Skandinaviens ledande gitarrportal

John Cruz från Fender Custom Shop på Sverigebesök

Av Ulf Zackrisson
 
Fender Scandinavia ordnade fint besök i slutet av september då masterbuildern John Cruz från Fender Custom Shop gästade Sverige för en clinic på Abbamuséet på Djurgården i Stockholm. Detta inför speciellt inbjudna musikhandlare, musiker och press. Som ensam representant för pressen fick FUZZ en pratstund med John Cruz efter clinicens slut.
 
John Cruz har varit anställd på Fender sedan 1987 och 
är mannen bakom flera av Fender Custom Shops mest ikoniska tributemodeller. Stevie Ray Vaughans berömda Number One Stratocaster, Jeff Becks Yardbirds-Esquire samt Yngwie Malmsteens Play Loud-strata för att ta några exempel. Cruz var också med och startade upp Fender Custom Shops ytterst framgångsrika Relic-program och har utöver detta genom åren byggt mängder av Custom Shopgitarrer, inte minst åt storstjärnor som Doug Aldrich, Mick Mars, Richie Sambora, Bono, Duff McKagan, Ike Turner, Brad Whitford med flera.
 
 
Clinic
Det var en högst intressant och initierad tretimmars genomgång där John Cruz, förutom att han presenterade sig själv och Fenders Custom Shop, gick igenom hur han bygger sina gitarrer och vilka ideal han har och delgav även åhörarna en hel del mekartips (se videolänk längst ner). Han poängterade mer än en gång vikten att vara extrem noggrann när det kommer till detaljer. En customshopgitarr skall för kunden kännas som gitarren han/hon drömt om och inget annat.
Det blev även tid för en frågestund, detta under tiden som John monterade ihop en av sina gitarrer. Denna lottades för övrigt ut bland de närvarande handlarna där vinsten bestod i att få köpa in gitarren till ett fördelaktigt pris.
Merparten av Johns Custom Shopgitarrer har varit Stratocasters och eftersom det var just en strata John monterade ihop kom också mycket av snacket och frågorna att handla om den modellen. Om man skulle summera John Cruz Stratocasterkoncept kan vi konstatera att han föredrar varken lätta eller tunga kroppar, utan något mittemellan, vilket betyder en vikt på ca 3,5 kg. 
Den tvådelade kroppen brukar ha en så kallad off-center-söm, det vill säga den är inte delad exakt på mitten. Detta var något som redan Leo Fender brukade använda. Förmodligen för att stallet skall hamna på samma träbit och på så sätt förbättra sustainen.
 
 
Finishen är nitrocellulosa där favoriterna är Olympic White och sunburst; två- eller tretons.
Det allra viktigaste på en gitarr, menar John, är halsen. Han påpekar att en kvartsågad (quartersawn) är att föredra, som med sina längsgående täta fibrer blir mycket starkare och stabilare än en plansågad (flatsawn) dito. 
Halsidealet är en 60´s fet C-profil där finishen helst inte skall vara märkbar. Därför slipar han av denna helt och kanske på sin höjd gnider in lite olja som skydd mot fukt. 
John använder oftast en mörk rosewood till greppbrädan som har en radie på 12”. Kanterna på banden skall slipas av så att halsen blir så skön och behaglig som möjligt spela på. 
När det gäller mikrofoner är han väldigt förtjust i Texas Specials som bland annat satt på den Stevie Ray Vaughan tributemodell han byggde.
 
 
Cruz mikrofoner är dock modifierade, vilket gjorts av den legendariska mikrofonlindaren Abigail Ybarra, som arbetat på Fenderfabriken ända sedan Leo Fenders dagar i mitten av 50-talet. John berättar att Abigail pensionerade sig förra året och efterträtts av en av hennes lärlingar Josefina Campos. Utsedd av Abigail själv. 
Johns egna JC Limited Pickups utgår som sagt från Texas Specials, men har lite mer output med ett kraftigare mellanregister, men även lite mer bas och diskant. En perfekt mikrofon för solospel menar John, speciellt då halsmikrofonen. 
Ett annat av Johns signum är en blend control placerad vid andra tonkontrollen och som ger två intressanta varianter tillsammans med 5-vägsswitchen; dels hals- och stallmikrofon ihop vid läge 1 och 5 och dels samtliga tre mikrofoner tillsammans i position 2 och 4.
Svajet han föredrar på sina Stratocastermodeller är ett vintage style monterat med sex skruvar i kroppen och med ett block av mässing, vilket John tycker ger mer sustain i tonen.
 
