banner Skandinaviens ledande gitarrportal

Matt Schofield - Blues & Swing

Av Ulf Zackrisson
 
Ett namn som nämns med allt större respekt i internationella och inte minst amerikanska blueskretsar är den 37-årige brittiske gitarristen och sångaren Matt Schofield. Trots sin relativt unga ålder är han redan en veteran på bluesscenen och har varit professionell musiker sedan 18 års ålder. Schofield spelar dock ingen renodlad blues utan där finns även element av funk, soul, swing och jazz. 
 
Schofield, som är nysignad till Mascot/Provogue Records; skivbolaget framför alla andra när det gäller högkvalitativ gitarrorienterad rock, har precis släppt sitt första studioalbum på det holländska bolaget. Far As I Can See är Matts fjärde studioalbum i ordningen, som även släppt tre liveplattor.
Far As I Can See är bredare än mina tidigare plattor och på sätt och vis finns där alla de element som ingått i min musik genom åren, säger Matt Schofield till FUZZ. Vi satte heller inte upp några begränsningar inför inspelningen. Jag har ju under många år spelat med en orgeltrio och tyckte det var dags att göra något nytt. Inspelningen var en mycket organisk process gjord med en väldigt öppen attityd. Vi spelade på tagningen, om du förstår vad jag menar. Beroende på hur den utvecklade sig var det som avgjorde hur det kom att låta. Spontaniteten och känslan var det viktigaste. Inte det att sträva efter den perfekta tagningen. Det var mycket improvisation som fastnade på tapen, speciellt i dom långsamma bluesnumren.
Spelade ni alla tillsammans i stora tagningar?
– I stor sett. Det kunde hända att jag gjorde ett solo eller komp efteråt som pålägg, men för det mesta försökte vi få till en livekänsla i spelet och manade på varandra precis som det funnits en publik i studion.
Ni har lyckats fått till ett levande och dynamiskt studiosound. Var har ni spelat in och vem har producerat?
– Den är inspelad i en studio Gloucestershire av Simon Law som producerade den tillsammans med mig.
Det är lite intressant, för han är även din livetekniker och har helt klart lyckats fångat den där speciella känslan som finns live.
– Har känt honom i 20 år och han är ju även min gitarrtech som dessutom bygger mina gitarrer. Inställningen var lite som att ”du mixar ju oss varje kväll och vet hur det skall låta, varför inte bara fortsätta med det och dessutom spela in det hela”. Lite så var det.
Du lyckas hela hela tiden bibehålla en skön känsla i ditt spel. Det låter inspirerat! Hur fixade du det i studion utan publik?
– Jag gör ingen skillnad om jag står för mig själv och spelar eller om det är inför publik. Första person i publiken är jag själv på sätt och vis. Jag försöker få fram samma känsla som om jag själv skulle lyssna på Albert King och där jag får en omedelbar fysisk och emotionell respons.
Är Albert King den stora favoriten framför alla andra?
– Svårt att säga men ju äldre jag blir ju mer kommer jag tillbaka till Albert King, det är en sak som är säkert. Jag lyssnar på honom nästan varje dag.
Man hör att du har amerikanska rötter i ditt gitarrspel. Inte så mycket av dom brittiska blueshjältarna, som ju om man skall vara ärlig, snodde det mesta från Albert King, eller hur?
– Det har du verkligen rätt i, han är originalet framför alla andra. Förutom Eric Clapton så har jag nog bara lyssnat på amerikanska gitarrister. Det var dom jag drogs till när jag som ung lyssnade igenom farsans skivsamling. När farsan gjorde mig uppmärksam på Stevie Ray så sa han att Stevie plockat mycket från Albert King och då kollade jag upp honom istället.
Hur kom det sig att du fastnade för orgeltrioformatet som ju nästan har mer med jazz och swing att göra än blues?
– Jag har alltid varit inne på den där amerikanska swingkänslan i spelet i motsats till den brittiska gitarrbluesen och den grooven. Fast min orgeltrio var inte speciellt genomtänkt, utan jag tyckte bara soundet var coolt samtidigt som det var lite annorlunda när vi började med det för 10, 12 år sedan. Har också lyssnat på mycket jazz; Oscar Peterson till exempel. För mig hänger allt ihop; bop, swing och blues. Det ger en också en extra frihet att sträcka ut, lägga till ett ackord här och där, eller spela lite utanför boxen. Lite fler färger på skalan helt enkelt.
