Larry Carlton

1977 fick Larry Carlton ett solokontrakt med Warner Brothers och hade när han inledde denna karriär över 3 000 studiojobb plus film och jinglar på sin meritlista. När han var som mest i ropet kunde han utkvittera tredubbelt arvode av klienter som Michael Jackson, John Lennon, Barbra Streisand och Dolly Parton. Vid den tiden gjorde Carlton 15-18 studiojobb i veckan plus gig med The Crusaders. Idag gör han högst tio jobb per år plus egna soloprojekt och tillsammans med gruppen Fourplay där han efterträtt Lee Ritenour. Det är få gitarrister som känns igen direkt efter bara några enstaka toner eller ackord. Själv brukar jag kunna identifiera Jeff Beck, B.B. King, Carlos Santana, Allan Holdsworth och några till – det vill säga gitarrister med ett särpräglat signatursound. Om vi gör ett tankeexperiment och placerar dem i ett rum med samma gitarr och förstärkare är jag säker på att alla skulle låta som de brukar med små variationer.
En studiogitarrists vardag är ofta raka motsatsen mot beskrivningen ovan. Deras uppdrag går för det mesta ut på att vara en musikalisk kameleont på en kommande hitsingel. Men några få studiomusiker har även lyckats utanför studion. I Sverige har vi Janne Schaffer och i det stora landet där borta har framförallt Larry Carlton och Steve Lukather varit två av de mest framgångsrika. Dessa två har just – under gemensamt flagg – släppt liveplattan No Substitutions – Live In Osaka.
De tre senaste månaderna har Carlton och Lukather spelat i Korea, Japan och i USA.
Efter många år i Los Angeles bor Larry nu i utkanterna av Nashville. Värt att notera är att den sjätte april 1988 blev Carlton skjuten i nacken sitt hem i Los Angeles vid ett inbrottsförsök. Det gjorde att hans röst förändrades (vilket inte hörs nu) och att han inte kunde spela gitarr under nästan ett års tid. Året därpå var Larry dock tillbaka och släppte den instrumentala On Solid Ground (bland annat med en strålande version av Derek & The Dominos låt Layla där Clapton själv medverkar).
Larry Carlton växte upp i en musikalisk familj där hans mamma spelade gitarr och pappan fiol.
– Jag var fascinerad av gitarren långt innan jag kunde hålla den ordentligt. När jag var drygt sex år började jag att ta lektioner vilket pågick under följande åtta år.
16 år gammal tog han en lektion för jazzgiganten Joe Pass, en av Larrys stora förebilder.
– Det gick högt över mitt huvud, jag var inte tillräckligt avancerad så att jag förstod vad Joe försökte att förmedla.
– Jag hörde också mycket av den rock- och countrymusik som var populär på slutet av 50-talet. Vid 13-14 blev jag mer intresserad av ackordspel på gitarr och köpte Joe Pass Catch Me och Wes Montgomerys Full House – vilka plattor! Bluesen kom senare med B.B. King, Albert Collins och Albert King. En annan viktig influens är John Coltrane.
