banner Skandinaviens ledande gitarrportal

Jack Bruce - Återvänder till powertrion

Av Michael Dee
 
En högst välrenommerad powertrio har gjort sig hörd på festivalscenerna i sommar i form av Jack Bruce, Robin Trower och Gary Husband , som turnerat med sin fjolårsplatta Seven Moons. Och vad skulle vara mer passande? För det var ju som bekant Jack Bruce som tillsammans med Eric Clapton och Ginger Baker skapade begreppet powertrio när de i juli 1966 bildade Cream. 
 
Det märks på Jack Bruce att samarbetet med Robin Trower är uppskattat och att herrarna tillsammans med Gary Husband har planerat in ytterligare en studioplatta torde glädja många powertriofans. Seven Moons är en lysande platta i genren, rotad i 68-69 års tunga rockmusik, med rötter i såväl Hendrix som Cream. Ändå känns den nyskapande, angelägen och förvånande, med eleganta strukturer, melodier och fraseringar. 
 
Jack Bruce och Robin Trower
 
Jack Bruce har på det senaste även hunnit med att gräva i de egna arkiven. Förra året släppte han dels Spirit, en box på tre cd med inspelningar han gjorde för BBC på 70-talet, och dels Can You Follow, en box med sex cd med ett urval av inspelningar från 1963 till 2003. 
En stor mediahändelse var givetvis när Cream återförenades 2005 för spelningar på Albert Hall och Madison Square Garden. Blott två år tidigare var dock Bruce nära att avlida i levercancer och hälsan har periodvis varit sviktande sedan dess. 
– Ett tag förlorade jag faktiskt talförmågan och fick lära mig tala från scratch, minns Jack Bruce. 
Du och Robin Trower turnerar i år med Seven Moons. Kan du berätta om bakgrunden till albumet? 
– Det kom sig av att jag och Robin gjorde några plattor i början av 80-talet, BLT och Truce. Robin ville ge ut dem på nytt men tyckte att soundet var undermåligt och ville därför ge sig på dem igen, mixa om och få till en bättre mastring och sedan ge ut en samlingsplatta. Jag föreslog i min tur att vi skulle spela in några nya spår och lägga till dem. Vi började skriva låtar ihop och det flöt på riktigt bra och snart hade vi låtar till mer än ett album. Så vi beslutade att göra slag i saken och spela in en helt ny platta. Och vi är väldigt nöjda med resultatet. Publiken har verkligen gillat den när vi spelat live. 
Du sa att ni skrev låtarna. Ni improviserade alltså inte fram dem?
– Nej, vi skrev dem och strukturerna i dem är tighta. Robin stod för de flesta av texterna och så skrev vi musiken tillsammans. Fast jag måste påpeka att det var Robin som drev på hela tiden. Han är en väldigt bra samarbetspartner och en fantastisk människa också. 
Intressant att du säger det för nästan rakt igenom plattan tänkte jag på den mörka psykedelia som Cream åstadkom. We’re Going Wrong, Dance The Night Away, Deserted Cities of The Heart?
– Ja, nog märks det att jag är med i leken! Och jag kan nog hålla med om att de påminner om de låtar jag skrev med Pete Brown för Cream en gång i tiden. Och det är verkligen skrivna låtar, inte jam eller improvisationer. 
Kan du berätta om inspelningsprocessen? 
– Vi jobbade först här i min hemstudio för att få ordning på låtarna. Därefter drog vi till en replokal och repade med en trumslagare vars namn jag inte vill nämna. Han var nämligen den ursprunglige trumslagaren på plattan och den var i stort sett helt färdiginspelad när jag insåg att trummorna var fel. Spelet passade inte till låtarna så vi spelade in plattan igen från scratch med Gary Husband som jag spelat med i många år nu. Och det var givande, inte minst för Gary. För trots att vi spelat så mycket tillsammans har han ofta klagat att vi som rytmsektion inte var lika sammansvetsade som jag och Ginger Baker var. Men på Seven Moons fick vi ihop det äntligen tyckte han. Plattan är i stort sett inspelad live, förutom att vi sedan lade sången på riktigt och några gitarrpålägg. Precis som vi spelade in med Cream. 
Det låter som en riktig bandplatta, som om ni har flera album och turnéer bakom er? 
– Ja, den låter faktiskt otroligt tight och både Robin och Gary är perfektionister. Jag har nog en lösare approach och det fungerar bra ihop eftersom det blir kontrast och dynamik. Jag har alltid gillat att gå ut på scenen och inte riktigt veta vad jag ska spela. Det är inspirerande för mig. Även om låtarna är strukturerade så finns det ändå utrymme så att jag kan röra mig. 
Hur går du tillväga när du skriver låtar på egen hand? Använder du din hemstudio i processen? 
– Ja, låtskrivandet görs i studion och inte bara låtar utan alla möjliga smått vansinniga, musikaliska experiment. Ibland bara rena oljud! Men när jag skriver låtar så är jag väldigt fokuserad, skriver musiken för hand. Om man enbart spelar blir det lätt att man sedan sitter där med en massa utkast och melodisnuttar. Det blir väldigt intensivt när jag arbetar men jag tar naturligtvis pauser mellan varven. Studion börjar bli lite gammal. Jag använder digitalband och vill uppdatera till hårddisk. Å andra sidan så känns det betryggande att se band som rör sig. Jag tycker att det rent digitala kan bli lite oroväckande. Är musiken verkligen där? 
