banner Skandinaviens ledande gitarrportal

Killing Joke - Geordie Walker

Av Michael Dee

Det legendariska brittiska postpunkbandet Killing Joke lever och frodas. Ett nytt album, MMXII, har precis släppts vilket föranledde FUZZ att ta ett snack med bandets stilbildande gitarrist Geordie Walker.
Det var ”kärlek vid första ögonkastet” när Geordie Walker i Killing Joke 1982 stötte på en guldfärgad Gibson ES 295. Han köpte den på studs och har sedan följt honom från studio till studio, från spelning till spelning, berättar Geordie när FUZZ ringer upp honom i Prag där han numera bor. 
Killing Joke är aktuella med en ny platta, MMXII, för icke-romare bland läsarna år 2012. Geordie förklarar. 
– 2012 refererar till slutet på mayaindianernas kalender som går tillbaka till 500-talet före Kristus. I USA finns det så kallade «remote viewers», både i underrättelsetjänsterna och i det civila. Folk som har förmågan att se in i framtiden. Och enligt Jaz Coleman, vår älskade sångare, kan INGEN av dem se längre in i framtiden än 21 december 2012. Då kommer alla planeterna att rada upp sig gentemot «the black hole» i Karlavagnen. Det kommer att hända något drastiskt! Det visar också hur de gamla kulturerna, som Maya, kunde utföra exakt astronomi. Mänsklighetens öde går i cykler. Varje cykel varar 3600 år och sedan sker något apokalyptiskt som innebär att vi måste starta från scratch. 
Slutet på världen? Eller slutet på vår kultur? 
– Vad är kultur egentligen? Jag undviker allt som heter masskultur. Det är dags för förändring! Folk är ju som lydiga får som accepterar all skit de erbjuds. Får som ber om att få slaktas. Som tur är träffar jag även andra människor som får mig att tro på mänskligheten. 
Apokalyptiskt är ett ord som ofta används för att beskriva Killing Joke och deras musik. 1982 var Jaz Coleman så övertygad om att apokalypsen stod för dörren att han övertalade Geordie och basisten Youth att flytta till Island för att undgå det värsta. När apokalypsen uteblev tröttnade Youth, lämnade både Island och bandet och återvände till London där han inledde en karriär som producent. Youth ersattes av Paul Raven. När Raven dog 2007 återvände Youth till fållan. 
Killing Jokes historia är väldokumenterad på nätet. I korthet kan sägas att bandet bildades i början av 1979 i London, av Jaz Coleman, Geordie Walker, Youth och Paul Ferguson på trummor. Killing Joke var ett av de främsta postpunkbanden. De fick aldrig något stort kommersiellt genombrott men de blev ett av de mest inflytelserika och har inspirerat en lång lista av band, som till exempel Nine Inch Nails, Metallica och Nirvana. Kurt Cobain var så i den grad besatt av Killing Joke att han snodde Geordies riff och sound från Eighties till Come As You Are. 
– Vi tänkte göra rättssak av det men lade ner det när han tog livet av sig, berättar Geordie. 
Killing Jokes musik fortsätter att influera. Och den som betvivlar kraften i deras musik, tidlösheten i den, behöver bara lyssna på The Requiem från deras debutplatta som kom 1980. 
Geordie är som gitarrist en verklig stilbildare, av dem som kom fram under det tidiga 80-talet. Oväntade harmonier och disharmonier som svävar och slår med en fruktansvärd kraft. 
– Min stil har mycket att göra med att jag aldrig gillade blues. 100 000 gitarrister som spelade samma sak! Det var som marxism! Jag växte upp i Northampton. Min musikutbildning fick jag av radion som alltid var på hemma. Jag gillade bland annat Creation där gitarristen spelade med stråke, ett trick Jimmy Page snodde. Det var dock särskilt en platta som gjorde mig helt galen, Dave Edmunds band Love Sculptures och Sabre Dance. 
Det ledde till att Geordie började spela gitarr. 
– Akustiskt. Jag tog lektioner i klassisk gitarr men ville ha en elgitarr. En lördag drog jag, mamma och pappa till musikaffären i Northampton. De hade Gibson- och Fendermodeller men mest kopior. Men min mamma visste vad som var vad. Hon hade varit på konsert med Engelbert Humperdinck, där The Jimi Hendrix Experience, otroligt nog, var förband! Så hon pekade på en Gibson Les Paul, ”den ska han ha!”. Min pappa bleknade när han såg priset men gav med sig. Så 15 år gammal hade jag en riktig gitarr. 
Jag frågar Geordie när han kände att han utvecklat sin egen stil. 
– Jag hade nog känslan från början men bitarna i pusslet föll först på plats då vi bildade Killing Joke. Då jag lyssnade på de andra i bandet. 
Geordie har alltid haft ett distinkt sound. 
– Det är spelet men också utrustningen. Jag använder fortfarande mina gamla effekter som jag vaktar med mitt liv. Jag och Youth drog till Trace Elliott i Essex 1980 och vi köpte en av deras första basriggar. De hade också en ADT-enhet (Automatic Double Tracking) för basar. Jag köpte två stycken. På ett single slap back kan man variera tiden och ställa in pitch modulation, depth modulation och speed modulation. Jag kör in en gitarr och får ut tre stycken. Det är allt jag använder plus lite eko. Och så har jag volympedaler. 
