Skandinaviens ledande gitarrportal

Muse - Matt Bellamy

Av Urban Kindhult

Muse är tremannabandet från Storbritannien som nått enorma framgångar under de senaste åren. Detta med en innovativ och nyskapande popmusik, som låter som ingenting man har hört förut i en rik palett av influenser och musikalitet. Nu släpper man sitt sjätte album, betitlat The 2:nd Law. FUZZ träffar sångaren och gitarristen Matt Bellamy samt trummisen Dominic Howard.  
Brittiska Muse hör till de senaste årens allra största internationella musikaliska sensationer; ett exceptionellt liveband med ett musikantskap och kreativitet långt utöver det vanliga. De håller sig dessutom med låtar som tilltalar en bred massa. Superstjärnestatus har man redan och efter att ha sålt ut Wembley flera kvällar i rad, turnerat jorden runt varv på varv samt bidragit till London OS 2012 med låten Survival från nya plattan, kan den nog inte ifrågasättas. 
Bandet framstår, trots det, som prestigebefriat och omgärdas inte av någon överdriven entourage. Muse kännetecknas av ett nyskapande som fallit i smaken hos såväl kritiker som artistkollegor och musikälskare. Den musikaliska blandningen av pop, rock, hårdrock, klassisk musik och electronica levereras i en genomgående mycket hög kvalitet. 
Muse har kännetecknats av en viss medial skygghet genom åren. Medlemmarna i bandet träffar inte så gärna journalister. Denna publikation har till exempel förgäves försökt, under många år, att få Matt Bellamy till intervjustolen. Nu har vi äntligen lyckats.
Muse bildades 1994 i brittiska Devon av Matt Bellamy på sång, gitarr och piano, Dominic Howard på trummor och Chris Wolstenholme på bas. Första albumet, Showbiz, kom 1999. På detta har följt Origin of Symmetry (2001), Absolution (2003), Black Holes and Revelations (2006) och The Resistance (2009) vilka alla tillsammans har sålt över 15 miljoner enheter över världen, vilket inte är dåligt i dessa tider. 
Muse startade som ett hårdrockband en gång i tiden, under namnet Gothic Plague och något år senare, som Rocket Baby Dolls, vann man en lokal rockbandstävling.
– Vi deltog egentligen under protest och när vi vann så blev det en massiv chock för oss, säger Matt. Men efter det så satsade vi allt hårdare och bytte namn till Muse 1994 för att det kändes mer ”professionellt”. Det började egentligen med att jag sökte platsen som gitarrist i Dominics band när jag var fjorton år och sedan övertalade vi Chris som då spelade trummor att börja spela bas med oss. 
– Från början spelade vi covers av The Pixies, Smashing Pumpkins, Nirvana och andra indie-band, säger Dominic. Vi hade en hel del hårdrockinfluenser också, men det var där vi växte ihop som musiker. Jag tror att gitarrister och trummisar ofta har en ganska speciell relation som kan vara avgörande för bandets uttryck och känsla. Ta Jimmy Page och John Bonham, Tom Morello och Brad Wilk eller Jimi Hendrix med både Mitch Mitchell och Buddy Miles. Förutom den uppenbara relationen med basen så spelar jag mycket med gitarren och när vi startade så var det ofta bara jag och Matt. Vi lät nog som en konstig och mindre bluesig version av White Stripes. 
– På den här tiden skall man veta att Matt faktiskt lyssnade en del på Yngwie Malmsteen, skrattar Dominic. Jag förstod att den musiken var tekniskt kompetent, men vår gemensamma spelplan var mer av en enklare expressionistisk musik än tekniskt avancerad. Vi lyssnade mycket på Primus och älskade verkligen djupt den typen av alternativa musikvinklar och det vi gjorde tidigt, långt innan vår första platta, var tekniskt överdrivet och inte helt olikt. Med tiden lärde vi oss att simma emot strömmen och ta vissa delar av det där till att bli vårt eget uttryck.
Muse musikaliska uttryck lånar från alla genrer i en fulländad popestetik. I dess dramatiska skrud hittar man inte sällan tydliga metal-influenser med tyngdpunkt på gitarr, men utan att det blir övertydligt. Här gör man det mesta av musiken för musikens egen skull, dramatiskt och spännande i en skir blandning av genrer, toppat av en röst med ett brett spann.