Jag såg ett svartvitt fotografi av dig nyligen, taget av John Hoppy Hopkins 1964, under din tid i Alexis Korners The Blues Incorporated. Du har cardigan på dig, kort hår, spelar ståbas och det slog mig att blott några år senare, 1968, stod du på scenen på The Royal Albert Hall och spelade avskedsgiget med Cream. En tung elektrisk psykedelisk bluesutblåsning. Jag kom att tänka på hur otroligt fort saker hände under de åren. 
– Ja, det har du rätt i. Saker tar mycket längre tid idag. Men de tycks inte vara särskilt länge. Det tar lång tid att göra en platta numera. Då spelade vi in på några dagar. Idag är musik en industri. Vi var pionjärer och vi visste ofta inte vad vi gjorde riktigt. Det var ganska amatörmässigt det hela och det gjorde saker möjliga. Vi gjorde riktigt stora gig med Cream och ändå bestod vårt roadcrew av tre pers. En chaufför och en som satte upp utrustningen på scenen. När vi spelade senast på The Royal Albert Hall hade vi 40 pers. Så saker har förändrats. En del till det bättre, annat inte. Vi gjorde några gig med Jimi Hendrix och vi hade inte ens monitorer på scenen. Det kanske hade sin charm men det är ju en fördel att höra vad man spelar!
Vad minns du mest från avskedsgigen på The Royal Albert Hall? 
– Jag minns inte så mycket faktiskt! Och jag hade helt glömt att vi gjorde två framträdanden där. Det var ett väldigt emotionellt evenemang för oss i bandet och jag minns att vi i omklädningsrummet nästan hade ångest och diskuterade om vi verkligen gjorde rätt i att upplösa bandet. Men ingen av oss hade modet att säga ”vi fortsätter!” och alltihop hade gått för långt för att stoppa upplösningen. Kanske var det lika bra. Allt för många band höll på för länge. Vi hade sagt vad vi skulle säga. Å andra sidan startade vi en trend för bandupplösningar. Jimi Hendrix splittrade The Experience etc. 
Det är intressant att jämföra London-scenen med San Francisco-scenen. Den sistnämnda var mer jambetonad och bohemisk. I London var den mer stilorienterad där psykedelian användes i välstrukturerade poplåtar, antingen det var The Yardirds Shapes of Things eller Creams I Feel Free
– Ja, och det var det som var utmaningen för mig faktiskt. Att kunna packa in alla musikaliska experiment i välstrukturerade låtar och kunna göra ett ”statement” på väldigt kort tid. 
Och era låtar var väldigt annorlunda mot resten, antingen det var blues eller pop i London vid den tiden? 
– Jag har alltid försökt att gå i motsatt väg, göra det folk inte förväntar sig. ”Du kan inte göra så här!” är den visa jag hört från skivbolagen genom åren. Du nämnde We’re Going Wrong och i den finns ett ackord som medvetet kolliderar med sången och jag minns att teknikern blev helt förbannad. ”Du kan inte göra på det viset!”. Klart jag kunde! Jag ville någonting nytt! Samma sak med I Feel Free. Du vet a capella-sången i början? Skivbolaget ville att jag skulle ta bort den men det var just det som gjorde den till en hit. Jag är bångstyrig, vägrar att anpassa mig och det krävs nog sådana som jag för att musiken ska förbli intressant. 
Cream var den första powertrion, i princip tre solister som gjorde sin grej. Hur fungerade det i praktiken och hur fick ni idén? 
– Jag såg ett Liverpool-band som hette The Big Three i början på 60-talet och de var verkligen imponerande. Det etsade in sig i medvetandet. Den direkta inspiration för mig var dock jazz, bland annat Ornette Coleman som hade sax, bas och trummor i sitt band, inget piano. Det slog mig som både fritt och intressant. När jag, Eric och Ginger började prata om ett band så var diskussionen lös i början. ”Vilka ska vara med?” De andra två pratade sig varma för att Steve Winwood skulle vara med men jag sa nej. ”Vi har större möjligheter att skapa något unikt som en trio”. Eric ville helst ha med Winwood men vi blev en trio i alla fall. Lustigt nog så ville han faktiskt ha med en klaviaturspelare när vi gjorde Cream-giget på The Royal Albert Hall 2005. Och åter igen sa jag ”Nej!”. 
Grälen inom Cream var legendariska redan på den tiden?
– Ja, fast det var alltid mellan mig och Ginger. Eric satte sig i ett hörn och bara skakade på huvudet och var nästan förtvivlad som vi höll på! Ginger är som en bror för mig, men bror av det slaget man alltid bråkar med! Det har gjorts mycket av våra gräl men andra band grälade duktigt också vill jag lova. Som The Who, bröderna Davies i The Kinks och The Police. 
Är det till och med nödvändigt för ett band att gräla, spänning som övergår i kreativitet?
– Kanske det, om man gör något och rör sig in på okända vatten. Å andra sidan har jag varit med i band utan konfrontationer och det har fungerat lika bra. Dessutom var vi unga när Cream höll på. Vi försökte imponera på varandra. Det är som att vara ”gunslinger” och visa vem som är snabbast och bäst. När man blir äldre försvinner mycket av allt det där. Fast inte när det gäller mig och Ginger! Jag gjorde en Zildijan-tribut med honom till hans ära förra året. Och då var det  ”aggro” i luften vill jag lova. Det kändes som att vad som helst kunde hända! 
