitarrbyggande anno år 1962 och modern tempererad stämning år 2011.

– Jag steg in för att prata med Anders, fick provspela gitarrer med True Temperament-hals och det slutade med att vi bestämde oss för att bygga mitt dröminstrument. Nästa steg för mig blev att ge mig ut på www.blocket.se och jag hade sådan tur att jag hittade en välbehållen SG från 1962. Då bestämde vi oss för att bygga planetens enda ”Gibson Chinaman”.

Många undrar säkert om Niclas hade några dubier om att ”slakta” en gammal fin 62:a SG för att sätta på en True Temperamentgreppbräda?

– Lite grann, men i och med att jag tänker använda den vill jag göra

det på en gitarr som ligger bra i handen. För övrigt så tycker jag vintage/originalgrejen är irrelevant om det är ”player”-gitarrer. Jag är ingen samlare, jag är gitarrist.


FUZZ 3/11





NiclasFrisk.jpg

Fler artiklar

     Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
    ANNONSER
    banner