banner Skandinaviens ledande gitarrportal

Historielektion

Nyligen fick jag ett läsarbrev med ett par intressanta frågor, dels om 440 HZ-stämningen och dels om hur gammal gitarren är. Dessa förtjänar mer uttömmande svar än vad som ryms på Feedbacksidan, så denna månad är det dags för en liten historielektion...

 A=440 Hz

”Konsertstämning” har varierat en hel del genom åren. I grunden är den en funktion av den mänskliga röstens omfång, i relation till det västerländska notskrivningssystemet. Ett tidigt försök att fastställa en standard gjordes 1619 av den tyska kompositören Michael Praetorius (1571-1621), som föreslog en referens – uttryckt i moderna termer – av A=424,2 Hz (c:a 2/3 halvsteg lägre än A=440). Denna nivå höll ganska bra i över två sekler – George Frideric Händels egen stämgaffel från 1751 var A=422,5 Hz, och den som användes av London Philharmonic orkestern 1820, A=423,3 Hz.
Men denna ”standard” var långtifrån universell, ”konsertstämning” kunde variera vilt mellan olika städer i samma land, eller till och med mellan två orglar i samma kyrka! Mellan 1717 och 1723, när J.S. Bach var verksam vid hovet i Köthen, använde han till exempel ”hovstämningen” A=466 Hz (ett halvsteg högre än A=440). När han flyttade till Leipzig 1723 – där han bodde i resten av sitt liv – använde han A=421 Hz, den lokala standarden.
Även W.A. Mozart lär ha använt A=421 Hz, då både orgelbyggaren Schulz och pianotillverkaren Stein, som arbetade i Wien under Mozarts tid, använde stämgafflar på A=421 Hz, bägge daterade 1780. Stämgaffeln uppfanns förresten 1711 av John Shore, en trumpetare och lutspelare vid engelska hovkapellet. Shores egen stämgaffel var A=423,5 Hz.
I början av 1800-talet tog utvecklingen av mässingsinstrumenten fart i och med industrialismens framsteg i material och tillverkningsmetoder. Man upptäckte att högre stämning medförde ökad briljans i ljudet, och ”konsertstämningen” började stiga. 1858 var standarden hos Parisoperan A=428 Hz och i Wien A=456,1 Hz. (De wienska operasångarna hade inte det lätt!) Den franska regeringen etablerade en kommission 1859 för att komma fram till en ny standard, som fastställdes till A=435 Hz. Trycket från de militära blåsorkestrarna fortsatte dock genom åren och drev stämningen ännu högre. Med radions och grammofonens inträde på 1900-talet blev en ny standard nödvändig för bland annat överensstämmelse mellan orkestrar. Vår moderna standard – A=440 Hz @ 20 grader Celsius – fastställdes av en internationell konferens 1939.
Intressant i detta sammanhang är att de allra flesta existerande Cremona-fioler från 1700-talet (Stradivari, Guarneri och Amati, m fl) har fått byggas om under åren med bland annat en starkare basbalk, för att kunna tåla det ökade trycket av den högre stämningen.



DEN 6-STRÄNGADE GITARREN

Gitarrens förfäder kom till Europa från Egypten. Dessa tidiga instrument hade oftast fyra strängar – själva namnet ”gitarr” kommer från det gammalpersiska namnet ”chartar”, vilket, i rak översättning, betyder just ”fyra strängar”. Medeltida illustrationer i manuskript, och statyer i kyrkor och katedraler, visar vidareutvecklade varianter med tre, fyra och fem strängar. Vid början av renässansen hade den fyrsträngade varianten blivit den populäraste. De fyra strängarna var dock i verkligheten strängpar, det vill säga över största delen av Europa, med undantag för i Italien, där man använde en enkel första (högsta) sträng.
I Spanien på 1500-talet skrevs de tidigast bevarade noter för den fyrsträng(par)ade ”chitarran”. Den femsträng(par)ade versionen dök upp först i Italien i slutet av detta sekel, och gradvis ersatte den fyrsträngade under 1600-talet. (Stämningen hade redan då hunnit bli A, D, G, B, E, som de fem högsta strängarna hos det moderna instrumentet.) I slutet av 1600-talet gjorde den italienska ”guitarra battente”, med sex strängpar, sin debut, och gitarrbyggare runt om i Europa började följa efter. Den moderna ”12-strängade” gitarren kan med bra fog gör anspråk på att vara farfadern till den 6-strängade versionen, hellre än tvärtom, som brukar antas, med sex strängpar gav i sin tur gradvis vika för sex enkla strängar, och utvecklingen verkar återigen ha pådrivits av italienarna. De tidigast kända gitarrer med det moderna mönstret byggdes av Antonio Vinaccia 1790 och Giovanni Fabricatore 1797. En fransk gitarr av Bernard av Paris existerar också från samma period.

Jag får en fantasibild av mig själv som gitarrmek i början av 1800-talet, med ett gäng kunder som kommer till mig med sina gitarrer med fem strängpar och ber mig bygga om dom för sex enkla strängar... En mycket vacker gitarr av den tyska mästaren från Hamburg, Joachim Thielke (1641-1719), som visar spår efter precis denna modifiering, finns bevarad på museum. Man brydde sig tydligen inte särskilt mycket om vintagevärdet på den tiden.







FixGit_Historia_Wittenb_200pix.jpg

Fler artiklar

     Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
    ANNONSER
    banner banner banner banner

    Countdown to Fuzz Guitar Show 2018
    FUZZ GUITAR SHOW 2018
    MAY 26-27, GOTHENBURG