Mesa/Boogie Carbine M3 Combo

Av Lars Arvidsson

M3 finns som racktopp, topp i en vinylklädd låda eller som testobjektets entolv-combo. Störst i serien är M9 som har 900 W och en massa kontroller.

Uppriktigt sagt begriper jag inte hur Mesa lyckats få så mycket botten i en entolva. Den är visserligen rätt djup, men volymen är ändå inte så stor. Jag använde mest tonkontrollerna till att minska bas. Högtalaren i sig låter som sagt mycket mulligt. Den är också bra på att få fram Carbine-seriens elaka diskant och övre mellanregister. Mycket sträng och skärpa med andra ord. Jag tycker att man kunde ha offrat lite lågbas till förmån för mera tryck i det låga mellanregistret. Det saknas lite knorr och fokus i de låga registren, men med minskad bas kommer detta fram ändå. Jämfört med Mesas andra förstärkarserier som har kompletta rörförsteg så innehåller Carbine endast ett rör. Ljudet är också lite mindre rörlikt med aningen mindre värme, men istället en mera direkt respons och väldigt tydligt och kaxigt ljud.

M3 är en väldigt enkel förstärkare, men med några bonusfunktioner om man så vill. Kontrollerna är gain, bas, mid, diskant och master. Det går inte att ratta bort sig bland svepbara tonkontroller och annat som kräver eftertanke. Den sjätte ratten är en separat volym för lineutgången. Jag tycker att det är befriande med de enkla kontrollerna, du vet förmodligen själv om du behöver mer än så. Det är ju alltid en balansgång mellan möjligheter och enkelhet. Vill man ha mer kontroll, eller går man bara vilse då? Personligen har jag hellre en förstärkare med få rattar, skönt i livesituationer där man inte hinner läsa texten på frontpanelen. Det är ju lätt att lägga till funktioner med pedaler eller rackapparater när man så behöver.

Gainratten kan mer än man först tror. Det är inte bara fråga om att anpassa nivån från basen. Olika inställningar uppför sig verkligen olika. Med mycket gain kan det bli distade ljud eller bara lite grynigare med mer kompression och tryck. Låga nivåer ger luftigare och renare karaktär. Det känns lite skillnad i responsen också, så det är väl värt att prova många olika inställningar på gainratten. Det finns en lysdiod som indikerar när försteget är på väg att dista.

De aktiva bas- och diskantkontrollerna har nolläge i mitten och kraftig påverkan på ljudet medan midratten är passiv med nolläge längst till vänster och kan bara öka. Lite ökning av basen räcker länge och ger botten utan överdrivet lågbasmuller. De allra lägsta frekvenserna påverkas inte av basratten. Detta för att öka fokus utan luddighet. Om man drar ut basratten för Deep-läge så sänks arbetsfrekvensen och även det lägsta mullret påverkas. Detta ger verkligen turbofunktion i den lägsta lågbasen. Perfekt när man behöver fylla upp eller kanske minska när det är för luddigt. Femsträngad bas är känslig i detta register och mår bra av lite experimenterande med baskontrollen.

Diskantratten ligger mellanhögt i frekvens. Ökning kan ge mer fokus och lite skrammel utan att skära i öronen. Frekvensområdet ligger relativt lågt i frekvens, så om du är van vid mycket snälla kontroller kan diskantratten vara elak. Jag tycker att den ligger perfekt, lagom fula frekvenser ger ökad närvaro vid ökning utan att det blir för tillrättalagt. Mer bredbent kaxigt plektrumljud än finputsad hi-tech skulle man kunna säga.

Midratten börjar på noll längst till vänster, men jag tycker ändå att ljudet blir balanserat med alla rattarna rakt upp. Ökad mid ger mer närvaro i det känsliga mellanregistret som kan tillföra lite närvaro i anslaget, speciellt till fingerspel.

Ratten DI Level reglerar XLR-lineutgången på baksidan. Ratten kan dras ut och växlar då till ljudet direkt från basen, utan eq eller gain. Även mastervolymen kan dras ut för mute-funktion. I detta läge är endast baksidans utgång för stämapparat aktiv. Denna funktion kan styras med en fotomkopplare från bakpanelens jack. Bakpanelen har en effektloop som allt ljud går genom när den används. En liten omkopplare kan förbikoppla hela loopen.

