Skandinaviens ledande gitarrportal

John Mayer - Paradise Valley

Av Michael Linderoth
De senaste åren har John Mayer haft problem med rösten. Han har därför inte turnerat på ett tag men gav ut Born and Raised i mitten av förra året. 
Hans förra platta hade ett akustiskt ”countryfierat” sound dock med få höjdpunkter. Det nådde inte i närheten av Mayers tidiga charmiga collagepop eller senare ruffigare bluesrock med sin trio. Lyssna till exempel på den liveinspelade Where The Light Is där Mayers gitarrspel är lika viktigt som hans honungslena röst.   
Första intrycket av Paradise Valley var inte så kul, men efter fler lyssningar har Paradise Valley (döpt efter Mayers tillflyktsort i Montana där han har ett hus) vuxit – eller är det mina signalsubstanser som fått bättre kontakt? Oavsett vilket, är Mayer en begåvad sångare, låtskrivare och gitarrist, men de elva låtarna på Paradise Valley innehåller både toppar och dalar. 
Om vi koncentrerar oss på det bästa är Mayers charmpop på Paper Doll riktigt schysst. Texten sägs vara en replik på sångerskan Taylor Swifts låt Dear John om deras tidigare förhållande och är helt klart mörkare än låtens sound, vilket gör den ännu bättre. Hur som helst, här funkar Mayers lätt melankoliska anslag och röst för mig. 
En annan höjdpunkt är en version av den nyligen bortgångne J.J. Cale och hans Call Me the Breeze. 
Mayers gitarrspel har klara Claptonreferenser och faktum är att hans slicka smakfulla gitarr inte saknar nerv. Pratar vi gitarr finns många mayerska guldkorn, som snygg slidegitarr på Waitin› on the Day och inte minst hans akustiska gitarrspel på många låtar. 
Gillar du enbart Mayers Hendrixinspirerade sound med sin trio får du kanske svårt för ”hästjazzen” (med pedal steel á la Ernest Tubb) på You’re No One ’Til Someone Lets You Down. Men i små doser funkar det och i sina bästa stunder är det musik i samma anda som James Taylor, Jackson Browne och The Eagles. 
FUZZ 7/13
bronk.jpg

 

 Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
ANNONSER
banner