banner Skandinaviens ledande gitarrportal

Leslie West - En sann gitarrhjälte

Av Ulf Zackrisson
Foto Justin Borucki
 
I november förra året publicerades en intervju med Mountain-legenden Leslie West i gitarrtidningen FUZZ. Nu kommer den även här på fuzz.se. Mycket läsnöje!
 
Mountainlegenden Leslie West är mot alla odds tillbaka igen med ett nytt studioalbum. Detta efter en incident som kunde kostat honom livet. Leslie West, som är diabetiker, var i juni 2011 på väg till en spelning i Mississippi med Mountain när högerfoten plötsligt svullnade upp. Han föll i koma men hans frus närvaro, och beslutet att amputera benet räddade livet på honom. 
– Det hade varit värre om jag förlorat armen, säger Leslie West, då hade du och jag inte haft den här konversationen idag.
 
 
Leslie West som levt ett hårt liv i perioder, kantat av ett tungt drogmissbruk, hade fem år innan denna händelse diagnosticerats med cancer. Att därutöver plötsligt vara tvungen att amputera sitt högerben var naturligtvis ett hårt och grymt slag som de flesta aldrig skulle rest sig från. En månad efter amputationen stod han dock på scen igen på Rock´n´roll Fantasy Camp i New York. Och för ett år sedan började han arbeta på uppföljaren till förra albumet Unusual Suspects.
Titeln Still Climbing anknyter självklart till Wests nya levnadsvillkor och flera av låtarna är av det reflekterande slaget som handlar om hans svåra tid tillbaka. Tider då han till och med varit beredd att ta sitt liv. Det som han menar räddat livet på honom är framförallt nya frun Jenni, som han ju faktiskt har att tacka för att han fortfarande är i livet idag, och naturligtvis musiken och hans många musikervänner.
Med tanke på allt som hänt är Still Climbing en oerhört imponerande prestation av Leslie West. Det är en musikaliskt varierad, genomarbetad och välproducerad platta. Här finns riktigt tunga saker som till exempel inledande Dying Since I Was Born där Mark Tremonti gästar med den äran, blueslåten Busted, Disqusted Or Dead med vännen Johnny Winter på urfräck slidegitarr, powerballaden Fade Into You, den akustiskt baserade Tales Of Woe och soulcovern på When A Man Loves A Woman. 
Gitarrsoundet är dessutom fetare än någonsin. Hans utsökta riff och känsliga, melodiska, sugande solospel är som alltid en befrielse att höra i en tid då alltför många metalgitarrister hänger sig åt akrobatik och rena hastighetsövningar. 
– Vi har jobbat med den ungefär i ett år, säger han, och jag är verkligen nöjd. Jag har ju fått med några riktigt fina gäster också. Bland annat Mark Tremonti, Johnny Winter och inte minst Jonny Lang som sjöng på covern jag gjort på When A Man Loves Woman. Vi stod bredvid varandra när vi spelade in den, han sjöng och jag lirade gitarr, det var ett fantastiskt ögonblick. Han är en verkligt duktig sångare och en av mina egna favoriter faktiskt.
Du har ett fett och gott sound på plattan? Vem har rattat inspelningarna?
– Det är Mike "Metal" Goldberg som producerat plattan tillsammans med mig, och det är även han som lirar trummor, Rev Jones spelar bas för övrigt. Sedan lyckades ju vi få Mike Fraser att mixa plattan. Han har tidigare jobbat med Metallica, Joe Satriani AC/DC med flera, och gjorde ett väldigt bra jobb. 
Det feta sköna soundet gäller inte minst din gitarrton.
– Jag försöker alltid förbättra min ton, hela tiden och kör på Blackstarförstärkare numera.
Så du har gått över från Budda till Blackstar?
– Det stämmer. Blackstar skickade över en förstärkare till mig, en Series One 100 Watt, och det jag gillade med den var att allt sound fanns i förstärkaren, jag behövde inte använda några pedaler. All dist kommer enbart från förstärkaren. Det enda jag lägger till är delay och en octavider. Gitarrerna jag kör på är mina Dean Leslie West signaturmodeller. Hemligheten är att ju mindre prylar man använder desto fetare sound får man. 
Kommer Blackstar att tillverka en signaturförstärkare åt dig?
– Vi snackar om att göra en mindre 20-wattstopp, men med dom sounden som finns i hundrawattaren. 
Dina solon är de gjorde i en tagning, eller hur går du till väga?
– Inte alls. Under hela min karriär så tror jag att jag bara använt ett solo som var gjort i ett svep och det var på Theme From An Imaginary Western; Jack Bruce-låten på Mountainplattan Climbing. Jag brukar alltid göra några tagningar och sedan plocka ut det bästa från dom till ett solo.
Du gör lite överraskande en nyinspelning på din gamla låt Long Red, från ditt första soloalbum. Hur kommer det sig?
– Gå in på Wikipedia och slå in Long Red så kan du läsa om att trumbeatet i den låten är ett av de mest samplade. Har använts av hiphopartister som Kanye West och Jay-Z, och flera andra. Nyinspelningen är gjord med min bror som spelar bas och som var med mitt första band The Vagrants och som spelade på mitt första soloalbum Mountain från 1969 där Long Red ingick. Låten har ju uppenbarligen ett hiphopbeat men jag tror inte det var så många som visste vad hiphop var 1969 (skratt). Tyckte det var på tiden jag gjorde låten igen och den är lite tyngre än originalet, men jag är väldigt nöjd med hur den blev. När du gör en nyinspelning av en gammal låt vill du ju inte att den skall vara sämre än originalet.
Så vad gillar du hip hop?
– Jag skall tala om för dig vad jag gillar hiphop. På väggarna hänger det totalt tolv plattor där den där samplingen varit med och som tillsammans sålt över 9 miljoner. Det är svaret på vad jag gillar hiphop (skratt).
 