– Som band har vi alltid varit samspelta och delat samma värderingar, samma vision, säger Matt. Alla har alltid haft ett öppet musikaliskt sinne och även varit öppna för att experimentera inom sina respektive områden. Dominic gillar att programmera trummor och Chris gillar syntar. Det är nog där som vi har haft lite tur, för det är väldigt lätt att hamna snett i musikaliska visioner. Det allra viktigaste är alltid att fokusera på känslan i musiken, bara det, och inte någonting annat. Gör bara det du absolut älskar och ta reda på vad det är du älskar musikaliskt. Och det är nästan det svåraste. Att veta vad hjärtat vill ha och att våga lita på det. Jag tror att den klassiska musiken på många sätt har hjälpt mig att hitta fram där. 
Men hur såg då Matts egen musikaliska fostran ut? Om man tar en sväng på nätet hittar man snart klipp på en ung Matt Bellamy som imponerar med rykande pianospel á la Ray Charles redan som 12-åring och letar man noga kan man också finna klipp från de riktigt tidiga åren med bandet som kom att bli Muse.  
– Min pappa spelade gitarr i 60-talsbandet The Tornados och som var det första brittiska band att få en USA-etta, med en låt som hette Telstar. Så, musik och gitarrer fanns alltid i vårt hem. Jag började spela piano när jag var sex år gammal.  När jag plockade upp gitarren var tanken att jag skulle vilja spela i ett storband men när jag såg Jimi Hendrix bränna sin gitarr på TV fick jag även upp ögonen för rocken och tänkte att gitarr måste vara det perfekta instrumentet. 
– Jag började spela gitarr på allvar när jag var tolv, tretton år. Första gitarren var en akustisk Gibson Jumbo, med en väldigt hög stränghöjd, som jag stämde i ett öppet ackord och spelade slide på. Det var min ingång till gitarr. Min pappa lyssnade mycket på blues, till exempel Robert Johnson och det fick mig intresserad. Jag tyckte även mycket om det Ry Cooder gjorde i filmen Crossroads och lärde mig så mycket jag kunde. Mina föräldrar skiljde sig när jag var ung tonåring och det var först då som jag började spela elgitarr på allvar. Allra först på en Stratocasterkopia av märket Marlin. Jag har faktiskt inte tagit så många lektioner på gitarr förutom under en period när jag var 17-18 år och ville lära mig spela flamenco, vilket sedan öppnade dörren till klassisk musik. Men det fanns även mycket hårdrock i min uppväxt. Min bror var ett stort fan av Iron Maiden och min influens därav kan man exempelvis höra i låten Knights of Cydonia. Jag har också lyssnat mycket på band som System Of A Down, vilket kan höras i Stockholm Syndrome. Jag är dessutom mycket influerad av The Edge och hans rena Vox-ljud med delay. 
Matt Bellamy har gjort sig känd som en eminent gitarrist och har vunnit flera omröstningar genom åren. Matt har en egen gitarrstil som inte kan jämföras med så många andra.
– Jag har aldrig valt att gå en speciell väg som gitarrist eller betraktat mig som solotypen. På den nya plattan finns faktiskt det första längre solot någonsin, i låten Animals, där jag sträckte ut med ett improviserat parti med ett enkelt ljud som följer sångmelodin. 
Matts första riktiga elgitarr var en Gibson SG som han skaffade när han var 16-17 år, men har spelat på det flesta märken under sin karriär. 
­ Mitt problem är att när jag håller i en Stratocaster så spelar jag blues och låter som Hendrix och när jag håller i en Les Paul så spelar jag Heartbreaker av Led Zeppelin. Hur dessa gitarrer känns leder till ett speciellt sätt att spela, ofta givet av en förgrundsfigur, vilket kan vara ett problem för mig även idag. Jag behövde en gitarr utan en historia och ett arv, mer av ett neutralt musikinstrument. 
Nära där Matt växte upp i Devon fanns och finns fortfarande en fantastisk gitarraffär som drivs av gitarrbyggaren Hugh Manson (www.mansonguitars.co.uk). 
– Han jobbade tidigare som gitarrtekniker för Led Zeppelin och bygger egna gitarrmodeller. Jag minns att när jag som yngre besökte den butiken, så hängde de gitarrerna högst upp och var mycket dyrare än de andra, så redan då förstod jag att det måste vara något speciellt med dem. Jag har lärt mig mycket om gitarrer av Hugh och lät honom custombygga en åt mig och genom åren har det blivit flera. De Manson-gitarrer jag har påminner om Telecaster till formen, känns som Stratocaster men låter som Les Paul, enkelt uttryckt. De har dessutom lite olika varianter av effekter inbyggda, såsom Z.Vex Fuzz Factory, MXR Phase 90, Fernandes Sustainer och killswitches. En del av dem har också en steglös midistyrning för en Digitech Whammy Pedal, berättar Matt.
