Skandinaviens ledande gitarrportal

Lillasyster - 3

Av Janne Stark
Första gången jag hörde låten LOK står när de andra faller blev jag smått chockerad över att jag verkligen gillade det jag hörde. Det var ju inte min stil alls… egentligen. När jag sedan köpte debutalbumet blev jag totalknockad och den går fortfarande varm. Lillasyster känns som den naturliga utvecklingen på det LOK en gång skapade. 
Lillasyster var ju från början halva LOK, så det är ju i och för sig naturligt, men tiden har definitivt inte stått stilla. Det har blivit lite mer polerat, men inte på något insmickrande sätt och Martin Westerstrand är fortfarande lika vokalbrutal, trots att han nu inflikat mer sångmelodier. Det jag gillar på nya skivan är att gitarristen Max Flövik får lira lite solon och dessutom visar sig vara en riktigt bra gitarrist (han lirade ju distad cello i mellanbandet Rallypack). 
Bandets första två plattor är riktigt bra även de, men här finns låtar som utmanar det bästa de gjorde i LOK, som den underbart brutala Vad skulle mamma säga och den högst medryckande Dra åt helvete. 
En annan skillnad mellan Lillasyster och LOK är att soundet blivit lite mer dynamiskt, i synnerhet gitarrsoundet är mindre fuzz och mer stentung dist uppblandat med rena gitarrpartier. Det gör att när det sedan blir tungt blir det jävligt tungt! Dra åt helvete är just ett lysande exempel på denna nya dynamik och här river även Flövik av ett kanonsolo. Även gitarrspelet i Åttanoll är något som man aldrig kunnat höra för dryga tio år sedan, medan riffen i Gött med stryk eller Motley Crew hade kunnat vara överblivna gömda skatter från förr. 
Detta är svensk energi av högsta klass. Skit i att bygga ut älvarna, lägg ner kärnkraften och anslut istället en kabel till Lillasyster! Så jävla bra!
FUZZ 1/12
bronk.jpg

 

 Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
ANNONSER
banner