banner Skandinaviens ledande gitarrportal

Johnny Marr - Ett udda signatursound

Av Ulf Zackrisson

Före detta Smithsgitarristen Johnny Marr har en okonventionell gitarrstil bortom alla snabbspelande shredkopior. Här är det istället fokus på en orkestrerande melodiös gitarr som hela tiden sätter låten i centrum. Lika okonventionellt är denne postpunkikons val av den signaturgitarr som Fender nyligen förärat honom – en Jaguarmodell.
FUZZ stämde möte med Johnny Marr på Frankfurt Musikmesse i våras och en stor del av intervjun kom givetvis att handla om hans signaturgitarr som presenterades på mässan. Och så klart även mycket snack om musik och vad som gjort honom till den store stilbildare han blivit inom brittisk gitarrock. 
Kul att en gitarrist som Johnny Marr får en signaturgitarr, vilket annars mest verkar vara vigt åt snabbspelande virtuoser. Är det något som är signifikativt för Marrs unika gitarrspel så är det musik, melodierna fullkomligt står som spön i backen.  Lyssna på vilken platta av The Smiths som helst och du kommer upptäcka vem som står för melodierna. Det är inte Morrissey utan Marr.
– När jag började spela gitarr så lyssnade alla mina kompisar på My Woman From Tokyo och sådan skit. Men Ritchie Blackmores solon var verkligen inte min grej. Min kompis syster var inne på Tamla Motown och det där grep tag i mig. (Tar gitarren och spelar introt till Four Tops I Can´t Help Myself). Alla dom där fräcka introriffen, man behövde ju heller inte vänta i tre minuter till något tråkigt gitarrsolo skulle komma. Det här var mer direkt och det hookade jag på. Det där gjorde att jag kom in på att göra låtar. The Smiths låt Girl Afraid och det introarpeggiot kommer ju från Little Richards låt Keep A Knockin’ egentligen, avslöjar Johnny och tar upp gitarren och spelar riffet.
Johnny Marr som efter The Smiths, bland annat haft bandet Electronic ihop med Bernard Sumner från New Order, varit sideman åt Matt Johnson i The The, spelat i the Pretenders, bildat det egna bandet Johnny Marr and The Healers, och på senare tid varit medlem i Modest Mouse och The Cribs, koncentrerar sig just nu på sitt eget band: Johnny Marr and the Healers. Ett nytt album kommer i höst. Det första sedan 2003.
– Vi har hittills spelat in sju låtar. Jag tänkte vi skall göra sexton totalt, säger Johnny. 
Känner du dig mer som bandledare än soloartist nuförtiden?
– Alltsedan 1987 (när The Smiths splittrades) har jag känt mig som en soloartist. Men jag gillar att samarbeta med olika folk och blir då alltid väldigt involverad och delaktig. Men när jag märker att idéerna och entusiasmen svalnar då brukar jag lägga av. Jag måste säga att jag verkligen är glad över att ha varit medlem i ett så älskat band som The Smiths, känner mig superpriviligierad över det faktiskt. Men min tanke var knappast att spela med samma grupp i 40 år och just nu vill jag ha ett band som spelar en musik som jag själv vill höra. Om så vilken som helst fantastisk, karismatisk sångare kom in här i rummet och erbjöd sina tjänster skulle jag tacka nej, för det bandet som jag vill ha nu där är det gitarristen som är sångare. 
Vilken sättning har ni i bandet?
– Det är ytterligare en gitarrist plus basist, keyboardist och trummis och samtliga sjunger. 
Hur låter den nya plattan?
– En del påminner om det jag skrev för The Smiths faktiskt. Men vad jag försöker göra är att korsa Kinks och Clash på ett ungefär.
Låtstrukturen i många Smithslåtar är speciell. Dom är väldigt direkta och linjära. Det är svårt att urskilja vad som är vers, refräng och stick? För att inte snacka om Morrisseys frasering och timing som jag tycker är något helt unikt.
– Morrissey hade ett väldigt speciellt förhållningsätt till låtarna och sättet han lade sången ovanpå musiken. Det gav mig också friheten att köra ett mer linjärt spel. Vi var ju ett postpunkband och verser och refränger var inte det som det handlade om då. Inga bryggor, inga stick.
En sak som slagit mig är att det nästan finns mer melodier i ditt gitarrspel än i Morrisseys sång som ofta låg på få toner och flöt ovanpå musiken. Ett ganska intressant förhållningssätt.