Signaturmodellerna heter Delorean (med Fuzz Factory och MXR Phase 90 inbyggt), Seattle och Glitterati, båda med inbyggd MIDI-styrning. 
– På den här skivan använder jag bara mina Mansongitarrer, förutom i solopartiet på just låten Animals där jag spelar på en Fender Stratocaster.  Min 7-strängade Manson som jag inte använt sedan vår andra platta, finns med här på tre låtar, Supremacy, Survival och Liquid State.
Matt Bellamy är kanske den musiker som har givit den extrema effekten Z.Vex Fuzz Factory, den galet oscillerande disten, ett ansikte, så till den grad att han alltså har den inbyggd och styr den med en signalplatta monterad i gitarrkroppen. Genomgående så använder han sig ofta av tunga monstereffekter utan att musiken för den skull blir ett ansträngande äventyr. 
– Fuzz Factory är en pedal som kan vara ganska svårhanterlig och kaoset är liksom hela idén med den, säger Matt. Anledningen till att jag har effekterna inbyggda är att jag rör mig mycket på scenen och att det helt enkelt blir mer praktiskt. I studio använde jag den här gången förutom de effekterna också ett antal wah-pedaler.  Jag ändrar dem mycket försiktigt för att skapa en känsla typ U2:s Achtung Baby, som på exempelvis Supremacy där gitarren rör sig sakta mellan frekvenser för att skapa en känsla av rörelse som bara tillräckligt sticker ut, ganska subtilt. På solot till låten Big Freeze gjorde jag tvärtom och ställde mig framför min Diezel-förstärkare för att få så mycket feedback som det bara var möjligt, helt utan effekter.  
Produktionerna på Muse skivor är förvisso massiva men luftigheten i bandets musik är påtaglig trots en ivrig experimentlusta. The 2:nd Law är inte något avsteg från den inslagna vägen utan vrider snarare detta ytterligare ett varv med en än mer avancerad ljudbild. 
Så hur får man det att fungera och behålla dynamiken?
– Ofta tror jag att det handlar om att tänka på att hålla det enkelt i arrangemanget, säger Dominic Howard. Att istället för att följa ett komp med ett extra baskaggeslag, ligga stabilt och låta instrumenten cirkulera kring ett kanske enklare beat. Då finns det mycket större möjligheter att låta musiken blomma ut friare mellan slagen.
– Mycket har nog att göra med att vi är ett tremannaband och skriver våra låtar utifrån det, säger Matt. När vi skriver och repar dem tillsammans är vi noga med att behålla en känsla som bjuder in till att senare i produktionsfasen kunna experimentera med olika ljud för att fylla upp en rik ljudbild. Eftersom vi bara har en gitarr i bandet undviker vi automatiskt att dubbla de melodier som basen spelar. Vi har en fantastisk basist i Chris som spelar mycket kraftfullt och konsistent och håller sitt register med den pondus som behövs, vilket underlättar. Jag har aldrig hört någon som kan spela 16-delar så hårt och samtidigt så konsekvent. Jag vill ofta att tyngden skall komma från bas och trummor så att jag kan spela mer melodiskt med en större separation mellan bas och gitarr men fortfarande kraftfullt. På den här senaste plattan har jag inte dubbat några gitarrer, det är bara en rakt i mitten och väldigt enkelt. Det ger plats att fylla stereobilden med mer intressanta ljud än gitarr. 
Men på scen då? Blir det inte mycket att hålla reda på och en ganska svårorienterad ljudbild speciellt som ni spelar på stora arenor?
– När vi spelar live så använder vi in-ear monitorer i vilka vi har hela ljudbilden men också ett klick då vi också använder en del midispår, säger Dominic. Utan det skulle det inte vara lätt och när Rolling Stones talar om gamla tiders arena-gig förstår man att det var annorlunda.
Muse blandar ofta akustiska och elektroniska inslag och vi har redan berört några influenser, men ni är ett band med oerhört starka låtar och en fritt flödande musikalitet. Vad kommer det där ifrån?
