banner Skandinaviens ledande gitarrportal

Michael Schenker - Den filosofiske gitarristen

Av Janne Stark

När FUZZ intervjuade Michael Schenker förra gången berättade han om något han liknade vid en mörk sida som ibland kom fram i honom. Han har ju även haft sina bottennapp vad gäller framträdanden under sina år, men desto mer glädjande att konstatera att han på senare år gått från klarhet till klarhet. Hans ton är lika skarp som på sjuttiotalet, hans leverans är klanderfri och han verkar nu konstant hålla sig på topp, även på det personliga planet. 
– Livet handlar om utmaningar och jag har två tatueringar på min rygg; Born to be free och Born to overcome, vilket är mina livssignum, säger Michael Schenker till FUZZ, som helt nyligen gjort fyra konserter i Sverige på sin Temple of Rock-turné. 
– Jag ser på kriser och problem som att det formar mig, utmanar mig och gör mig starkare. En livsnödvändighet.
Michaels senaste album Temple Of Rock och klippen från dess turné som går att beskåda på nätet, visar en Michael i högform. Han förklarar det hela med att hans liv har gått i olika faser. Hans första år handlade om att fokusera på rockgitarr och instrumentet samt att lära sig att uttrycka sig själv. Mellanperioden efter detta gick mer ut på att experimentera, både på ett musikaliskt och ett personligt plan. På senare år har han hittat en helt ny glädje – att stå på scen, något han aldrig tidigare varit riktigt komfortabel med. Han känner sig tillbakakastad i rock’n’roll-loopen, på ett sätt som ligger bortom honom själv.  
– Jag ser det som att jag firar en era av ”handgjord” rockmusik. Det var den eran som startade med Led Zeppelin, Deep Purple och Black Sabbath, som jag blev förälskad i. Snart kommer den att vara ett minne blott eftersom folk nu börjat gå bort. Gary Moore är borta, Ronnie James Dio och John Lord. Min pappa var arkitekt och när de hade börjat lägga taket ställde de alltid till med taklagsfest. Så, nu känner jag att jag firar taklagsfesten för handgjord rockmusik, säger han och ler. 
När Michael tittar tillbaka på sin egen historia konstaterar han att han vid fjorton års ålder hörde Led Zeppelin III på radion. Ett år senare fick han höra sin egen debut med Scorpions på samma radio, något som innebar en dramatisk vändpunkt. Att sedan åka till England för att spela med UFO var ännu ett stort steg i karriären och han berättar att utvecklingen gick mycket snabbt under alla åren med bandet, ända upp till live-plattan Strangers In The Night.
– Jag hade då kunnat börja med Ozzy Osbourne, Scorpions eller Deep Purple, som alla visat intresse för mig, men kände att det fanns något annat jag var tvungen att göra för att förverkliga mig själv och det var att experimentera och utveckla andra aspekter av livet.
Något han mycket tidigt skapade var sin personliga ton. Han förklarar detta med ett enda ord – självförverkligande. 
– Ju renare man försöker förverkliga sig själv, desto klarare blir dina egna färger. Det handlar om hur långt man är beredd att förbinda sig själv att visa hur man själv ser på saker eller om man istället väljer att visa folk vad man tror de vill se. Skönheten ligger i att man sätter sin egen färg på tillvaron, en färg ingen annan kan sätta. Kort sagt, var dig själv och undvik att kopiera andra. 
För att inte färgas av andra har Michael helt enkelt undvikt att lyssna på andra gitarrister och musik i allmänhet. Han fick sin egen startmotor från gitarristerna på femtio- och sextiotalet, men när han var i sjuttonårsåldern insåg han att för att skapa något ska man undvika att konsumera, därför att konsumtion även konsumerar dig själv. Eftersom hans mål var självförverkligande och att måla med sina egna färger höll han sig borta från att lyssna på andra.
– Det är som att äta choklad. Äter du rätt mängd och inte för ofta så smakar det alltid lika bra varje gång. 
Att hans namn ofta kommer upp som influens när man pratar med dagens gitarrister känner han som hedrande och faktiskt något förvånande. Han menar att han bara varit sann mot sig själv genom åren och plötsligt får han utmärkelser för det, något han aldrig hade förväntat sig. 
