banner Skandinaviens ledande gitarrportal

Marshall JVM410HJS

Av Mats Claesson

Joe Satriani brukar tala varmt om ton när det gäller gitarrljud. Att han är noga med detta hörs tydligt framför allt när man får uppleva honom live, för trots att det ofta handlar om extrema distsound finns en värme och fetma i ljudet som är mycket tilltalande.
När jag först tittade på Marshall JS signaturstärkare gick tankarna till ett knappdragspel, här är verkligen kontroller och tryckknappar i mängder – men skall det finnas möjlighet att ratta fram i stort vilket ljud som helst så måste det självklart också finnas kontroller för detta.
Som alltid ser mängden kontroller värre ut än det faktiskt är, och allt blir snart uppenbart och logiskt.
Fyra separata kanaler. Förstärkaren är på 100 watt, rörbestyckad med fem 12AX7 i försteget och fyra EL34 i sluteget, MIDI, Noise Gate, nivåkontrollerad series/parallel loop, högtalarsimulerad line out, mastersektion med två mastervolymer, presence- och resonancekontroller. Fyra oberoende kanaler; Clean, Crunch, OD 1 och OD 2. Varje kanal har dessutom tre mode-lägen; green, orange och red – färger som symboliserar stigande grader av intensitet i distmängd och tonala varianter.
Med andra ord; bara genom att se förstärkaren förstår man att här finns det godsaker att välja på.
Jag kan tänka mig att ”tweakandet” av den här förstärkarmodellen har varit tidskrävande och omfattande. Då jag vet att Joe Satriani använder sig av gitarrer med skiftande typer av mikrofoner, gjorde jag liknande val av testgitarrer med humbucker-, singlecoil- och P90-mikar. 
Ljud. Vad som slog mig direkt är hur finstämt de olika ”modesen” på varje kanal funkar för olika typer av mikrofoner. Den rena kanalen i green-mode tycks vara skräddarsydd för gitarrer med humbuckermikar. I detta läge lät även en 54-Les Paul med Alnico 5 P90 rent av snuskigt bra. Ljudet blir otroligt stabbigt, fett och med en sträng-timbre som känns skön i öronen och fladdrande i byxbenen. Här har man alltså lyckats skikta ljudet så att det både känns och hörs.
När jag pluggade in Stratocaster- och Telecastergitarrer med det rena ljudet i green-mode märktes en liten avsaknad i djupspektrat – bara att gå över till orange-mode för lite mer av gain, utan att det för den sakens skull måste bli dist, och spela vidare. Samma underbara känsla, men nu uppenbarligen ett ljudlandskap mer passande för singlecoil-gitarrer. 
Trycker man sedan in red-mode får man tillgång till träskiga, bruna, skönt drivande sound som passar för de flesta mikrofonvarianter i komp- och sololägen. Det här var bara början… på clean-kanalen.
Crunch-kanalen (som liksom alla de övriga kanalerna har tre modes) kan liknas vid hur man oftast uppfattar en ”vanlig” Marshallstärkare. Här finns de klassiska ljud man måste älska om man är elgitarrist – allt från pop, funk, rock till metal.
Förstärkarmenyn bjuder också på två oberoende men identiska OD-kanaler. Här finns mer av allt, för att utrycka det milt. Det är lätt att förledas tro att OD-kanalerna är någon slags ”monsterdist”-kanaler, men de fungerar egentligen mer som en vidareutveckling på de två tidigare kanalerna. Det går att ställa in subtilt hesa, kärnfulla och strängklingade klanger, och med de olika mode-inställningarna får man varje gitarr i arsenalen att tala sitt eget språk. Här finns också (givetvis) en tillgång av dist som man kan väcka de döda med. 
Midshiftkontrollen hjälper till att skapa styggt tunga mattor med en liten dip i mellanregisterläget om man så önskar.
Hela tiden arbetar stärkaren dock med att förädla just den gitarr och det spelsätt som du väljer. Även vid mycket hårt distade inställningar uppfattade jag ljudbilden som sådan att jag hade fullständig kontroll – förstärkaren arbetar för och med mig, inte tvärt emot.
Med vissa mikrofoner, speciellt singlecoil-mikar, blir det ibland brum och vissliga rundgångar när man kommer upp i högre volymnivåer, men detta går här att ”trolla bort” med en noise gate av riktigt god kvalitet. När man använder denna får man tänka på att ställa in den lagom hårt, så att anslaget inte stryps samt att utklingning av strängarna låter naturligt. Det är lite pilljobb med detta och kanske inte något man gör direkt i en livesituation, men kan testas i replokalen – bara för att vara på den säkra sidan.
Slutomdöme. Marshall JVM410HJS är en mycket mångfacetterad och exklusiv förstärkare, faktisk en av de mest intressanta Marshalltoppar jag har provat på senare tid. Har du några olika favoritgitarrer och vill att dessa skall visa sina absolut bästa sidor i låtar av skiftande sort har du verkligen ett arbetsredskap att lita på. Denna Satriani-signaturförstärkare kostar en slant men låter toppenfint, spelar högt och känns väldigt rätt – på alla sätt och vis.
Fakta
• Gitarrförstärkare, topp
• 100 W
• 4 kanaler
• Rörbestyckning; 5 st. 12AX7 i försteg, 4 st. EL34 i lutsteg
• Tre modes på varje kanal. Series/parallel loop. Line Out. MIDI. Midshift. Noise gate. Mastersektion med 2 st. mastervolume, presence och resonanse
• Fotomkopplare ingår
• Pris: 17 650:-
FUZZ 1/13

Fler artiklar

     Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
    ANNONSER
    banner banner banner banner

    Countdown to Fuzz Guitar Show 2018
    FUZZ GUITAR SHOW 2018
    MAY 26-27, GOTHENBURG