Skandinaviens ledande gitarrportal

Meshuggah - Fredrik Thordendal & Mårten Hagström

Av Urban Kindhult

 

Meshuggah har genom åren haft en betydande inverkan på den tunga rockens utveckling på en internationell arena. Sedan starten 1987 har man ständigt sökt och även hittat nya vägar att utveckla sin konst och har skapat sig en inte oansenlig skara anhängare bland musikerkollegor i många olika läger. Till synes oberörda av vad som har pågått i omvärlden har femmannabandet norrifrån utvecklat sin musik helt för musikens egen skull till en nära mytologisk magi. Nu släpper man sitt sjunde studioalbum, Koloss.
FUZZ har stämt träff i Meshuggahs högkvarter med bandets gitarrister Mårten Hagström och Fredrik Thordendal. Det råder en porlande stämning av aktivitet och förväntan i huset. Dagen efter vår intervju beger sig nämligen ensemblen iväg till Australien för att spela ett antal gig. Det är lite spännande med dessa svenskar som hittat sin största framgång utomlands och där Sverige egentligen främst utgör en utsiktspunkt och verkstad. Meshuggah-land synes i sig förvisso vara en trivsam och idyllisk och autonom region, lite oavsett var den för stunden befinner sig på jorden. Bandet har lyckats hålla sig hyggligt intakt och dessutom vara i ständig utveckling och kontinuerligt breddat sin marknad och rent musikaliskt hållit sig ifrån att stanna kvar i det förflutna. Hur utvecklar man då ett band som är så pass präglat av musikalisk tyngd?
Mårten Hagström (MH): För oss var det nog så att vi började vår utveckling på rätt fot från början. Vi har alltid strävat mot att inte upprepa oss. Skivbolagen har alltid bara låtit oss hålla på och vi har kommit undan med det. Vi sitter ju aldrig och funderar över varför vi kommer på vissa typer av riff eller hur vi skall göra, rent stilmässigt. Efter plattan Nothing så hade vi en diskussion i bandet, där vi kom fram till att anledningen att vi är där vi är, beror på att vi aldrig någonsin har tittat utanför vår egen bubbla. Vi bekräftar egentligen bara våra egna behov. Vad känns coolt för oss att göra nu? Inte vad som kändes coolt med förra plattan. Det kokar ner till att vi gör den platta vi helst vill höra själva. Det lönar sig inte att fundera på om folk vill att vi skall spela extra krångligt här, för då har vi liksom tappat hela grundidén till varför vi gör detta. Vi har redan utvecklat vårt sound, men frågan är alltid hur vi skall vrida till det hela lite extra för att göra det intressant för oss just nu. 
Som en följd blir det ju lite påverkat av den tidsperiod man befinner sig i. 
Men hur vet man att man hamnar rätt och att det blir bra om man gör musik som inte vill vara, ja, kalla det anpassad?
Fredrik Thordendal (FT): Man känner det där. Man frågar sig; ”Är det här det absolut coolaste riffet i hela världen just nu?” Det är bara de riffen vi gör någonting av.
Meshuggah hör till den ganska lilla skara av rockmusiker som många över världen fortfarande betraktar som i det närmaste musikaliskt, såväl som tekniskt, oåtkomliga, med en musik som ofta uppfattas som oerhört komplex. De talas om överlagda upplägg och en närmast matematisk precision i uttrycket, vilket kan uppfattas som ett resultat av medvetet placerade rökridåer. Kanske smickrande i sig, men man kan tänka sig att den typen av förväntningar också lätt blir lite ett problem. 
FT: Vi har ingen logik eller någon plan i hur vi möter vår publik i det vi gör musikaliskt. Vi ger bara järnet. Det är så sjukt när man hör andra band diskutera att nu vill de göra det och det för att kidsen gillar det. Vi har aldrig ens luktat på den tanken. Vi vet att folk utifrån har förväntningar på vad vi gör och skall göra. Musikaliskt faller det faller på plats först när vi övar in saker, men gnistan kommer aldrig någonsin från någon överlagd och uttänkt teori om vad som händer på instrumentet. Folk kan tycka att vi gör konstiga prylar, och det kan visst vara svårt att förklara, att även om vi teoretiskt vet vad vi gör har vi aldrig en enda tanke på hur det kommer att fungera på instrumentet, utan vi fokuserar bara på hur det låter.  