Intervju
Vi går så över till intervjun med FUZZ där John börjar med att berätta hur det hela startade och hur han gått den långa vägen. 
– När jag började på Fenderfabriken 1987 bestod mitt jobb av att rengöra maskiner och städa. Efter ett tag hamnade jag på träavdelningen, sedan limmade jag kroppar och avancerade därefter till halsavdelningen för att slutligen arbeta som tonetester. 1993 fick jag ett erbjudande att börja jobba på Custom Shopavdelningen som tonetester, ett jobb som jag alltså redan gjorde ute på Fenderfabriken, vilket i huvudsak handlar om setups och att lägga den sista touchen i tillverkningen. Jag har verkligen jobbat mig upp från botten och i princip kommit så långt man kan komma.
Man handplockar alltså duktiga personer från Fenderfabriken för att arbeta på Custom Shopavdelningen? Fender har ingen egen internutbildning för gitarrbyggare?
– Nej, det har dom inte, förutom det att man går jämte någon erfaren byggare som varit där i många år, vilket jag gjorde. Jag har lärt mig från några av dom främsta där. Till exempel Herbie Gastelum, Abigail Ybarra, Jay Black, Fred Stuart, John Suhr, John English och Alan Hamel.
Så sättet du har utvecklat din skicklighet genom åren har skett med guidning av dessa mentorer och själva arbetet med att bygga gitarrer?
– Ja det stämmer och det är ofta trial and error som gäller. Jag visste att kraven på gitarrerna gjorda på Custom Shop var skyhöga och något helt annat än på fabriken. 
Du är känd för din noggrannhet när det gäller detaljer och anser att halsen/greppbrädan är det viktigaste på en gitarr. Enligt ditt sätt att se på saken, vad skiljer en bra hals från en väldigt bra hals?
– Alla halsar som vi gör, även på fabriksgolvet med American Standard-modellerna, Vintage reissues och så vidare är kvalitetskontrollerade. Alla håller hög kvalité. Det är alltså en speciell inställning och fokusering du måste besitta för att ta en sådan mycket bra hals till nästa steg och att bli en ännu bättre hals.
Och hur är det möjligt?
– Det handlar om erfarenhet, mycket erfarenhet… Framförallt ett sinne för detaljer när det gäller halsform, bandjobb, kröningen av banden, poleringen och så vidare. Jag lägger väldigt mycket tid på dom detaljerna. Det gäller att ha kunskapen och vetskapen om hur en sådan hals är beskaffad och hur man når till det resultatet. Det är det som är hemligheten. Men som sagt, jag har lärt mig av dom bästa, Herbie Gastelum som började på Fenderfabriken redan 1961,  var definitivt en av dom främsta på detta område, vilket betytt enormt mycket för mig.
På din clinic tidigare idag nämnde du hur viktigt du tyckte det var att fasa av kanterna på banden, för att få en hals att kännas så behaglig och lättspelad som möjligt. Det är inte helt ovanligt att detta görs lite för optimistiskt ibland så att strängarna kanar utanför kanten när man till exempel lägger ett vibrato, vilket är högst irriterande. Hur gör du för att undvika detta?
– Det handlar dels om hur jag gör profilen på bensadeln. Dessutom ser jag också alltid till att ha en liten marginal i ytterkanterna på greppbrädan så att strängen inte ligger för nära kanten. En sådan tätare setup blir ju även bekvämare om man har lite mindre händer, det blir lättare att ta ackord. Vi gjorde research på många vintagegitarrer och kollade upp hur det var förr och upptäckte att man gjorde så redan på den tiden. Jag vet att Fender ett tag hade lite problem med att yttersträngarna lätt gled utanför kanten. Så det är ett problem jag ägnat mig en del åt för att försöka eliminera och komma till rätta med.
 