– Det är sant, jag försökte krama ut så mycket melodier som möjligt i mitt spel. Det var ganska okonventionellt. Nu är det lite svårare att spela på det sätt jag gjorde i The Smiths, eftersom jag numera även är sångare.
The Smiths hade också sin egna unika stil och sound. Och bandet är ju nästan större nu än då? Varför tror du musiken har stått sig så bra? Är det kanske det emotionella inslaget som fortfarande griper tag?
– Det är absolut en emotionell grej, ja. Musiken är högst känslofull och inte minst texterna. Men grejen är att det låter aldrig deppigt om The Smiths, även om det är väldigt känslofullt. Det finns en upplyftande karaktär i låtarna.
Apropå postpunk. Du som är från Manchester måste ha lyssnat på Magazine och deras fantastiske gitarrist John McGeoch?
– Självklart! Han är en av de stora brittiska gitarristerna. Lyssna bara på The Correct Use of Soap som var det sista han gjorde med Magazine och som även var deras bästa platta. Det som är intressant med John McGeoch är att den enda jämförbara gitarristen vid den tiden var Keith Levine, som spelade på det första albumet med Public Image. Att John McGeoch senare hamnade i PIL var ju fullständigt logiskt. Jag gillar verkligen McGeoch fortfarande, han är nummer ett för mig.
Vilka andra gitarrister var du influerad av i början?
– James Williamson från the Stooges. Alla snackar om att dom två första Stoogesplattorna är dom bästa. Det är fel, det är den tredje skivan som är bäst där James Williamson lirar gitarr. Andra favoriter är Bert Jansch, Richard Lloyd, Tom Verlaine, Johnny Thunders… Gillar även Pete Shelley i Buzzcocks med sina smarta ackordföljder, men i all synnerhet John McGeoch. 
Som många andra brittiska 80-talsgitarrister så undviker du vissa musikaliska fält, som till exempel blues.
– Det stämmer till viss del även om jag och några musiker i början av 2000-talet satte ihop ett projekt för att spela musik i Peter Greens anda. Men jag har faktiskt också kollat in John Mayall´s Bluesbreakers, men ingen behöver ju höra mig lira det där för det finns dom som gör det så mycket bättre. Så jag lärde mig det där i alla fall. Men det jag tagit fasta på är att försöka göra en egen grej, något unikt och framförallt inte upprepa något jag gjort tidigare.
Så till anledningen varför du befinner dig på Frankfurt Musikmesse där Fender lanserar en Fender Johnny Marr Jaguar Signature Model. Jag äger själv en gammal Fender Jaguar och många med mig upplever det som en ganska svårtillgänglig gitarr?
– För min del tycker jag den är helt perfekt. Min gitarr är i och för sig mindre ”svårtillgänglig”. En vintage Jaguar kan man likna vid en veteranbil. Om du kör för fort så får du passa dig så att inte hjulen ramlar av, eller att bromsarna inte fungerar riktigt (skratt). På min signaturmodell har vi behållit alla schyssta egenskaper från förr, men tagit bort det som inte var så bra och modifierat det till det bättre.
Johnnys vurm för Jaguar började med att Modest Mouse frontman Isaac Brock, enligt Johnny hade en fin vintage Jaguar 63:a som lät grymt fint, men som han inte gillade, vilket slutade med att Johnny köpte loss gitarren till ett bra pris.
– Det var 2005 och jag blev verkligen förälskad i den där gitarren men när man spelade på den så lossnade stallet hela tiden. Det som jag gillade var hur hela gitarren liksom vibrerade när man spelade på den och det ljudet som uppstod. Vad som dock hände då när allting vibrerade var att skruvarna i stallet lossnade en efter en, för att sedan ramla isär och det där höll på att driva mig till vansinne. Jag provade allting, superlim och så vidare, och jag bytte även ut stallet mot ett Mustangstall. 
Johnnys signaturmodell är som sagt ganska mycket modifierad. Bakre delen av kroppen är en kopia på en Fender 54 Stratocasterkropp. Mikarna är tillverkade av Bare Knuckles. Originalen är väldigt diskantrika och saknar tyngd, medan Bare Knuckles-mikarna kännetecknas av ett fetare och mörkare ljud, med betoning på mellanregistret. Halsen är tillverkad utifrån en Jaguar 1965-hals med D-profil, relativt fet.
