banner Skandinaviens ledande gitarrportal

John Petrucci - Ett organiskt Dream Theater

Av Urban Kindhult

Bandet Dream Theaters musikaliska resa har nu snart sträckt sig över ett kvarts sekel och det förpliktar att kalla sig progressiv i ljuset av detta. Med det tolvte och självbetitlade albumet Dream Theater tycker man sig ha tagit ett viktigt steg mot en musikalisk kärna. Kanske var just det helt nödvändigt och naturligt med en ny medlem i ett band som manskapsmässigt i stort hållit ihop sedan starten.  
Man öppnar denna nya era med ett nykomponerat och instrumentalt filmiskt verk med dramatik kallat False Awakening Suite, för att välkomna detta nya kapitel. I producentstolen har John Petrucci själv suttit och den första frågan är om det är en plats för en gitarrist med smak för detaljer?
– I själva verket producerade jag i praktiken också den förra plattan A Dramatic Turn of Events, men det här var första gången som jag också utåt hade förväntningarna på mig. Tidigare har jag ju co-producerat tillsammans med Mike Portnoy, men den här gången kände jag mer av ”bring it on” och var verkligen laddad för min uppgift. Det är ju ett massivt arbete med tonvis av olika processer över många veckor och månader, men jag är väldigt nöjd med resultatet och dessutom är det ingen som tyckt illa om mig efteråt, så jag tror nog att jag kan klappa mig på axeln lite försiktigt. Låten The Bigger Picture från plattan illustrerar nog det där lite grann. Ofta handlar det om att ta ett steg bakåt och se alla individers egen storhet och behålla fokus på vad man egentligen försökte göra från början. Sedan måste man plocka ihop bitarna igen för att låta dem leda vidare mot det målet man har satt och uppfylla visionen.
Vilken var då din vision med plattan? Som producent har man ju en viss inverkan på slutresultatet, även i ett band som Dream Theater som består av briljanta ton- och rytmkonstnärer.
– Visionen med plattan var att skapa ett lite hårdare och råare scenario, kanske lite mer organiskt. Äkta och naturligt sprunget ur bandet med gitarrer som var mer in your face än någonsin tidigare. När vi skrev låtarna så hade vi i tanken att ingenting skulle förändras så mycket, så det du hör idag är väldigt nära hur de lät när vi skapade dem. Vi förlitade oss inte på att ordna något i mixningen utan alla instrument lät redan från början som vi ville att de skulle låta när det var klart. På så sätt kunde vi arbeta med varje musikaliskt element på ett mer slutgiltigt sätt redan från första dagen. Mina Boogie-förstärkare var uppmikade rätt redan från början och jag behöll dem så genom hela processen. Redan när vi skrev låtarna så kunde jag bestämma mig för att sätta tagningarna som sedan blev de vi använde i slutmixen. Det finns alltid en rå känsla i tidiga tagningar som du aldrig kan hitta tillbaka till om tiden går och man förbereder sig alltför väl. Det finns sällan anledning att vara rädd för att komma för nära musiken och den speciella känsla man kan hitta när man minst anar det och allra oftast tidigt i en skapande process, när man själv är lite överraskad.
En så pass gitarrbaserad produktion definieras naturligtvis mycket av gitarrens ljud, så hur mötte du behovet av variation på ljudet? Det här är en ljudbild som ändå är ganska rå, oförfinad och dynamisk på ett intressant sätt.
– Över åren har det där för mig blivit allt lättare då jag alltid också varit involverad i utvecklandet av min gitarrutrustning. Grunden i det hela var min JP13 MusicMan Signature med sin preamp och de fantastiska mikrofonerna som heter DiMarzio Eliminator, som ger ett både rikare och bredare ljud. Jag använde mig mycket av den 7-strängade versionen och det kan höras tydligt på exempelvis den instrumentala Enigma Machine, vilket kraftfullt instrument det är. Med den grunden är det sedan lättare att välja rätt Boogie-förstärkare. Skall det vara ett kraftfullt kompljud använder jag en Mark V och skall det vara ett mer krämigt sololjud använder jag en Mark II. Låten The Enemy Inside, som är ganska snabb och riffig. skulle jag säga är ett bra exempel på gitarrens klarhet och förstärkarens förmåga att leverera övertoner och samtidigt vara perkussiv. Skulle det vara ett lite mjukare men ändå rockigt ljud använde jag en modell som heter Royal Atlantic. 
Det här är ju första plattan som nya trummisen Mike Mangini var med på redan från början. Den helt uppenbara frågan är ju hur du tyckte att det gick för honom?
– Alldeles fantastiskt bra och bättre än jag vågat hoppas på. Under inspelningen sade vi att han gör ju grejer som borde vara olagliga, utan att han egentligen inser det själv. Han fattar vad vi är, vad vi gör och tar det ändå ett steg vidare. Många grejer har bara hänt och det har också bidragit till en generellt och avsevärt mer spontan känsla över hela produktionen. Här finns lite av en nästan punkig vibration som man ibland kan sakna i vår genre av musik, som lätt blir en lam presentation av ekvilibrism. Det där är ju en hårfin balansgång och vi har verkligen genom vår karriär stålsatt oss att aldrig ta energin ur musiken, enkom för att stila. 
Den här gången menar John har man tagit ett steg framåt och spelar mer än någonsin med hjärta och själ, utöver den komplexitet som finns i deras musik, på ett sätt som kommunicerar alltmer av ren musikalisk känsla på dess egna villkor. 
– Vi är ju alla konstnärligt skolade och bland det första man lär sig är att valet av metod och hur det känns i skapandet ändå generar ett resultat som kan kännas annorlunda i mötet med publiken. Det måste man alltid ha med sig och det finns egentligen inte så mycket att vara rädd för. Man kan bara göra det bästa av där man är nu.
FUZZ 8/13

 Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
ANNONSER
banner banner banner banner

Countdown to Fuzz Guitar Show 2018
FUZZ GUITAR SHOW 2018
MAY 26-27, GOTHENBURG