Lenny Breau
Av Peter Almqvist
Jag har just sett en dokumentär om den fabulösa gitarristen Lenny Breau. Ett skakande livsöde men också historien om en extraordinär musikant.
Lenny Breau praktiskt taget föddes in i musiken, hans föräldrar var countryartisterna Lone Pine och Betty Cody.
Lennys mor berättar i filmen att han redan vid tre års ålder spontansjöng stämmor till föräldrarnas låtar. Gitarrspelandet började också i unga år då Lenny fick lektioner av gitarristerna i föräldrarnas olika band.
När det var dags att börja skolan drog hans mor ner på turnerandet men Lenny skolkade mest och hade sina egna lektioner i stadens musikaffär. Till slut bestämde man att han skulle få sluta skolan och börja turnera med sin fars band. Lenny var musikaliskt mogen för uppgiften men inte redo för det bohemiska artistlivet. Droger kom tidigt in i bilden, Lenny torskade på heroin som han kom att använda av och till under större delen av sitt liv.
Även om han växte upp med country var det i första hand jazz han ville spela. En vändpunkt i karriären kom när han lirade ett alltför jazzigt solo bakom sin countrysjungande far, Lone Pine blev vansinnig, gav sonen en rungande örfil med uppmaningen att det där gör du aldrig om!
Lenny bestämde sig nu för att sluta med farsans band och i stället satsa på sin egen musik.
Sextiotalet tillbringades främst i Kanada där Lenny hade massor av jobb på radio och tv, han hann också med ett par skivinspelningar vilka nu finns återutgivna. Gitarristen Chet Atkins var en av dem som tidigt insåg att Lenny var en gitarrist med extra förmågor och bjöd därför in honom till Nashville. Chet Atkins var Lennys stora idol och deras vänskap kom att hålla i sig under hela hans liv.
Lenny Breaus spelstil var en helt unik blandning av tekniker. I botten fanns såklart countrymusiken och han spelade alltid med ett tumplektrum men där fanns också starka influenser från jazz, flamenco och klassisk gitarrteknik. Lennys högerhandsteknik var otroligt driven och han sprutade sextondelar som en oljad blixt. När det gällde jazz var pianisten Bill Evans en viktig förebild. Lenny Breau använde gitarren ungefär som ett piano och kombinerade ackord och solospel på en och samma gång. Han använde ofta väldigt täta ackord som gjorde att han fick sträcka sig ordentligt över greppbrädan. För att göra detta lite lättare lät han bygga en gitarr med kortare mensur, han utrustade den också med en extra diskantsträng för att kunna efterlikna pianoklangerna.
Lenny Breaus kanske främsta kännetecken är hans förmåga att spela artificiella flageoletter, han utvecklade en teknik där han kunde bryta upp i stort sätt vilket ackord som helst och få det att låta som en kaskad av toner, ungefär som på en harpa.
Hans gitarrspel kom bäst till sin rätt i de små formaten och han spelade därför mest solo, duo eller trio. Vill man kolla in en Lenny Breau i toppform finns det en dubbel CD där han spelar tillsammans med basisten Dave Young, Live at Boubon Street. Här får man en riktigt bra bild av hans enorma musikalitet.
Lenny Breaus liv slutade alltför snabbt och tragiskt. Vid fyrtiotre års ålder hittades han död på botten av en pool. Först trodde man att det hela var en drunkningsolycka men det visade sig senare att han blivit strypt och att mördaren försökt dölja detta genom att slänga honom i vattnet. Lenny Breau ligger anonymt begravd på en kyrkogård i Glendale, Kalifornien.
Månadens exempel har jag hämtat från ett par gamla tv-klipp. Det första handlar om en flicka från en berömd strand, det andra visar hans eleganta voicings på en rundgång i F.
FUZZ 9/12
|
|
Fler artiklar
Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se