banner Skandinaviens ledande gitarrportal

Kenny Wayne Shepherd - Inspiration

Av Ulf Zackrisson
Foto Mark Seliger
 
Kenny Wayne Shepherd, som nyligen varit aktuell med Stephen Stills i gruppen The Rides, släpper nu ett nytt soloalbum med den talande titeln Goin’ Home. Det är en utforskning av hans viktigaste influenser, artister som inspirerade honom att börja spela gitarr som ung. 
Bland Kennys hjältar som finns representerade på detta coveralbum kan nämnas B.B. och Albert King, Bo Diddley, Stevie Ray Vaughan, Johnny "Guitar " Watson och Lee Dorsey. 
 
Trots en relativt ung ålder, 37 år, är du en veteran på den internationella bluesscenen. Hur håller du lågan levande?
– Det gäller att behålla passionen, framförallt att spela direkt från hjärtat och lägga ner hela sin själ i det. Det är vad jag alltid försökt att göra och hittills har det funkat bra.
Ditt nya album är en coverplatta med låtar som inspirerade dig i början. Berätta!
 Med den här plattan ville jag gå tillbaka till mina rötter, till musiker som inspirerade mig att börja spela gitarr, till det som gjort mig till den musiker jag är idag. Den första konsert som jag såg, var med Muddy Waters och John Lee Hooker, då var jag tre år gammal. Jag bokstavligen växte upp med den musiken.
Du träffade även Steve Ray Vaughan när du var väldigt ung?
– Jag träffade honom första gången när jag var sju år, och många gånger efter det, men det var första gången. Jag kommer ihåg det så väl, hittills hade jag bara hållit på med leksaksgitarrer, men när jag såg honom spela var det som hela livet förändrades, jag blev helt betagen och det enda jag ville göra var att lära mig spela gitarr på det sättet.
Och det gjorde du!
– Yeah! (skratt)
Och du har ju faktiskt SRV:s gamle trummis i ditt band, den legendariske Chris Layton.
– Det har jag och han är fantastisk! Har känt honom sedan jag var femton år, över tjugotvå år alltså och vi har gjort musik under en lång tid. Han har varit med på nästan alla mina plattor och är som en bror för mig; I love the guy! Det är utan tvekan en av världens bästa trummisar när det gäller den sorts musik vi spelar.
Det är i övrigt ett otroligt band bra band du har?
– Verkligen! Dom inspirerar mig hela tiden till att spela bättre.
Kan du presentera resten av killarna? 
– Det är Noah Hunt på sång som varit med i bandet hur länge som helst, Tony Franklin på bas som bland annat spelat i The Firm med Jimmy Page. Riley Osbourn som lirar keyboards träffade jag första gången när han spelade med Willie Nelson. 
Plattan är fylld med grymma gitarrsounds. Vad använde för utrustning i studion?
– Gitarren som jag körde mest på var min 61:a Stratocaster, det är min favorit. Använde även en 58:a och 59:a-strata. Min signatur-Stratocaster var också med på några låtar och som jag tycker låter väldigt bra, är mycket nöjd med hur vi fick till den. I övrigt finns en Gibson ES-330 på Howlin’ Wolf-låten, Three Hundred Pounds Of Joy. På You Cant´Judge A Book By The Cover spelar jag på en strata med en P90 som en kompis till mig modifierat och som har en unik ton. På den akustiska sidan använde jag min Martin JC16 signaturmodell.
– Vad gäller förstärkare har jag några Fenderförstärkare som Alexander "Howard" Dumble modifierat och byggt om för mig, bland annat en 65:a Bandmaster, en resissue 59:a Bassman, en 67 Tweed Deluxe och 64:a Vibroverb. Det var dessa förstärkare som jag använde i huvudsak. Jag hade samtliga uppkopplade och valde den som passade bäst, eller vilken kombination som lät bäst till dom olika låtarna.
Hur är förstärkarna modifierade?