Du har spelat med mängder av fantastiska gitarrister genom åren, Eric Clapton, Mick Taylor, Leslie West med flera. Men spelade du någonsin med Jimi Hendrix? 
– Bara vid ett par tillfällen och inte under de bästa omständigheter. Han ringde upp mig en gång i Los Angeles medan han höll på att spela in. Jimis sessions var alltid smått kaotiska och det bara strömmade in folk i studion. Jag vet inte om något av det vi spelade in överlevde. Jag vill minnas att det lät ganska uselt så jag hoppas nästan att de banden har försvunnit!
Eric Clapton och Pete Townshend blev så skärrade av Hendrix ankomst till London att de möttes i hemlighet i en mörk biograf för att diskutera hur de skulle bemöta denna naturkraft. Att Hendrix elektrifierade Londonscenen är helt klart men han tog faktiskt också mycket från den, konceptet om den experimentella eller psykedeliska popsingeln? Och Cream var det band han höll högre än något annat? 
– Det stämmer nog. Han var faktiskt i studion när vi spelade in White Room och var mycket generös med sina lovord. Jimi var väl väldigt öppen och kanske var Cream en influens när han startade sin trio. Han var alltid intresserad av vad vi gjorde och var inte alls den stötiga typen som skulle konkurrera. Jag tror att London satte sin prägel på honom. För innan han kom över var han mycket mer r’n’b, blues och soul. Han blev en brittisk musiker på något sätt. Det fanns en frihet i London och han kom vid precis rätt tid. Och när han så åkte tillbaka till USA med The Experience var det många där som trodde att han var en brittisk musiker. Det var svårt för svarta, amerikanska rockare att bli accepterade i USA. De förväntades spela soul eller funk. 
Dina soloplattor har genomgående varit mer komplexa än de bandplattor du har gjort? 
– Jag har alltid betraktat mina soloplattor som en sorts dagböcker. Och jag var nog före min tid med den approachen som är mycket vanligare idag. Soloplattorna handlade om vart mitt huvud var vid en specifik tid. Jag höll alltid produktionen så minimal som möjligt på dem. 
Du är ju klassiskt skolad, i komposition och cello. I vilken grad har det påverkat ditt spel? 
– Det har naturligtvis påverkat mig, liksom mitt stora jazzintresse och väldigt mycket annan musik för den delen. Redan då på 60-talet slog det mig att de flesta bara lyssnade på rock och blues. Jag lyssnade på mängder av annan musik som påverkade mig. Bartok var en klar favorit, framför allt hans stråkkvartetter och Ornette Coleman som jag nämnde tidigare. Ur de influenserna uppstod något eget. 
Din röst är otrolig, efter alla dessa år låter den nästan bättre än den gjorde på 60-talet? 
– Ja kanske det. Och det är något av ett underverk. Jag var väldigt sjuk under en lång tid, fick levercancer, genomgick en levertransplantation där kroppen stötte bort levern och har haft andra komplikationer. Jag tappade faktiskt talförmågan och fick lära mig att tala från scratch. Det oroade mig naturligtvis men jag lärde mig sjunga igen så småningom. Jag har inte lika brett register som tidigare, kanske inte samma kraft. Jag har i alla fall inte tvingats att transponera ner mina låtar vilket också många gör när de blir äldre och det är jag glad för. Jag skriver mina låtar i E, F, G eller vad det nu är av en anledning. Varje tonart har ett emotionellt läge så att transponera innebär att ändra känsloläget vilket blir helt fel. E är hårt, kallt och dystert medan D är pastoralt och varmt. 
Tycker du själv att ditt spel har förändrats genom åren? 
– Absolut! Jag spelar inte alls lika många noter som jag gjorde förr i tiden. Då experimenterade jag och försökte hitta saker. Numera är jag mer intresserad av avståndet mellan noterna. 
Kan vi gå igenom din utrustning? 
– Jag använder faktiskt bara ett fåtal basar, en bandlös Warwick och en Gibson EB-3. Warwickbasen är gammal vid det här laget men fullkomligt magisk. Warwick har gjort många basar åt mig sedan dess men det märkliga är att de inte fungerar. Inte alls samma magi som den gamla. Ens instrument blir en del av en själv. Jag pratade med Ron Carter förra året och han berättade att om något hände med hans bas skulle han sluta spela. Det är så jag känner för min Warwickbas. Min Gibson EB-3; den bas jag använde på Creamtiden var faktiskt ett misstag. Folk tror ibland att den är specialdesignad men den tillkom genom misstag på fabriken. Den har fel dimensioner så halsen är för bred och den har helt annorlunda action mot andra EB-3. Jag har också en Gibson EB-1, violinmodellen och den har ett otroligt ljud i de lägre frekvenserna så jag får verkligen kämpa för att få attack på ljudet, men just den basen har ett väldigt autentiskt ljud. 
 