MH: Vi kommer från ett kompositionsperspektiv och inte från ett gitarrperspektiv. Sedan får man sitta i efterhand och fundera ut vad det egentligen är som man måste göra med gitarren, men det är aldrig en målsättning att det skall verka svårt, utan tvärtom. Snarare är det så att man kan bli förbannad över att det som låter coolt är för krångligt.
Den här artikeln startade med att utnämna Meshuggah till ett band i ständig musikalisk rörelse. På vilket sätt kan man säga att er musikaliska strävan utvecklas och hur har det sett ut på nya plattan Koloss, som förvisso indikerar en ny storhet? När man lyssnar på plattan känns den, kanske motsägelsefullt, ändå lite mer lättillgänglig. Rör ni er framåt mot en ny typ av enkelhet i den komplexa storheten?
MH: Det skall låta enkelt, helt oavsett hur svårt det är att spela. Nya plattan är ett perfekt exempel på det. När man lyssnar på den själv och med andra så tänker man att det här groovar ju på ovanligt bra och det är sällan man tänker att ”å fan vad var det där för något…”. Och då måste sägas att det här är den i särklass krångligaste plattan vi någonsin har spelat in, efter Catch 33. 
FT: Du vet, man vill höra det där riffet som bara är ”jävlar vad mäktigt”. Då är det oftast det man aldrig någonsin har hört förr som kittlar bäst. Och då kan det vara ett helvete att lira det. Man märker det i takt med att åren har gått att man söker den ultimata upplevelsen och strävar hela tiden efter att det skall låta enklare och enklare, men det blir istället hela tiden allt svårare att spela det.
Bandet har över sin inspelningshistoria aldrig upprepat ett koncept två gånger utan ständigt strävat mot nya och okända musikaliska jaktmarker. Hur skiljer sig då nya plattan Koloss från den tidigare obZen från 2008, som väl egentligen var det riktigt stora genombrottet som tog bandet ett steg närmare just den enkla musikhumanitet som organiskt växte fram och berörde, låt säga, en bredare massa.
MH: Koloss har många olikheter jämfört med obZen. Det är en Meshuggahskiva som innehåller metallåtar. På så sätt är de lika. Men, det är groovigare och generellt mörkare. Man upplever nog inspelningen som mycket mer gjord av ett band, samtidigt mindre kliniskt och digitalt. Det humana anslaget som vi hade på obZen har vi utvecklat här och vad det gäller tonspråket är den här plattan mer atmosfärisk och tredimensionell, kan jag tycka. Istället för att ha en ”hit” som Bleed, satsade vi istället på att hela skivan skulle vara starkare, lite åt samma håll. Men vi följer sällan någon form och brukar generellt strula till uppbyggnaden av låtarna. Ta låten Demiurge på nya plattan, den har ingen likhet med de låtar vi brukar hålla på med och det blir, i sig, ett dynamiskt element vi kan arbeta med konstnärligt. Just olikheterna i de olika låtarna tycker jag är en av de starkaste sidorna med skivan.
Meshuggah känns i många delar som en tämligen tätknuten familjematta, vilket stärker den organiska känslan av human och svensk urkraft. Vad jag förstår så vänder ni er inte så långt utanför er inre krets när det är dags att spela in, utan gör i praktiken mycket av arbetet helt själva. Berätta lite om hur det gick till den här gången från de första riffen tills det hela var klart.
MH: Ibland kan jag känna att vi är fruktansvärt ostrukturerade, men vi får ändå ihop det. När vi var i slutfasen av inspelningen av den här plattan hade vi lite kvar att göra och bestämde att nej, nu skall jag och Tomas (Haake, bandets trummis) jobba klart med en grej och de andra jobba med någon annan del av produktionen. När vi väl hade druckit upp kaffet så spreds vi och började istället jobba med helt andra saker än vi bestämt, men på något sätt fungerar det ändå. Som ett gruppsocialt experiment vore det nog väldigt intressant att studera hur vi fungerar i det här bandet. Vi har ju gjort det här tillsammans så pass länge att man inte känner någon direkt oro eller prestationsångest, utan istället baseras mycket av vår process på en nyfikenhet över vad de andra har hittat på. Vissa grejer vet man kommer att falla bort, men det får inte vara ett problem för det är en dialog man måste kunna ha i bandet. Vi går som grupp åt samma håll, men man vet nästan aldrig vilken riktningen är. 