– Han går i princip in i varje förstärkare och bygger om dom helt och hållet efter sin egen konstruktion. Utsidan på förstärkaren ser helt intakt ut men insidan är helt ombyggd.
Och hur upplever du ljudet jämfört med Fenderoriginalen?
– Dom låter otroligt bra allihop. Det bästa sättet jag kan beskriva det Dumbles förstärkare på är att dom låter tredimensionella. Det är precis som man hör förstärkaren inifrån och ut, som om man står mitt i ljudet.
Du har ju en gitarr som en kompis till mig har byggt till dig. Kan du gissa vilken?
– Är det Guy Guitar? Jo, den har jag kvar.
Vad använder du den till?
– För tillfället är den inte med ute på turné, men innan dess använde jag den mycket framförallt på Blue On Black-plattan och den turnén. Den har ju en drop-D tuner, lipstickmikar och en inbyggd Roger Mayer-boost. Det är en cool och mycket användbar gitarr.
Du är en genuin stratakille. Vad är det med den som du inte hittar på andra modeller?
– Det är ett väldigt flexibelt instrument. Man kan få fram så många olika sounds. Tre singlecoils och en femvägsswitch. Jag gillar också formen som känns bekväm mot kroppen och armen, inga vassa kanter. Och vanligtvis inte så tung, jämfört med andra gitarrer. Alla kontroller sitter rätt till. Jag växte upp med att spela på strator och är så van vid dom. Den är som gjord för mig, kan man tycka.
Tycker du dina vintagestrator är överlägsna dom nya?
– Mina vintagegitarrer är verkligen kanon, men jag måste säga att jag också spelat på sådana som inte alls är bra. Jag anser att Fender aldrig har byggt så bra gitarrer som nu. Dom vanliga fabrikstillverkade är ju makalöst bra. För att inte snacka om Custom Shop-modellerna som är otroliga. 
Som sagt ni har verkligen fått till ljudet på plattan. Vem har producerat och spelat in?
– Chris Bell spelade in och jag själv har producerat. ”ET” Thorngren som vanligtvis är min ljudtekniker mixade plattan tillsammans med mig. Inspelningen gjordes i min hemstad i Blade Studios. När vi spelade in satt vi allesamman i ett rum ihop. Sång, gitarrer, keyboards, trummor och bas, allt lirades in i samma rum, precis som man gjorde när originalen spelades in. Det läckte ju självklart in i varandras mikrofoner så vi fick verkligen skärpa oss när det var tagning, för det fanns ju ingen bra möjlighet att ta om något. Allt spelades in analogt på en tvåtumstape, inga clicktracks, autotune användes, det hela var väldigt organiskt.
Det är en hel del prominenta gäster på skivan. Berätta!
– På I Love The Way You Live har jag med Joe Walsh på gitarr och Kim Wilson på munspel. På Cut You Loose, som är en gammal Buddy Guy/Junior Wells-låt, gästar Ringo Starr på trummor. Born Under A Bad Sign har Keb’ Mo’ på sång och gitarr. Warren Haynes är med på gitarr och sång på Breaking Up Somebody´s Home.
Hur lägger du upp ditt spel. Planerar du vad du skall lira?
– Jag försöker alltid spela lite annorlunda från gång till gång och vill inte upprepa samma sak hela iden. Det skulle bli väldigt tråkigt och dessutom skulle man sluta lära sig nya grejer, för det är ju så du förnyar ditt spel.
Jag vet att du även gör musik som inte direkt bluesbaserad. Var har du favoriter utanför bluesen?
– Jag växte upp med countrymusik, gospel, r&b, rock’n’roll… allt möjligt. Jag tror dom flesta musiker uppskattar olika slags musik, fast när det gäller att lira så min favorit blues.
 
Mer info:
Videolänk:
 

 Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
ANNONSER
banner banner banner banner

Countdown to Fuzz Guitar Show 2018
FUZZ GUITAR SHOW 2018
MAY 26-27, GOTHENBURG