Slutligen finns två jack för högtalare. Bak på själva högtalaren sitter en nivåkontroll för diskanthornet. Tillsammans med en treläges frekvensomkopplare går det att få olika framträdande diskanthorn. Jag tycker att den försiktigaste inställningen låter bäst.

Själva lådan är relativt tung och det nästan kvadratiska formatet är något klumpigt, men det är inga problem att lasta in den i en bil på egen hand. Ordentliga handtag och enkelt avtagbara hjul underlättar transporter. Ett kraftigt mjukt fodral ingår också. Hela kalaset andas kvalitet och allt känns genomtänkt.

Med M3:ans förstärkardel kopplad till en Warwick åttatio-låda blir det ett himla hallå. Full effekt på 300 watt och stor högtalaryta ger en ljudstyrka som räcker till det mesta. Om du hör till de få som ofta spelar på stora scener kan du möjligen behöva mer kraft. Vi andra lär vara nöjda med ljudtrycket som en M3 kan åstadkomma. Combon ensam har däremot sina begränsningar i större lokaler.

Jag fick tillfälle att prova M3 i en livesituation. På en pubspelning med stort rockband klarade den sig bra utan någon hjälp från PA. Trycket räckte fint när jag placerade combon mot väggen för att få hjälp i lågbasen. För att höra själv vinklade jag upp lådan med en liten case under framhjulen och bakhjulen borttagna. Det blev lite mycket mullig botten som gick runt i lokalen, så jag drog ut förstärkaren från väggen och minskade baskontrollen till klockan tio och ökade mid till klockan två. Detta blev ett bra allroundljud som hängde med bra till såväl finger- som plektrumspel. När jag trampade in oktavpedalen hängde M3 med bra och levererade muller utan att tveka. Plektrumklicket gick fram utmärkt utan att bli för hårt eller skamligt. Kvällens basar var Rickenbacker 4001 -77 och Fender Precision 59 reissue.

Combon har en högtalare på fyra ohm. Detta för att slutsteget skall ge full effekt utan extra lådor inkopplade.

Om man har tänkt använda M3-combon tillsammans med en extra högtalarlåda så finns en åttaohmsvariant av combon att beställa. Med endast den inbyggda högtalaren blir det bara drygt halva uteffekten, men med ytterligare en åttaohmslåda inkopplad blir det fulla 300 watt och mycket mer tryck. Jag kan tänka mig att det skulle låta mycket bra med Mesas lilla enfemton-låda under combon.

Är man händig och kan sin ohm-matematik går det givetvis att hitta kombinationer för att få totalt fyra ohm även tillsammans med fyraohms combon. Exempelvis en extralåda på fyra ohm samt ytterligare en på åtta ohm. Combon och fyraohmaren kopplas i serie och får halva ljudet. Dessa kombineras med åttaohmaren som får sin halva av ljudet. Maximal effekt såväl med som utan extralådor alltså, det blir dock lite halvkrångliga kopplingar.

Om man vill ha mer flexibilitet är det bara att rekommendera storebror M6 som är omkopplingsbar för att ge full effekt i såväl två som fyra ohm, samt 320 watt i åtta ohm.

M3 Carbine combon testades även med Fender JB -78, Custombyggd femsträngad JB och Music Man Stingray5.

Slutomdöme. Om du vill ha en rockig combo som räcker till små och mellanstora spelningar är M3 Carbine ett utmärkt val. Den låter tydligt och fullfrekvent med mycket botten och bett i anslaget. Kontrollerna är befriande enkla men har ändå många möjligheter. Pull deep-funktionen är ett bra exempel som ökar mångsidigheten utan att krångla till det. Combon är ganska tung, men har hjul och rejäla handtag som underlättar. Priset är rimligt, man får mycket ljud för pengarna.

Fakta

Mesa/Boogie Carbine M3 Combo

• Transistorförstärkare med ett rör i försteget

• 300W i 4 ohm (combo), 160W i 8 ohm

• 1x12” + diskanthorn

• Kontroller för gain, bas, mellanregister, diskant, master och linenivå. Push/pull omkopplare för Deep, Mute och line pre/post eq.

• Kontroller på baksidan för högtalarens diskanthorn: tre olika frekvenslägen samt nivåkontroll

• Anslutningar baksida: jack för högtalare, mutepedal, stämapparat och effektloop in/ut med omkopplare för loop bypass. XLR lineutgång med jordlyft

• Löstagbara hjul och stoppat fodral ingår

• 492 x 499 x 467 mm (BxHxD)

• Vikt: 34 kg

• Pris: 14 499:-