John 5 - Från Marilyn Manson till Rob Zombie

 

Den inte helt obekante John William Lowery, mer känd under sitt bibliska epitet, John 5, är en i sanning remarkabel kreativ gitarrvarelse. Med en annorlunda gitarrkarriär bakom skilda namn som kd Lang och Marilyn Manson finner vi den effektfullt sminkade musikern numera tillsammans med Rob Zombie på dennes senaste album Hellbilly Deluxe 2, med siktet inställt på Sweden Rock Festival i den svenska sommaren.

Det är i det närmaste omöjligt att hitta en röd tråd i den karriär som gitarristen John 5 hittills har tillryggalagt. Innan ens 40 fyllda har han plöjt sig igenom gästspel hos musikens verkliga tungviktare och en listning skulle kunna te sig ungefär så här; Lita Ford, Paul Stanley, kd Lang, Rob Halford, David Lee Roth, Marilyn Manson och nu senast alltså Rob Zombie. Om man dessutom tittar närmare på meritlistan där det både har spöklirats och skrivits låtar finns en lång rad kollaboratörer som man tvingas föra fram. Bland annat då Cheap Tricksångaren Robin Zander, vokalgruppen Wilson Philips, hip-hop pionjärerna Salt-n-Pepa, rockräven Rick Springfield, softrockarna Night Ranger, popbandet Garbage, Scorpions, Lynyrd Skynyrd och Ricky Martin. För att välja några få ur en ganska spretig palett. Till detta kommer också fem soloplattor som mottagits med bra kritik och med vilka han klivit fram i ett alldeles eget rampljus. 

Unge herr Lowery var redan tidigt inställd på musikerbanan. men tänkte sig faktiskt inte att det här med rockstjärna var hans grej.

– Jag började spela gitarr när jag var 7 år och med tiden siktade jag in mig på att bli studiomusiker och inget annat. Jag växte upp i ett överklassområde i Michigan och var alltid den lite udda rockkillen och det kanske låter konstigt men några rockstjärnedrömmar hade jag inte då. Det var faktiskt skrämmande för mig när jag upptäckte att det enda som jag var riktigt bra på var att spela gitarr. Det kändes som om mina valmöjligheter var begränsade och att jag helt enkelt var tvungen att lyckas med gitarren.

Du har en säregen stil med inslag man inte förväntar sig hos en gitarrist som gjort sig känd som ett namn inom den tyngre musiken. Dina kunskaper om fingerpicking och amerikansk gitarrtradition, kommer den sig helt enkelt av att du förberedde dig intensivt för en karriär som studiomusiker?

– Ja, det kan man säga. Min tanke var överhuvudtaget inte att bli någon form av rockstjärna, utan jag ville främst arbeta i studio och jobbade därför tidigt med att bli en så bred gitarrist som möjligt. Mina hjältar var lika mycket en studiomusiker som Tommy Tedesco, som Ace Frehley i Kiss. Att lära sig alla dessa stilar kom ju bra till användning när jag sedan skulle profilera mig som gitarrist. 

Det var väl egentligen jobbet med Marilyn Manson som gjorde att det blev fokus på dig som något avsevärt mer än bara en metalkille med tatueringar. Stämmer det?

– Absolut. Jag är djupt tacksam och stolt för den möjligheten jag fick. Det öppnade mitt artisteri mot en helt ny publik och utan den stora uppmärksamheten hade det definitivt varit svårare att gå vidare och göra soloplattorna. Då kunde jag också tillåta mig att vika ut mitt spel åt lite andra håll och stärka min profil genom att göra musikaliskt oväntade saker, vilket jag alltid försöker att göra i mina egna låtar. Det har fått konsekvensen att min typiska konsertpublik kan delas in i tre huvudkategorier. Nämligen 15-åriga gothkids, gitarrnördar och de lite äldre som gillar fingerpickinggrejerna. 

Du har efter några egna produktioner blivit med band igen och kan numera räknas som stadig musiker hos Rob Zombie. Vilken roll uppskattar du mest?