Det är så att säga de ”tre gitarrerna” Geordie får fram och som formar hans speciella textur. 
– Jag hörde en underbar historia från en kompis till Phil Spector. Han hade kommit in i liverummet där det fanns 40 blåsare som spelade på. Det var det mest ostämda oväsen han någonsin hört. Därefter steg han in i kontrollrummet. Där fanns det, The Wall of Sound! Vad Spector gjorde var att samla de bästa blåsarna runt mikrofonen i mitten av studion. Resten, allt det ostämda var i periferin, men var det som gav textur och maffighet till det hela. Det är samma princip jag kör med gitarren. 
En viktig ingrediens i soundet är givetvis Geordies guldfärgade Gibson ES 295. Rariteter tillverkade mellan 1952 och 1957. Geordie köpte sin 1982. 
– Vi gjorde den tredje plattan med den tyske producenten Conny Plank och han gav mig en förnämlig komplimang. ”När jag lyssnade på klassisk musik på radion under kriget drog jag upp volymen så att det distade. Otroligt sound. Din gitarr låter på samma sätt. Underbart!”. Nå, problemet jag hade i början av Killing Joke med att spela något som var komplext harmoniskt med dist var att en del av tonerna försvann. Så jag fick idén att skaffa en semiakustisk gitarr och montera på en kontaktmikrofon så att jag kunde mixa det rena ljudet med det distade ljudet. Jag fick tag i en gammal Gibson-katalog och såg en ES 295 och tänkte “Look at that fucker!”. Kärlek vid första ögonkastet! Och jag lyckades hitta en gitarr i en liten butik i Hanwell. Jag pluggade in den och där var soundet jag letat efter. 
Jag frågar Geordie om Gibson kontaktat honom för en signaturmodell? 
– Nej, jag har faktiskt bara fått en gratis gitarr av dem genom åren. Och med undantag för vad the Custom Shop arbetar med så har jag ingen respekt för något de tillverkat efter 1972. 
Geordie berättar om sin backline
– 80- och 90-talen var det värsta perioderna för gitarrhögtalare i musikhistorien. Högre uteffekt med en toppdiskant som lät fruktansvärt. Det första företaget som insåg att något gått åt helvete var Mojotone i USA. De började göra reissues av 10-tums Jensens. På de två första plattorna använde jag Celestion Alnico. De höll inte så länge och jag blåste mängder av dem. Jensens tillverkas nu efter ursprunglig specifikation i Italien. Så jag har fyra stycken 4 x 10 som jag kör i stereo. De rullar av omkring 90 hz. Det finns headroom och de ringer som klockor. De reagerar snabbt. 
Geordie berättar att han kör på tyska Framusförstärkare, Dragon Head. 
– Det är det närmaste jag kommit gamla Burman. Nya Burman låter skit. Jag har KT 77 slutstegsrör som gör allt mycket tightare, säger han.  
Så till MMXII. Det är tungt, bitvis punkigt snabbt och jo, det låter apokalyptiskt. I bland tycks man svepas upp i luften som för att titta ner mot ett brinnande helvete. 
Hur jobbade ni med den nya plattan?
– Jag är förvånad att den faktiskt slutfördes. Den enda gången vi allihop samlades i studion var i samband med att en fotograf skulle plåta oss. Annars jobbade vi individuellt eller två och två. Jag hade några demotejper som jag skickade till Jaz och Youth. De skickade tillbaka sina bidrag och på så vis växte låtarna fram. Jag trivs egentligen först när vi allihop är i studion och INGEN lämnar den innan plattan är mixad och klar! Jag är ”old school”. 
Så hur spelade ni in den?
– Jag och Paul spelade in trummorna och gitarrerna live i Wiltshire, men en del av råheten försvann i mixen tyvärr. Så jag kommer att lägga upp de ursprungliga tagningarna på youtube vad det lider. De låter härligt råa. En del overdubs gjordes i Spanien, en del sång i Prag. 
Var det Youth som mixade? 
– Jag är inte förtjust i Youths mixar måste jag säga. Man vet aldrig vad den jäveln kastar in! På den förra hörde jag ett märkligt feedbackljud. Då hade han trixat med sin egen bakgrundssång. Youth är en popproducent! Rock är en annan femma, distortion, kraft. Jag är “old school” och jag tycker att en mixning ska vara ett performance, som i gamla dagar, manuellt, där alla hjälpte till med fingrarna på reglagen. Live och inga datorer. Det blir mer fysiskt, med misstag och allt. Idag ska allt vara överprocessat. Det som är överprocessat låter imponerande första gången men sedan tröttnar man. Det finns inget liv i det. Nå, vi anlitade Clive Goddard som vi arbetat med tidigare att mixa plattan. Han är en otrolig tekniker, kommunicerar genom telepati tycks det och han vet exakt vad som behövs. Och vi är mycket nöjda med resultatet.
MMXII är utgiven av Spinefarm/Universal
FUZZ 4/12

Fler artiklar

     Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
    ANNONSER
    banner banner banner banner
    KATEGORIER
    Missa inte nyhets- brevet eller fuzz.se i de sociala medierna!
    Fuzz på InstagramFuzz på Facebook


    SÖK ARTIKEL / ARTIST / PRODUKT
    Sök
    banner