 
Och förstärkare?
– Jag har använt Hartke slutsteg och lådor i många år nu. Hartke byggde utrustning åt mig och Jaco Pastorius i samma veva vill jag minnas. Det kom sig av att de åkte på turné för att mixa åt mig och de kommenterade den märkliga rigg jag hade. Det var en jag satt ihop själv; en Crown amp med transistorer och rör och ElectroVoicelådor. Jag blåste högtalarna på vart och vartannat gig. Inte på grund av volymen utan själva intensiteten jag hade när jag spelade. Därur föddes idén till aluminiumkoner. Jag kör nu på ett Hartke 3500 watt slutsteg och två lådor med fyra stycken 10 tums element. Vad gäller pedaler använder jag chorus och octave divider ibland, men jag är inte mycket för pedaler. 
Vad är ditt nästa projekt? 
– Det blir en platta till med Robin. Vi kommer att spela på festivaler och gig i Europa i år och det ser jag fram emot. 
Med tanke på ditt fortfarande spända förhållande med Ginger Baker. Vad betyder det för sannolikheten av ytterligare Creamspelningar i framtiden?
– Man ska aldrig säga aldrig. Vi har återförenats en gång och det kändes bra. Så vi har gjort det. Men jag tycker själv att vi kunde spela igen någon gång. Kanske för något välgörande ändamål. 
Något välgörande ändamål som ligger dig speciellt varmt om hjärtat? 
– Tja, vi kunde ju alltid spela till förmån för Gingers polohästar! Det är väl ett värdigt ändamål och ett skäl så gott som något att återförena Cream? 
 

 Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
ANNONSER
banner banner banner banner

Countdown to Fuzz Guitar Show 2018
FUZZ GUITAR SHOW 2018
MAY 26-27, GOTHENBURG