 
En aspekt som jag alltid gillat med ditt solospel är att du har en melodisk kvalité som är lite unik.
– Du vet jag kan ju inte spela snabbt. Jag använder i princip bara två fingrar. Vad jag istället försöker göra är att spela solon som sätter sig i huvudet, som man kan sjunga, istället för att spela ett solo med en massa bluddrande meningslösa toner som egentligen inte har någon anknytning till låten. Ett solo för mig är att man tar med lyssnaren på en liten resa och sedan återvänder tillbaka till låten igen. Jag tänker alltid melodiskt.
Har det där tänket med att göra att du också är sångare? Faktiskt en riktigt bra sådan.
– Att jag är en bra sångare vet jag inte om jag håller med om, fast min röst har ju blivit mycket bättre sedan jag lade av och röka cigaretter och gräs för sju år sedan. 
Apropå sång vilka influenser har du på den sidan?
– Otis Redding och Wilson Pickett.
Ditt band innan Mountain, The Vagrants, var väl ett slags soulband?
– Det var ett gitarrbaserat coverband och repertoaren bestod till största del av R&B och soul. Och när jag sjöng ville jag låta som Otis Redding och Wilson Pickett. Vi kom från Queens i New York och började spela på klubbarna i Greenwich Village, men i början fick man inget betalt. Senare spelade vi på ett disco som hette The Rolling Stone, 6 dagar i veckan i ett år, typ fyra fem set per kväll. Det var där man verkligen fick till sina chops och lärde sig att spela. Detta varade tills jag hörde Eric Clapton och Cream och då förändrades allt. 
Är du självlärd gitarrist?
– På sätt och vis. Jag tog några lektioner när jag var yngre. Sedan lärde jag mig faktiskt av Waddy Wachtel, som bodde i samma hus som min familj i Forest Hills, New York.
Lärde han dig pentaskalor och sådant?
– Nej, nej, han lärde mig Beatleslåtar. Beatles var anledning till att jag började spela i band överhuvudtaget. Jag köpte även min första Les Paul Junior av Waddy.
Du hade själv även en gitarrskola på 80-talet?
– Det hade jag och det var i New York efter jag kommit ut från rehab. Jag ville inte ut och spela direkt och tyckte det kunde vara en bra sysselsättning för att komma på fötter igen. Jag hade faktiskt femhundra elever ett tag så det blev ohållbart till slut och jag fick överlåta 450 av dom till andra lärare (skratt). Men det fick mig att börja spela och komma tillbaka igen så det var en nyttig tid.
Vilket är ditt bästa råd till gitarrister som vill lira bra?
– Se först till att stämma gitarren och spela stämt! Det finns en massa gitarrister som vill spela snabbt som Yngwie Malmsteen men som bara låter falskt och ostämt. En annan grej, plugga inte bara in gitarren och dra allt i botten, utan se till att jobba på tonbildningen, vibratot i vänsterhanden framförallt. Det behöver man ingen volym och dist för att göra.
– Jag är känd för att spela högt men det som kommer ut från förstärkaren är ett ärligt ljud. Jag kör med full bas, tre kvarts diskant och mid på två, tre för att få en där mättade mogna tonen så att det jag spelar också låter så när det kommer ur förstärkaren.
 
Mountain circa 1969
Fr. v: Felix Pappalardi, Leslie West (underst) Steve Knight och Corky Laing.
 
 
 

 Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
ANNONSER
banner banner banner banner

Countdown to Fuzz Guitar Show 2018
FUZZ GUITAR SHOW 2018
MAY 26-27, GOTHENBURG