banner Skandinaviens ledande gitarrportal

Killswitch Engage - Adam Dutkiewicz

Av Urban Kindhult

De har kallats för metalcore-pionjärer och de har en gitarrist som tillika gjort sig ett namn som producent för de största banden i genren. Adam Dutkiewicz från bandet Killswitch Engage var i Stockholm nyligen med anledning av bandets kommande album Disarm The Descent och då FUZZ fick en pratstund med ”Big Dude”.
Killswitch Engage bildades redan 1999 i Massachusetts, USA och är ett av de där banden som har sålt miljoner plattor världen över, men som i Sverige ännu inte slagit igenom. Inte desto mindre har man en stabil skara följare även på våra breddgrader och omvänt har Sverige faktiskt haft en stor betydelse för Killswitch Engage.
– Jag lyssnar mycket på pop och tycker generellt att melodier skall inkorporeras i metal. Vi växte faktiskt upp som hängivna anhängare av In Flames och hela Göteborgs-soundet, säger Adam Dutkiewicz, bandets gitarrist och låtskrivare som också byggt sig ett stort namn som en av de viktigaste producenterna inom genren melodisk metalcore. 
Med nya plattan Disarm The Descent hälsar man även åter den ursprungliga sångaren Jesse Leach och tackar Danko Jones brorsa Howard för den tid som varit.  
– Att få tillbaka Jesse i bandet innebar inga stora förändringar och vi känner varandra mycket väl sedan vi spelade tillsammans och har även gjort andra sidoprojekt tillsammans, så vår målsättning och vision var helt enkelt att göra ännu en skiva som folk gillar, skrattar Adam. Våra fans är i och för sig metalfans men vi är mycket influerade av annan musik, så jag tror att vi är lätta att närma sig och kan attrahera en bredare publik. 
På plattan arbetar du mycket med olika lager av ljud och då speciellt med gitarrerna och det går ju även igen i andra band du producerar, såsom The Devil Wears Prada, As I Lay Dying, Parkway Drive och ett tiotal andra. Berätta lite om det. 
– Det handlar mycket om att ta i så mycket det går för att vara så lyrisk och skör som det går och samtidigt ta i lika mycket när det skall vara så hårt, tungt och brutalt som möjligt. Enkelt uttryckt.
Adam har en genuin musikalisk historik bakom sig och började sin karriär med fyra år på ärevördiga Berklee School of Music i Boston och då inte med gitarr som huvudinstrument utan istället, tro det eller ej, kontrabas. Han inledde dessutom sin tid i Killswitch Engage med att under de första tre åren spela trummor. Sedan kom gitarren…
– Jag lärde mig spela ganska sent och då på min brorsas gitarr, där jag tog ut låtarna från Metallicas album …And Justice For All. Jag tycker fortfarande att det är en av de allra bästa hårdrocksplattorna och älskar verkligen gitarrerna på den. Eddie Van Halen är en annan av de eviga favoriterna. Berklee gav också ett bra teoretiskt fundament och jag gillar helt enkelt gitarr. Har man lite teori klar för sig så är de flesta instrument ganska lika. Du har bara tolv noter att välja på, i alla fall om du inte spelar indisk musik. Jag tror att den största nyttan jag har fått med mig av tiden på Berklee är förmågan att berätta och beskriva vad jag menar. I bandet pratar vi väldigt sällan om vår musik på det sättet, men vår trummis Justin Foley har också studerat musik så om vi skulle göra det, så skulle i alla fall han förstå. Vårt format är ju väldigt enkelt och poporienterat, och det viktigaste är att det känns rätt. Öronen är ofta underskattat som verktyg för att bedöma musik men överträffar verkligen både hjärnan och ögonen i praktiken.
Är det en svår process att växa in i? Kan du redan på demostadiet höra att det här blir grymt när det är mastrat och klart? Dina roller sträcker sig ju så att säga från ax till limpa som både låtskrivare, gitarrist och producent.
– Egentligen inte. Du kan studera hur mycket du vill och sätta etiketter på det mesta, men det kommer ändå alltid ner till känslan i slutänden. I rollen som producent måste man ändå ha en utvecklad förmåga att sikta på ett slutresultat och veta redan innan man börjar inspelningen vart man vill styra det hela. Det har även en funktion i min roll som låtskrivare att hålla ett visst fokus och kunna placera in mina idéer där de fungerar allra bäst. Jag har lyckats bra som producent, även om jag inte kan sätta fingret på ett speciellt genombrott. Just nu har jag för övrigt inte så mycket tid för andra produktioner när släppet av nya skivan och turnerandet tar vid. 
Vad är det som har skapat din framgång som producent tror du?
– Jag vet inte riktigt. Jag gillar att hålla det enkelt, organiskt och naturligt. Är för övrigt väldigt inspirerad av naturen och är en friluftsmänniska som först tänkte bli metereolog. Tycker att det är spännande med vädersystem och gillar vetenskap. Naturlig skönhet är det allra bästa och kanske går det igen i den musik jag producerar. Vad jag kan märka speciellt hos gitarrister är en tendens att inte lyssna på helheten och hitta sin plats i sammanhanget, ungefär som naturen jobbar.
Du har lämnat Caparison och spelar nu på gitarrer från Paul Reed Smith. Hur kom sig detta?
– Caparison gör verkligen fina gitarrer som är mycket trevliga att spela på, men i slutänden hade jag problem med intoneringen med de tidiga modellerna jag använde. Med gitarrer i inspelningsarbete är stämningen alltid central och speciellt i musik som skall vara kompakt och exakt. Vår andra gitarrist Joel spelar fortfarande på Caparison och är jättenöjd, men jag använder numera mycket PRS. Jag är dock inte helt säker på vad som kommer att hända och vad jag kommer att använda i slutänden. Har en tendens att ha sönder grejer och behöver nya gitarrer för varje turné. Nu går vi också tillbaka till olika stämningar i större utsträckning vilket kräver fler exemplar av varje. Vi har tidigare kört mest i Drop C, men kommer nu att spela i standard D, alltså med hela gitarren nedstämd ett steg.
Hur får man till den perfekta gitarrtonen för inspelning? Jag har förstått att du som många andra föredrar ett ganska enkelt upplägg både i studio och på scen.
– Håll det enkelt! Vi har själva minskat antalet pålägg på senare tid, men inte för att vi haft problem med att stämma instrumenten. Tidigare har vi alltid lagt två gitarrspår var, men på de senaste plattorna har vi bara lagt en var på varsin sida och det är inte för att vi har blivit bättre utan snarare för att vi har blivit latare. Jag vill inte att något skall hänga på utrustningen egentligen. Jag pluggar gitarren in i en Maxon 808 Overdrive, ganska lik en Ibanez Tube Screamer, som mest fungerar som en kompressor och ger mer plektrumattack med gainen helt av. Efter det har jag en ISP Decimator Noise Surpressor och en Maxon AD9 Analog Delay som sedan går in i fronten på en Laney Ironheart-topp. Men den här uppsättningen funkar för att få en bra ton ur de flesta high gain-stärkare.
FUZZ 3/13

 Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
ANNONSER
banner banner banner banner

Countdown to Fuzz Guitar Show 2018
FUZZ GUITAR SHOW 2018
MAY 26-27, GOTHENBURG