 
När du bygger tribute Stratocasters (exakta kopior på speciellt utvalda artisters instrument, som till exempel Yngwie Malmsteens eller Stevie Ray Vaughans, hur många exemplar tillverkas?
– Det är alltid en begränsad upplaga och som kan variera lite. När vi gjorde Steve Ray Vaughans Number One så bestämde vi antalet tillsammans med brorsan Jimmie Vaughan till 100 exemplar.
Och det är aldrig så att ni plockar upp en modell igen efter ett tag, beroende på ny efterfrågan?
– Nej, det är inte möjligt. Det är alltid en strikt begränsad upplaga och that´s it. 
Du är en av Fender Custom Shops mest efterfrågade masterbuilders vilket resulterat i att det varit tre års väntetid på dina gitarrer. Får du någon ledig tid över?
– På Custom Shopen skall jag egentligen jobba åtta timmar om dagen, men det blir oftast mer; 12-13 timmar plus att jag kommer in på helger. Även när jag är ledig så kan jag inte sluta tänka på gitarrer, så det är ständigt närvarande. 
Har du någon tid över för att experimentera och testa nya idéer?
– Den mesta tiden går självklart åt för att leverera alla beställningar, för att inte tala om alla backorders jag har, jag har legat efter flera år men håller äntligen på att komma ikapp. Det är framförallt innan NAMM-show vi kan experimentera då vi bland annat bygger unika prototyper (Proto Series) som sedan visas upp och säljs på showen till dealers. (Se bild på dubbelhalsad Telecaster byggd av John Cruz till NAMM 2014).
 
 
Jag förstår att ni masterbuilders knappast kan göra era egna modeller vid sidan om, men är det något som du kanske kommer att göra i framtiden? 
– Nej, det har vi inte tillåtelse att göra. Inte mer än att jag modifierar mina egna gitarrer hemma. Jag har ofta fått frågan om jag skall starta en egen tillverkning. Man vet aldrig, det kan kanske bli så. Just nu är jag väldigt lycklig och nöjd med att få tillverka gitarrer åt Fender och förvalta det otroliga arv som finns. Jag är väldigt glad över att vara delaktig i den traditionen. 
Fender Custom Shop bygger idag fantastiskt fina instrument, på många sätt överlägsna det som skapades på 50- och 60-talet. Hur tror du dina gitarrer kommer att uppfattas om sisådär 30 år?
– Målet med mina gitarrer är att dom skall bli ägarens förstaval och favorit och att gitarren skall hålla livet ut. Kanske till och med bli lite bättre med åren. Angående Steve Ray Vaughangitarren så såg jag för ett tag sedan att det fanns en till salu på Ebay. Det ursprungliga priset var 10 000 dollar och nu var den uppe i 38 000 dollar! Det är ju en fjäder i hatten för oss som byggt dom där gitarrerna. Våra customshopmodeller kostar en del men är ändå, anser jag, prisvärda. Om vi tillverkar en replika på en vintagegitarr som en musiker inte vill ta med sig ut på vägen och som dessutom låter bättre, då är det höga priset försvarsbart. 
Finns det något tak på hur mycket en customshopgitarr kan kosta?
– Egentligen inte. Ibland får vi beställningar där det skall göras inlägg med diamanter eller rubiner. En sådan gitarr kan ju kosta miljoner. Jag har byggt gitarrer alltifrån 5 000 till 50 000 dollar. Mycket av priset beror på den tid man får lägga ner på detaljer. Tid är pengar. 
Stratocaster och Telecaster är modeller som fortfarande ser ut som när dom kom på 50-talet. Många nya detaljer har dock tillkommit och inte minst förbättringar. Finns det fortfarande saker som går att göra bättre och förfina?
– Absolut! Och mycket av det där kommer från den slags feedback man får på en clinic som den här. Folk kommer med önskemål och undrar om man kan göra ditten och datten. Den kontakten är väldigt viktig för oss, för den gör att det ständigt kommer upp nya idéer. Det där tar vi med oss tillbaka till Fender så det finns egentligen inget slut på den utvecklingen.
 
 
Mer info:
 
Videolänkar:
John Cruz Fender Custom Shop Master Design 1963 Relic Stratocaster 
 
Mekartips från John Cruz.
 
Greg Koch intervjuar John Cruz på NAMM 2014.
 

 Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
ANNONSER
banner