Den turné han för närvarande är ute på kan ses som ett steg två i hans plan att få ihop en Lovedrive-återförening. Han körde tidigare en runda med Klaus Meine och brodern Rudolf där de spelade gamla Scorpions-låtar från denna era. Nu har han fått med sig de två övriga medlemmarna; trummisen Herman Rarebell och basisten Francis Buchholz. 
Det hela började när Michael skulle spela in demos för Temple Of Rock. Han bad producenten Michael Voss sjunga lite på demon. Det visade sig att han var en bättre vokalist än förväntat och blev fast. Herman hörde demon och även han hängde på. När Voss inte kunde turnera hela vägen använde han Robin McAulie i USA och Dougie White i Europe. Nu kom mer förfrågningar in. Dougie var fast, Herman likaså och Michael fick idén att fråga Francis, som också hakade på, liksom hans gamle följeslagare Wayne Findlay. Det hela har nu även resulterat i inspelningen av en ny studioplatta, Bridge The Gap, som skall släppas i november. När jag frågar vad vi kan förvänta oss av nya plattan skrattar Michael.
– Ja, jag vet inte vad som egentligen hände, men jag har blivit ung på nytt! Plattan är verkligen tung, nästan metal, vilket Dougies sång bidrar till. Där finns flera snabba låtar och flera tunga saker. Vi kommer att köra en av låtarna live och vi planerar släppa den som en radiosingel i förväg, berättar han. 
Sina låtidéer får han oftast när han sitter och bara spelar. Han spelar omedelbart in idén, som ibland bara är ett riff på fem-tio sekunder. Han lyssnar senare igenom dessa och de som då inspirerar honom jobbar han vidare på. Skivan är inspelad i Michael Voss studio och här fanns en rad olika förstärkare att välja mellan. För kompgitarrerna hade han så väl Randall som EVH och Marshall. Han körde dock enbart sin femtiowatts Marshall JCM800 till solon eftersom han anser att om man spelar in komp och solo med samma förstärkare så blandas ljudet fel. Olika förstärkare gör att solot sticker ut bättre. 
Han spelade inte helt oväntat på sina Deangitarrer på inspelningen, alla tio han hade hemma: modellerna Kaleidoscope, Strangers In The Night, Check Mate, Retro, Yin & Yang och en Flame Dean, som Michael Amott också använder. Han hade alla gitarrerna stående redo och testade för varje låt och parti vilken han kände passade bäst. 
Naturligtvis fanns också Michael Schenkers kännetecken nummer ett med, en wah-wah. Han har dock fått en nyfunnen kärlek på det området.
– Jag är helförälskad i Dunlops Dimebagmodell nu. Den har ett riktigt stort omfång, från väldigt djup ton till hög. Man har i grund och botten vidareutvecklat idén jag en gång hade när jag försökte hitta min sweet spot. Dimebags är dock mer utvecklad med tonkontroll och booster. 
En suverän pedal, menar han och tillägger att han vidare endast använder lite chorus i någon låt och så delay. 
Michael spelar alltid in torrt och lägger på delay i mixen och vill inte använda för mycket effekter eftersom det tar bort karaktären. 
Live har han nu börjat experimentera med att använda två Boss-delay med olika hastighet och djup. Det ena långsamt och med mer rymd och det andra snabbare. Han använder sedan en switch så att han kan antingen använda en av dem, eller båda samtidigt, beroende på vad låten kräver. 
Något Michael dock aldrig har experimenterat med är olika stämningar eller ens drop-D. Hans filosofi kring detta är ganska intressant.
– Jag är van vid att gitarren är stämd på det sätt den var när jag lärde mig spela. Det är liksom utgångsläget och sedan är det upp till mig vad jag vill göra med det. Med andra ord skall den förändringen komma inifrån mig, inte från externa saker. Man måste ha en plattform att utgå ifrån. De sex strängarna är stämda på ett visst sätt vilket jag har lärt mig och min själ arbetar utifrån det. Att stämma ner, drop-D och så vidare, det förvillar själen. Andra kanske kan ändra på det, men jag kan inte det. Dessutom, sex strängar ger en oändlig massa kombinationer och jag behöver inte fler, skrattar han.
FUZZ 4/13
 

 Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
ANNONSER
banner banner banner banner

Countdown to Fuzz Guitar Show 2018
FUZZ GUITAR SHOW 2018
MAY 26-27, GOTHENBURG