Era låtar är trots allt ganska massiva kompositioner och uppfattas av många som i det närmaste överjordiska i framförande och kraft.  Det kan vara spännande att höra lite om det lilla fröet av inspiration som ligger bakom det arbete som sedan tar höjd och skapar detta uttryck. 
MH: Det diffar lite från skiva till skiva, men i huvudsak ser processen ut så här. Man får en idé och sätter sig med gitarren. Det finns ingen form, utan man hör bara en idé i huvudet som man försöker föra över till gitarren. Oftast programmerar jag trummorna högst rudimentärt, spelar in det i Cubase och lägger basen.  Där har man då ett riff som man bygger vidare på. Samma är det för Tomas som inte jobbar med gitarr, men snarare har en rytmisk idé och tänker att ”det är en öppen sträng här och där skall det gå upp”. Antingen så programmerar han trummorna eller så spelar han det och sätter idén innan han programmerar och presenterar det för oss så att vi kan lägga gitarrerna. Han har gjort låten Marrow på nya plattan, där han har tagit några riff och klippt ihop och pitchat och vi sedan har kompletterat med två nya riff och tweaken blev låten. Alla bidrar men på olika sätt till komponerandet, men sedan blir det en fråga om framförande, vilket är nästa led i processen.
Många talar om vikten av organisk bandkänsla med livepuls och bra vibrationer vid inspelningar av skivor. Att spela in musiken hos er, misstänker jag dock inte går till riktigt så. Men, man noterar en varmare och mer mänsklig och levande ljudbild denna gång. 
FT: Vi jobbar helt riktigt mer separerat, men också mer fokuserat och denna gång mer tillsammans än på länge. Den som har gjort en låt sätter alla gitarrerna på den låten. Det skall inte höras skillnad på oss och vi har inte tid att alla skall lära sig alla låtar för att sätta det på platta. Det finns ingen som kan spela ett riff så bra som den som skrivit det. Det blir som ett fingeravtryck. Vi har också ganska olika timing jag och Mårten, så det skulle inte funka. Den här gången lade vi två olika gitarrljud på vänster och två olika på höger, genom Cubase VST Amp Rack. Dessutom lade Dick Lövgren basen, så då fick vi en extra ”human input” i strängdepartementet. 
Finns det speciella bekymmer i inspelningssituationen med att sätta tunga gitarrer med extra många strängar?
MH: Alla låtar presenterar nya problem. Vi har spelat åttasträngat så länge, så vi upplever inte längre att just det är ett problem. Att spela rätt toner och få gitarren att vara tyst när den skall, är ett mindre problem. 
Ljudbilden på Koloss känns nyskapande stor och musikaliskt frigjord. Vem är det som har mixat albumet?
FT: Jag mixade obZen, men det är så långt som jag kan komma. Det är ett mästerverk för mig, och vi var jättenöjda, men den har inte en suck mot den här skivan, som Danne Bergstrand har mixat. Vi ville jobba med honom för han fattar vad vi menar när man pratar med honom, så pang så sitter det där. Vi har ju jobbat så länge med honom så han känner vårt uttryck väl och kan bandets själ
Meshuggah hör till kategorin band som rimligtvis skulle jobba med väggar av förstärkarlådor och liknande attribut, om fördomarna fick bestämma. Men, vad jag förstår så har ni helt gått ifrån vanliga förstärkare och kör nu helt digitalt. Är det svårt att motivera detta inför en ganska konservativ, gitarrorienterad publik?
MH: Det är lite intressant det där. Snackar man om en bluesgitarrist handlar det alltid om vad han har för ton, men snackar man om en metalgitarrist snackas det gärna om prylarna han använder, men inte vad han har för anslag eller ton. I den musik vi gör är det helt avgörande hur du spelar en låt. Hänget i till exempel I Am Colossus och tonprecisionen i alla låtar som vrider tonerna till att leva sitter helt i hur vi attackerar strängen, dämpar och förvaltar uttrycket mellan banden på greppbrädan. Vi är helt andra gitarrister på Bleed jämfört med Lethargica, från förra plattan, för att ta ett tydligt exempel.