– En annan kass grej med originalet var att det var relativt lätt att komma åt en av de nedre switcharna vilket gjorde att ljudet stängdes av, så vi bytte ut dessa mot en 4-läges Telecasterswitch. Om du har tänkt på det så kan man se många punkgitarrister med den switchen övertejpad. Förut behövde man dessutom göra två moment för att byta ljud och det är ju helt onödigt. 
Enligt Johnny tog det honom 15 minuter att inse vad man skulle för modifieringar men flera år att komma upp med lösning. 
– Min gitarrtekniker, Bill Puplett, tyckte att jag kunde byta ut switchen mot en annan, men jag ville samtidigt behålla det estetiska utseendet på gitarren och sedan när han föreslog en Telecasterswitch så tyckte jag okej, det var fortfarande i Fenders estetiska stil, så varför inte? 
Vid den platsen satt också tidigare en switch för ett högpassfilter vilket Johnny gillade så den placerades upptill där den tidigare switchen för rhythm och solo hade suttit.
När Johnny och Bill Puplett hållit på ett tag och modifierat hörde Fender av sig och ville göra en signatur-Jaguar till honom.
– Det var självklart en otrolig ära för mig. Fender tyckte att vi kunde göra klart min gitarr först och sedan komma med förslag till en signaturmodell så skulle dom fixa det. Men jag var ju vid den tiden på turné med Modest Mouse som varade i fyra år och gjorde fyra fem gig i veckan. Plus att jag gjorde en platta med The Cribs och även spelade in soundtracket till Inception. Jag spelade även in en platta med lite folk från Wilco och Radiohead där jag egentligen skulle använt min SG men ville se hur Jaguaren klarade sig och vilka begränsningar den kunde tänkas ha. Så det fanns ju verkligen tid att prova gitarren och se hur den funkade. Vad som var dess starka och svaga sidor.
Har du fått ändra ditt förstärkarsound för att göra din Jaguar rättvisa?
– Inte alls. 
Vad kör du på idag?
– Jag använder Fender Deluxe blackface. I början av The Smiths körde jag en kombination av Twin och JC120, men bytte till Deluxe 1985. Hade även Mesa Boogie MkII. Med Modest Mouse och The Cribs har det varit Deluxe och emellanåt Super Reverb, om jag velat ha mer volym. Jag gillar mindre förstärkare, även Princeton Reverb. 
Men din Jaguar tar fram något speciellt ur ditt spel, eller?
– Den här gitarren tar fram det jag kan åstadkomma med en Rickenbacker, Gretsch eller Telecaster. Det kan jag enbart göra med Jaguaren. Min gitarrtech tycker den låter som en blandning mellan Gretsch och Rickenbacker.
Kör du fortfarande med överlagrade gitarrer när du spelar in?
– Lite grann, men inte så mycket nuförtiden.
Du gjorde väl det med The Smiths och även med en del öppna stämningar? Jag kom ihåg när man hörde The Smiths i början så var det oftast svårt att plocka ut dina gitarr-riff, tills man kom på att du hade stämt i en öppen stämning.
– Jag använde mycket öppna stämningar i början, men gör det inte så mycket längre, på grund av en mer pragmatisk inställning. I mitt eget band the Healers där jag sjunger så vill jag inte byta gitarr för ofta. Jag vill att en konsert skall ha ett bra flyt utan onödiga pauser. Sedan har mycket förändrats till det sämre för den turnerande gitarristen. Du kan ju inte precis ta med dig fjorton gitarrer på flyget längre. Det kostar för mycket. Jag tar bara med mig två gitarrer numera. 
Har ditt sound förändrats under åren med tanke på dom olika sammanhang du spelat i?
– Egentligen inte, snarare att det blivit mer fokuserat och större. Jag önskar att jag känt till det jag gör idag då, för jag var väldigt otålig när jag var yngre. En bra sak med att bli äldre är ju att man blir lite klokare, antingen blir man klokare eller helt jävla dum i huvudet (skratt)! Men man hör att det är jag som lirar, det är ett rent, ringande gitarrljud. Till exempel Dashboard av Modest Mouse, (Johnny tar upp sin Jaguar och kör introackorden) eller We Share The Same Skies med The Cribs. Det där soundet fanns redan på The Smiths plattor.
FUZZ 5/12

Fler artiklar

     Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
    ANNONSER
    banner banner banner banner
    KATEGORIER
    Missa inte nyhets- brevet eller fuzz.se i de sociala medierna!
    Fuzz på InstagramFuzz på Facebook


    SÖK ARTIKEL / ARTIST / PRODUKT
    Sök
    bannerbanner