– Jag spelade gitarr hela tiden, från jag var 15 år gammal. Pop på lokala nattklubbar, jazz och dansmusik. Jag fick mycket erfarenhet att spela inför folk. Jag lät ung och orutinerad vilket gjorde att jag senare kunde låta äldre, säger Larry och skrattar. Du måste låta lite risigt innan du kan låta bra.
Som musiker har Carltons sound och frasering alltid kännetecknats av en fusion mellan blues och jazz. Jazz spelat med bluesens sparsamhet. Redan på The Crusaders plattor hörs en gitarrist där tonval, frasering och en egen tolkning av bluesen finns som grund. Gitarren var en Gibson ES-335 och en volympedal som han fortfarande använder för att få maximal dynamik och sitt omisskännliga ”sweet sound”.
Larry Carlton kör sin 335:a genom en Dumble Super Overdrive med en 1x12:a. En rigg som han spelat på i snart 20 år nu.
En Sho-Bud volympedal används för att bestämma mängden dist/gain då han nästan bara använder förstärkarens rena kanal.
I studion använder han en gammal Tweed Deluxe eller en Vibrolux, På effektsidan är det sparsamt. Hans gamla Roland-ekon (SDE-3000) används bara då och då.
– Det är ännu ett bevis för att en bra ton sitter i händer och öron. Jag kör bara med lite reverb, men jag vet faktiskt inte ens vilket fabrikat det är.
Tillsammans med i första hand Lee Ritenour och Robben Ford framkallade Larry Carlton en Gibson ES 335-trend där i stort sett alla i L.A. som spelade gitarr skulle ha en 335:a.
Carltons akustiska gitarrspel är också värt att låna ett öra, som till exempel plattan Alone, But Never Alone. Hans akustiska gitarr är byggd av Mike McGuire, (som startade Valley Arts Guitars, numera på Gibsons Custom Shop).
Alone, But Never Alone är ”smooth jazz” med smakfullt gitarrspel där Larry lyckas undvika (för det mesta) att inte falla för djupt ned i sockerskålen.
Bland övriga höjdpunkter i Carltons karriär kan nämnas samarbetena med Joni Mitchell – och Steely Dan.
Carlton menar att han var som en länk mellan Becker, Fagen och Steely Dans producent Gary Katz.
– Jag fick demoinspelningar och skrev ut det till musikerna och la till någon ton ibland. Men jag anser inte att jag arrangerade några låtar, det var ett samarbete.
”A master of taste” är ett epitet som ofta använts om Larry Carlton och lyssnar man till Steely Dan-låtar som Kid Charlemagne, Don´t Take Me Alive och Third World Man kan man bara hålla med. Carlton beskriver sitt sätt att välja toner ungefär så här; ”Om kompet spelar ett C maj 7-ackord kanske jag spelar tonen D. Men då tänker jag på G-durackordet med tonerna G, B, och D vilket ger mig två ackord på samma gång.