– Jag har aldrig haft någon formell träning i komposition men alltid haft ett bra musiköra och en förmåga att plocka ut saker och åtminstone göra min egen version av det, säger Matt. Min stora inspiration kom när jag som ung 20-åring hittade den senromantiska musiken och även dess möte med filmmusik. Den mest känslosamma musiken och också den mest krävande att spela hittar jag personligen hos en kompositör som Rachmaninov. Jag är inte rädd för teknisk musik men det måste finnas en emotionell koppling som en främsta prioritet. Jag skriver på piano eller gitarr beroende på vad det är för låt. Låtar som Hysteria, Time Is Running Out och nu senast Madness har jag skrivit på bas. Låtarna Supremacy och Survival från senaste albumet och låtar som Knights Of Cydonia och Stockholm Syndrome skrev jag på gitarr. Låtar med ett mer klassiskt anslag har jag skrivit på piano och i vissa fall senare överfört dem till gitarr. 
Skriver ni mycket mer än ni behöver och hur ser den kreativa processen ut och när vet man vilken väg man skall välja i instrumentering och arrangemang på en låt?
– Nej, vi skriver inte mer låtar än vi behöver, fortsätter Dominic. Vi väljer ut de starkaste idéerna och bearbetar dem tills de fungerar. 
– Vi brukar vara ganska fria tills vi hittar en form vi gillar, säger Matt. Den här gången gjorde vi så att när vi spelat in demos av låtarna så bestämde vi oss för att göra dem tvärtom mot hur de var skrivna från början. En låt som Follow Me var från början en traditionell gitarrbaserad rocklåt, men vi bestämde oss för att producera den på ett väldigt elektroniskt sätt, där vi reproducerade alla analoga ljud med syntetiska instrument. The 2:nd Law: Unsustainable var från början en demo som var väldigt elektronisk och som vi sedan producerade med organiska instrument. Vi ville göra något som stod emot det som förväntades och ville ha ett annorlunda resultat.
Men tillbaka till gitarren. Man slås av storheten och närheten i Matt Bellamys gitarrljud och helt sant ligger ett ganska oortodoxt tänkande bakom att han har lyckats nå det storartade uttrycket som sträcker sig långt bortom det ordinära gitarrtänket. Vad det gäller förstärkare har Matt nu gått hela varvet runt i alla fall på scen, påstår han. När bandet var ungt kvalificerade de sig ”genom att vara fattiga” till att få ett stipendium att köpa utrustning för. När Muse började använde de inga vanliga förstärkare utan körde DI in i ett PA. Matt kopplade in sin Boss ME-6 direkt in i den och den första egna förstärkaren blev sedan följaktligen ett begagnat PA med en stor högtalare och 16-bands equalizer. 
– Det dröjde till jag var nästan tjugo innan jag började använda riktiga gitarrförstärkare och den första var en Soldano och hos Manson köpte jag också en Fender Twin Reverb som jag också använde främst med distpedaler och nästan som ett PA. Jag var nog tjugoett när jag började använda förstärkardist, främst då genom Marshall och Vox. Nu kombinerar jag på lite olika sätt men kör DI live på mer än hälften av låtarna med distpedaler och effekter rakt in i ljudanläggningen, vilket skapar ett mer aggressivt och mer kontrastrikt ljud än en uppmikad förstärkare. På den andra hälften använder jag en switcher och alternerar mellan de tre olika förstärkare jag också använder i studion. Jag har en Diezel för de mättade tunga riffen, en Marshall för ett typiskt rockljud för komp och en Vox för rena ljud med mycket delay. Många av våra låtar kan definitivt behöva alla dessa tre ljuden. 
Ni jobbar ju mycket med det visuella och kommer till Stockholm med er nya show i december. Vad kan vi förvänta oss att få se?
– Vi planerar just nu produktionen som har en ganska fantastisk lösning som vi hoppas kommer att gå att realisera, säger Matt. Vi kommer att jobba mycket med video och utvecklar nu också en kuliss som kommer att utgöras av en stor upp och nervänd pyramid som kommer att röra sig över scenen. Vi hoppas att det kommer att fungera. Ju mer teknik man blandar in, ju mer kan gå fel. Vi försöker minimera risken för missar denna gång. Under den förra turnén inledde vi konserterna med att sänkas ned på plattformar och det var inte sällan som någon av oss blev kvar däruppe under en längre stund av showen än det var tänkt från början. Men det är ju också det som skapar lite spänning.
FUZZ 7/12

Fler artiklar

     Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
    ANNONSER
    banner