Har du några jazzgitarrfavoriter?
– Inte direkt. Jag har lyssnat på Kenny Burrell lite grann annars är det mest pianister och saxofonister. Jag gillar i och för sig John Scofield, Mike Landau och Robben Ford men tycker inte man kan kalla dom rena jazzgitarrister. 
Du är även en duktig sångare. Vilka favoriter har du? 
– Mest sådana som lirar gitarr också, till exempel Albert och Freddie King. Även Bobby Bland, Jag gillar också många kvinnliga sångare; Bonnie Raitt är en stor favorit. 
Du verkar vara en genuin stratakille? Vad fick dig att fastna för just Stratocastern?
– Alla tongurus som jag lyssnade på när jag började verkade lira strata: Hendrix, Beck, Stevie Ray… Det är lite svårt att förklara, men med en strata kan jag göra vad som helst. Har även lirat mycket på 335:or som är min andra favoritmodell. Fast den är mer begränsad, en Stratocaster är den bredaste gitarren i det avseendet.
Jag vet att du äger en gammal 61:a. Använde du den på albumet?
– Den har jag använt på flera spår. Jag hade fyra olika strator vid inspelningen där tre av dom är byggda av Simon Law (SVL Guitars). Den senaste han byggde åt mig är en där han använt verkligt gammalt trä och den påminner väldigt mycket om min 61:a i soundet. Den tror jag använde på tre låtar. Omedelbart när jag kopplade in gitarren märkte jag att den hade en rundare attack. Simon kommer väldigt nära det gamla soundet. Han lindar ju dessutom sina mikar själv och har verkligen fullständig koll på alla detaljer.
Du har också en egen signaturförstärkare från det välrenommerade amerikanska boutiquemärket Two-Rock?
– Det har jag. Innan det körde jag på Fender Blackface Super Reverb. Har känt Two-Rock-snubbarna en längre tid. I början var dom mest kända för att bygga åt Dumble-hållet. Min signaturförstärkare låter sådär stort som en Dumble gör och därmed större än en Fender, kaxigare. En Super Reverb räcker inte till på större scener, men det gör denna.  Det är en enkanals 50-wattare med harmonic tremolo, ganska enkelt uppbyggd. Normalt kör jag ett 4x10”-kabinett till den. Det är den och min 1964 Super Reverb jag använt på plattan. 
Använde ni någon speciell uppmikningsteknik på inspelningen?
– Inte direkt det är ganska närmikat, oftast med en Shure SM57 på Two-Rock-förstärkaren och en Puso P-67 på Super Reverben. Puso är en slags kopia på Neumanns rörmikar som låter väldigt bra och det till ett betydligt lägre pris. 
Effekter på plattan?
– Inte så mycket. Använde min Free the Tone signature overdrive på ett par spår och en Klon Centaur på ett par andra. I studion försöker vi hålla signalkedjan så ren som möjligt, mycket kommer enbart från förstärkaren. Det gäller egentligen även live, jag är inte direkt någon effektkille. Live använder jag förresten en Mad Professor Deep Blue Delay som jag tycker låter skitbra. 
Vilken tjocklek kör du med på strängarna?
– Jag använder Curt Mangan; Matt Schofield Signature nickel-wound, 11-14-18-28-38-54. Det är traditionella strängar gjorda av två snubbar i Colorado. Ingen coating, utan bara bra material, välgjorda väldigt hållbara strängar. Har faktiskt aldrig slagit av en sträng sedan jag bytte till dom.
Vad är bästa rådet du fått som gitarrist?
 Att lyssna, använda öronen. Jag hatar när man som musiker inte lyssnar på vem man spelar med, eller vad som spelas. Det där är lite typiskt gitarrister att inte lyssna på andra, utan bara köra på. Så jag försöker tänka att jag är musiker i första hand i och inte gitarrist när jag lirar med andra (skratt).
Du har lyckats bra med det tycker jag. Ditt gitarrspel låter väldigt organiskt, lyhört och inkännande.
– Det där blir ju tyvärr allt mer sällsynt idag med tanke på all massproducerad musik som ju står för rena motsatsen. Vår musik är gjord utan datorer och autotune och annat fix och trix, det är på riktigt. Man får bara hoppas att lyssnaren uppfattar det och kan göra skillnad.
 
Videolänk:
Mer info:
 
 
 

Fler artiklar

     Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
    ANNONSER
    banner banner banner banner

    Countdown to Fuzz Guitar Show 2018
    FUZZ GUITAR SHOW 2018
    MAY 26-27, GOTHENBURG