FT: Vi har både förstärkt och spelat in alla gitarrer helt digitalt, Vi har slagits och fascinerats av hur helt fantastiskt tekniken har gått framåt. Vi har spelat in med Fractal Axe FX och Cubase VST Amp Rack och jag kan nästan inte greppa hur otroligt enkelt det är att få fram ett gitarrljud som man bara kunnat drömma om sedan man var riktigt ung. Det här spöar ju nästan ljudet på Ride The Lightning med Metallica och Madhouse med Anthrax, som alltid har utgjort referenser. Jag använder bara en effekt utanför Axe FX och det är en gammal ADA Stereo Tapped Delay som jag alltid använder på mina solon på skivorna. På melodin på Those Bones… använder vi dock en typ av Leslie-effekt. Snart skall vi också pröva Kemper Profiling Amplifier. Det är sannerligen det sjukaste som någonsin har gjorts. Du kan ta din favoritförstärkare, till exempel en Rectifier och sedan kopiera den hela stärken med dist på, med en ren kloning av hela signalkedjan.
Mastodontformatet för rock tycks ha passerat sitt bäst-före-datum i en modern tid. Är eran med rockband på turné och 21 långtradare över nu? Mindre antal toppar, lådor och prylar måste ju göra turnélivet betydligt mer effektivt och lättlastat? 
MH: Absolut. När vi åker ut och spelar på festivaler tar man utrustningen på axeln som handbagage. De här grejerna kör vi rätt ut i PA:t. Det finns egentligen bara en enda nackdel med det här, och som ändå inte alls väger upp de stora fördelarna, det är att du får ett ljudhål i mitten på scen om stället vi spelar på inte har center-högtalare riktad mot publiken. Den yta som normalt har fyllts av högtalarlådorna från gitarrförstärkarna. 
– Generellt har ljudet vi arbetar med på scen förbättrats avsevärt. Det är också jävla underbart med in-ear monitorer som vi kör med live sedan en tid tillbaka. Vi har kört med svenska t-JAYS Custom ett tag nu och för första gången kan jag höra hur jag verkligen lirar på scen. Jag har nog av den anledningen ändrat lite på hur jag spelar och är mer noggrann och håller tillbaka mer nu. Förr i tiden hörde jag aldrig exakt vad det var som hände, utan jag hörde egentligen bara attacken på strängen och kände i kroppen om det var rätt. Resten var ofta ett stort buller. Nu kan jag verkligen finjustera mitt anslag och det är ingen tvekan om att det låter avsevärt bättre också mot publiken. 
Meshuggah har gått i frontlinjen för åttasträngade gitarrer på metalscenen och det var väl bara en tidsfråga innan man skulle erbjudas en signaturmodell. Signaturmodeller kan ibland variera lite i kvalitet och i själva verket ha ganska lite med stjärnans egen modell att göra. I det här fallet är det dock äkta vara som kommer att erbjudas, även om upplagan blir liten och priset för ett riktigt hantverk ganska högt.  
FT: Vi spelade faktiskt in hela plattan med våra nya (Ibanez) signaturgitarrer, nedstämda ett halvt tonsteg, förutom ett solo som jag gjorde med en gammal Ibanez Destroyer. De här nya gitarrerna är gjorda exakt efter de custom shop-gitarrer vi tog fram 2004, våra identiska arbetshästar, som vi har använt mycket. Vi trodde inte att de här skulle bli så här bra, för de blev faktiskt till och med bättre.
MH: När det blev snack om signaturgitarrer så skickade vi ner Fredriks arbetshäst till Japan så att de kunde ta mått. Vi trodde inte det fanns någon möjlighet att de nya gitarrerna skulle kunna bli bättre, men det är de faktiskt och helt otroligt välgjorda, jämna och konsekventa. De kommer ut i handeln i höst men det blir inte i så många exemplar och vi har hört att de kommer att kosta ungefär 8 000 USD. Det är en del pengar men så är det också en speciell gitarr och ett gediget hantverk. Den är utrustad med vår egen signaturmikrofon Lundgrens M8, ett Ibanez Edge III stall och materialet är al i vingarna och lönn/bubinga i mittpartiet med en genomgående hals på 29,4 tum. 
Ni spelar som sagt mycket ute i världen och har sannolikt vunnit en ännu större publik med live-dvd:n Alive som släpptes för något år sedan och blev en stor försäljningsframgång. Hur ser turnéåret ut för er i det närmaste?
FT: Det skall bli fantastiskt spännande att spela de nya låtarna för vår publik. Under februari och mars kommer vi att spela i Australien. I april åker vi till England, i maj till USA och under juni till augusti blir det en hel del festivalgig.
FUZZ 2/12

Fler artiklar

     Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
    ANNONSER
    banner