Tillbaka till den nya liveplattan med Steve Lukather. Under intervjun berättar Larry att han sedan några år tillbaka åker till Japan en gång vartannat år och spelar.
– Jag har en stor publik där, ända sedan mina två första soloplattor Mr. 335 och Strikes Twice kom ut. Efter några turer blev jag till slut god vän med flera av klubbägare. Jag brukar spela tre veckor i rad på några av deras Blue Note-jazzklubbar. Under senare år har vi bollat lite idéer om att göra något extra av det hela. Steves namn nämndes och jag ringde upp honom och frågade om han ville åka till Japan och spela. Timingen var perfekt eftersom Steve var ledig då. Vi bestämde att vi skulle vara där i en månad, plockade ihop ett band, valde låtar vi gillade, men repade aldrig innan. När vi spelat några kvällar lät det så fräscht och schysst att vi bestämde att vi skulle spela in det. Vi spelade in de två sista gigen, tog med oss taperna hem men inget hände på ett tag. Men eftersom Steve är god vän med Steve Vai (som startat skivbolaget Favored Nations, förf anm) spelade han några testmixar för honom och han ville ge ut det direkt. Det tog några månader att klara ut det affärsmässiga, eftersom jag fortfarande har kontrakt med Warner Brothers.
Hur valde ni låtar?
– Steve föreslog (Jeff) Becks låt The Pump (skriven av Tony Hymas/Simon Philips, förf anm) som jag aldrig hade hört förut, säger han, vilket förvånar eftersom det är en så perfekt inledning på plattan med bägge gitarristerna i högform. Larry skrattar och berättar att han mest lyssnar på annan slags musik idag och fortsätter att berätta om låtvalet.
– Sedan valde vi min egna Room 335 och Don´t Give It Up som jag alltid måste spela när jag är i Japan. Balladen It Was Only Yesterday var också stor när min första soloplatta kom ut 1979. Jag har inte spelat den på femton år, så det var kul att ta upp den igen. Miles Davis All Blues brukade jag spela på klubben The Baked Potato i Los Angeles tillsammans med (trummisen) Jeff Porcaro. I början av sin karriär brukade Steve vara där och lyssna och när han själv började spela på The Baked Potato lånade de vårt arr, som fortfarande är det vi använder.
Vilka andra låtar spelade ni som inte kom med på plattan? Finns det en chans till en uppföljare?
– Put It Where You Want It och Cause We´ve Ended As Lovers. Vi hade nog 14 låtar som vi kunde ha inkluderat. Just nu finns det inga planer på ännu en platta även om Mr. Vai skulle vilja det, i varje fall inte på några år, säger Larry. Dels ska Fourplay gå in i studion och sedan har jag en egen platta på gång för release i början av nästa år.
Det roligaste med plattan är att ni lyckas att få fram intensiteten och att det inte blir ren gitarrpornografi.
– Vi spelade in de två sista kvällarna när vi verkligen hade spelat ihop oss. Jag tror att den ärlighet och passion som två killar utstrålar där känns igen av dem som lyssnar till plattan. Det är viktigt att det hörs att här är två snubbar som gillar vad de gör, och som är ärliga och spelar med känsla.
Larry Carlton har också samarbetat med andra gitarrister, till exempel Lee Ritenour och Renegade Gentleman. Hur fungerar det att spela med en annan gitarrist undrar jag?
Larry beskriver Steve Lukather som ”en rockgitarrist i världsklass”, – Men det absolut viktigaste är att han alltid vill lära sig mer, att ”expandera sin horisont”. Hans passion hörs och han har en djup förståelse och känsla för hur man bygger upp ett improviserat solo och samtidigt ger det en mening.
Larry har bara lovord för Steve och påpekar också att denne inte har något ego utan bara vill göra bra musik.
Hur beskriver du ditt eget gitarrspel, du är ju både sparsam med toner men kan ändå ”brinna upp och ned för greppbrädan”?
– Jag tror att det är viktigt att lära sig låtar, kanske mest standards eftersom de lär dig melodi och harmoni samtidigt. De har ofta lyriska melodier och underbara harmonier. Det var så jag lärde mig dem som ung gitarrist. Det var en ren slump att jag hörde samma låt med tre, fyra olika gitarrister, alla med ett eget sätt att spela och tolka låten. Lär du dig fyra olika arr av samma låt, till exempel Misty, har du efter några år kombinerat alla versioner men också nått fram till ett eget sätt att spela den. Det är viktigt att kunna sin harmonilära, poängterar han.
– Jag har känt massor med folk som övat, övat och övat i sovrummet. När man lyssnar till dem kan de spela allt som de övat på, men väl uppe på scenen sedan – spelar någon ett altererat ackord eller låtens känsla ändras – så kan de inte spela på nåt sätt. Att spela live utvecklar dig som musiker.

Under sin långa karriär har Carlton givit ut mer än tjugo plattor och jag frågar vad som förändrats under den perioden?
– För femton år sedan, i USA i alla fall, kom begreppet och musikgenren ”smooth jazz” till. Och jag är väldigt tacksam för det. Det ger instrumental musik en chans att höras, men jag önskar att själva formen var mer musikalisk, säger Larry och det hörs att han väljer sina ord med omsorg.
– Jag gör sådana plattor eftersom de spelas i radio. Det i sin tur ger mig chansen att komma ut och spela live, men som sagt, det mesta i genren låter som hissmusik för mig. Så jag försöker att få fram så mycket själ och hjärta i alla inspelningar jag gör. Men samtidigt vet jag att musiken ofta bara blir använd som bakgrundsmusik.
– Själv lyssnar jag just nu på en återutgivning av Miles Davis och John Coltrane live från Stockholm -61. Oj, vilken platta! Coltranes solo på All Blues är som ifrån en annan planet.

Fler artiklar

Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se

ANNONSER