– Just nu passar det mig alldeles utmärkt att vara med i Robs band. Det är ju en väldig skillnad att spela in med ett band och en stark ledare i jämförelse med att själv komponera dessa ”mini-symfonier” som mina låtar ofta är. Det är ett massivt arbete som jag gör helt själv. Det här är lite mer avkopplande på så sätt, men jag var dock högst delaktig i alla delar av den skapande processen på Hellbilly Deluxe 2, som faktiskt gick ganska snabbt och smidigt att skriva och spela in.

Själv så måste du betraktas som en av de mer kreativa entreprenörssjälarna inom gitarrvärlden idag. Var hittar du din energi och initiativkraft?

– Jag måste nog säga att min främsta inspiration är Rob just nu. Att vara i studion med honom är helt fantastiskt, för han är en kreativ urkraft med en massa bra idéer hela tiden, kombinerat med en förmåga att genomföra dem. Jag tänker lite att om han kan så kan jag också. Han är överallt och inte bara i musiken utan även bland annat i film.

Du måste ligga i rätt hårt med att ständigt utveckla din teknik och din stil. Hur mycket tid lägger du på gitarrspel dagligen?

– Jag övar varje dag och jag skulle nog säga att jag lägger i snitt fyra timmar totalt per dag på gitarren. Jag försöker hela tiden hitta nya idéer och influenser och bli bättre tekniskt. Mina främsta inspirationer just nu är Hank Garland och Chet Atkins och jag försöker alltid inkorporera snygga licks till något eget i mina instrumentala låtar. Jag har nu en period då jag också försöker utveckla ett sätt att spela flamenco så att det fungerar på elektrisk gitarr med ren ton.

Att spela hård musik på en Fender Telecaster är inte något man ser så mycket av. Hur kom det sig att du valde Telecaster som ditt huvudinstrument?

– När jag var liten var Telecastern faktiskt min enda idé om elgitarr. För mig var det så som elgitarrer såg ut helt enkelt och det var en stark känsla. Det är dessutom en gitarr som inte låter dig komma undan med något. Den är ganska enkel med den avslöjar dig snabbt. Nu så har jag ju några olika varianter av en egen signaturmodell, men jag äger många äldre vintage-teles också. 

På Rob Zombies platta kan man höra en del udda gitarrinslag, ofta lite tillskruvade. Det säregna med John 5 är att han har en förmåga att hålla musiken fri i sitt spel och sitt improviserande nästan genialiskt enkelt utan att vara banalt. Det låter levande och dynamiskt och inte sällan tar han tekniken till hjälp för att hitta märkliga effekter man inte hört tidigare, utan att det blir övertydligt. 

– Jag använder en ganska grundläggande gitarrutrustning. ibland kan jag dock vända på saker eller göra dem våldsamt överdrivna, men ändå subtila för att uppnå en viss effekt. Mina förstärkare är numera genomgående Marshall JCM 900 som jag tycker är rent fenomenala. De tre viktigaste beståndsdelarna om jag var tvungen att välja skulle vara Fender Telecaster, en Boss Super Overdrive och en Marshall. 

På Hellbilly Deluxe 2 kan man även höra en fin akustisk Martin D45 från 1981, på låten Jesus Frankenstein tillsammans med en överdoserad tremolopedal i en tapping-exercis på elgitarr. Andra extrema uttryck finns i Mars Needs Women med en högpitchad fallande ton som orsakades med en Boss Analog Delay som rattades ”live”. Även en Dobro från 1940 förekommer, som mikades upp, distades och skapade en grym slideton i Werewolf, Baby! Och ren rootsy, akustisk skönhet vankas i Theme For An Angry Red Planet.

– Det där var lite lustigt, för det Jimmy Page-inspirerade partiet i den låten kom till under inspelningen av det akustiska partiet i Jesus Frankenstein. Bandet rullade och trummisen Tommy Clufetos hängde på. 

Innebär åtagandet med Rob Zombie att det dröjer ett tag innan din nästa soloplatta kommer ut, för det finns väl en sådan planerad?

– Ja, och det finns redan en del material klart men det skall inte dröja så länge innan den kommer ut, förmodligen senare i år. Det blir såklart en massa gitarr och jag har för första gången närmat mig latinska influenser, så det här blir nog den stilmässigt bredaste produktionen jag har gjort hittills.

FUZZ 5/11