Kamchatka - Volume III
| Jag vet inte vad det är med just Borlängetrakten och bluesbaserad sjuttiotalsinfluerad hård rock, men den verkar frodas helt ypperligt i Dalarnas mylla. Nu verkar det dock som ett så otippat ställe som Varberg börjar ta upp kampen. Ett band från den regionen går under namnet Kamchatka och de släpper nu sitt tredje album, lämpligt nog döpt till Volume III, efterföljare till Volume II och innan dess Volume I.
Jag fastnade för bandets sound och stil redan på debuten, men nu känner jag att de tagit ännu ett litet steg på den redan högt klättrade musikaliska spiraltrappan. Det jag gillar med Kamchatka är det sätt på vilket de blandar psykedeliskt flytande halvsofta partier med stentunga och udda riff, ett ypperligt exempel är andra låten Pathetic, där det stentunga mellanpartiet som sedan går över i ett soft kanonskönt soloparti fick mig gå ner i spagat. Thomas Juneor (jo, det stavas så) Andersson är en ”force to be reckoned with”. Förutom att han har en sångröst perfekt för stilen är han en gudabenådad gitarrist. Jag hör lite Frank Marino, lite Eric Johnson och en gnutta Mick Ralphs i hans solospel. Gitarrsoundet låter fet strata, ibland Gibson genom vintage Marshall, med all onödig dist avskalad, utom där den verkligen gör nytta. Sången delar Thomas med basisten Roger Öjersson, en annan viktig del av bandets trehövdade kraftpaket. Han har en skön basstil som får mig att tänka lite på Noel Redding blandat med Gov’t Mules hädangångne basist Allen Woody, även i samarbetet med den ypperlige trummisen Tobias Strandvik. Kamchatka har verkligen förstått begreppet dynamik, något de verkligen använder på de flesta av låtarna. Ta bara den instrumentala Sorg, där Andersson i de softare partierna låter som om han inspirerats av Jan Johanssons pianospel för att gå över till ett oerhört skönt, aggressivt solospel som gav rejäl gåshud. Här måste även det ypperliga keyboardspelet från inlånade Per Wiberg (från just Dalarna) premieras. Att de inte är rädda att testa udda grepp visar de i den stentunga, men folkinfluerade Wood, med drag av sent sextiotal i refrängen, en skön kombination. I ärlighetens namn finns det inte två låtar som liknar varandra på plattan och det utan att man tappar den röda tråd som alltid bör finnas med. Volume III avslutas, som pricken över i, med en helt underbar tolkning av The Allman Brothers gamla Whipping Post, med lite svensk folksjäl inbakad i degen. Jag fick in plattan i cd-spelaren utan problem, men jag har desto svårare att få ur den. |  |
Fler artiklar
Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
ANNONSER
