Lösa boliner i Chennai

Av Mattias Eklundh

Sitter i Chennai i södra Indien och plitar ner en artikel om min nyss hädangångne vän Amit Saigal för indiska tidskriften Rock Street Journal. Fyrstjärnigt hotell till trots kommer strömmen och går. Joni Mitchell fortsätter dock enträget att sjunga stämningsfullt genom iTunes på batteri. Amit var en konsertarrangör av rang och pionjär på många sätt. Rock Street Journal var hans skötebarn och han drog igång den mot alla odds på nittiotalet. Han har hållit fanan i topp sedan dess med otaliga turnéer, stora festivaler och idel skrivande. Indiens nu blomstrande rockscen hade varit tämligen vissen utan Amit Saigals enträgna insatser, år efter år.

I Chennai är det varmt för en nordman men tack och lov ändå drägligt i januari jämfört med sommaren då man knappt kan vistas utomhus. Det skall spelas tillsammans med fantastiska Vinayakram-bröderna Selvaganesh, Uma Shankar och Makesh imorgon på något kallat Chennai Global Music Festival. Som vanligt när det gäller Indien är det lösa boliner och jag har inte den blekaste aning vad vi skall spela på konserten. Har gjort tappra försök att försöka vrida ur bröderna någon musik man kan repa in i förväg men icke sa Nicke. Hade det varit ett afterski-gig med lite gamla örhängen hade man kunnat fejka sig igenom det (har i och för sig ringa erfarenhet av detta, men…). 

När det gäller sydindisk, så kallad Karnatisk musik, finns det inte ens chans att låtsas att man vet man håller på med. Det blir till att skärpa sinnena till det yttersta imorgon på scen. Nyttigt och skräckinjagande på samma gång. 

Eftersom jag befinner mig djupaste Indien och dessutom utannonserat att bygga vidare på förra numrets exempel som bygger på ragan Rasikapriya så är det inte mycket annat göra än att sätta tänderna i det hela. Vi tar ut svängarna unset mer än tidigare artikel och vänder och vrider på det första temat genom att hoppa mellan de tre ljusa strängarna. Det andra temat har också fått sig en modifiering så håll utkik med fingrarna.

FUZZ 1/12