HENDRIX SPECIAL - GERRY STICKELLS
| Gerry Stickells, mannen som ”roddade” åt Jimi Hendrix med
början den 8:e november 1966 ändå fram till Jimis död, bor sedan 1969 i Los Angeles. Där har han har arbetat som turnéledare, projektledare och produktionsmanager åt ett flertal artister - bland annat Bette Midler och Steve Miller. När FUZZ intervjuade Gerry var han djupt engagerad i förberedelserna till en ny turné med Steve Miller. Gerry Stickells brukar sällan uttala sig om de gamla dagarna med Hendrix. Han var lite avvisande när jag först kontaktade honom för en intervju, men ändrade sig när jag nämnde att jag kom ihåg honom från när jag jobbade på en musikaffär på Shaftesbury Avenue i London 1966-67. Han tycker nämligen att det är jobbigt med frågor från journalister som är för unga för att komma ihåg hur annorlunda rockbranschen var då. The Jimi Hendrix Experience hade bildats en månad tidigare och hade endast hunnit med fem konserter (4 i Frankrike och en i England) och två inspelningar när Gerry Stickells, en redan erfaren ”roadie”, anlitades för att ta bandet och utrustning till München, där Hendrix skulle lira på klubben Big Apple i nätterna fyra. (Bortsett från dessa jobb hade Jimi Hendrix endast lirat halvdussinet ”jam sessions” i London - bland annat en mycket uppmärksammad sådan med Cream på Central London Polytechnic-skolan - sedan han anlände i England.) Vilken var din första reaktion på Hendrix musik? - Min egen reaktion till musiken just då var att det var ganska kul - men - det är svårt att uttrycka det nu, men då var det inte ”Det här är helt fantastisk”. Man lärde sig att gilla den med tiden... Jag kommer ihåg ett gig med Jimi där arrangörerna tyckte att det var så dåligt att dom gav oss våra stålar och sa ”Gå hem!”... Men visst, hans talang var helt uppenbar, det var frågan om att lära publiken uppskatta den. Folks reaktioner var inte bara ”Wow, this is great” direkt - det var mer, ”Vem är den här märkliga typen?” - du vet, med kläderna och allting. Att gå på gatan bredvid Jimi i London 1966 - man fick en hel del konstiga blickar, ska du veta. - Folk har väldigt svårt att förstå det idag, men i början lirade vi på pubar, förstår du, för ett par hundra pers. Som det beskrivits i rockhistoria var Jimi en omedelbar hit, men så var det inte, det var mycket jobb. Jag minns att vi spelade på Scotch Of St. James , gratis, bara för att övertala agenten att vi var värda att bokas... Jag kommer ihåg att jag själv var lite förbryllad av Jimi själv första gången jag såg honom. Men när man pratade med honom, han var så artig och genuin, man gillade honom direkt. - Javisst - men det var den sidan hos honom som publiken inte fick se, för att han lanserades som något slags ”vilde”. All promotion gick ut på hur tokig han var. De som inte var med då kan inte förstå det, för att allt som man läser nu skrivs med dagens perspektiv, inte dåtidens. Och det var mycket annorlunda då. Du körde hela utrustningen i en liten van då, eller hur? - Ja, det ingick i mina anställningsvillkor, det var jag som stod för bilen, jag hade en liten Ford Thames van. På första USA-turnén hade jag en herrgårdsvagn - hela utrustningen fick plats lätt. Dom där första jobben i München, tog jag allting med mig på tåget! Jag fick hjälp av en stadsbud när vi kom dit. När man pratar med folk idag - det fanns inga roadcases då, man fick ta med allt som bagage - förstärkarna bara åkte uppför ramperna in i flygplanen som dom var och man fick hålla tummarna... Vad hade ni för PA?- Vi hade såna där pelare, fyra tolvor: vi hade två stycken i början, och sedan skaffade vi två till. Och vanliga Marshall förstärkare. (100W ”PA” modellen med fyra dubbla ingångar med separata volymkontroller för varje, och en uppsättning tonkontroller liknande de på gitarrstärkarna, förf. anm.) Vi bara ställde den på golvet, skruvade upp tills det blev rundgång, och backade av lite. Och den var vår reserv gitarrstärkare också, om gitarrstärkaren la av tog vi bara PA-stärkaren till gitarrem och körde sången genom den med... Vi hade inga andra reservprylar heller - bara några högtalarelement, och ett gäng rör. Ibland var man tvungen att säga åt Jimi att prata med publiken ett tag, medan man bytte rören i gitarrstärkaren, för dom höll inte länge, bara en, eller en och en halv show, kanske, dom där KT66:orna. Och sedan hade vi en rutin när jag kom upp på scen och hjälpte honom byta en gitarrsträng när han slog av dom, för vi hade ingen reservgitarr heller. Han fortsatte att lira, han höll gitarren uppe så att jag kunde sätta på en E-sträng - det var alltid den som gick av - och han stämde upp utan att stanna låten. Fanns det PA-systemen på lokalerna i USA? - Ja, ibland - om man spelade på Fillmore fanns det ett PA, förstås. Annars, du vet - man spelade inte på så stora ställen, i vilket fall, bortsett från festivalerna. Om man lirade på Fillmore till exempel, som ansågs vara en stort gig, var det en sådär 11 - 1200 pers! Senare spelade vi på större ställen, som Forum, förstås... och det är konstigt, när man pratar idag med folk som var där, säger dom - ”Det var så djävla högt!” - och det kan inte ha varit så djävla högt, trummorna var ju inte ens mikade, för fan! Det var en liten Altec Voice Of The Theatre PA på scenkanten, och en snubbe där som mixade det - man mixade inte ens ute i publiken då! - så det kan inte ha varit så djävla högt. Så allting är relativt... det är bara som folk minns. Och när du åker på turné idag har du 60 - 70 kilowatt med. - Visst - när vi åker ute nu med Steve Miller har vi tre stycken 48-fots långtradare med, och det är bara en man till på scenen... (skrattar) Jag menar, han använder flera gitarrer i sin show än Jimi ägde i hela sitt liv! En annan uppfattning om Hendrix är att han förstörde ett gäng gitarrer, men det stämmer inte, eller hur? - Nej, vi hade inte ens ett reservinstrument med i början, som sagt, så han fick ta hand om den - men sen hade vi en som han slog sönder, som jag brukade sätta ihop igen varje kväll, du vet, spika en bräda på baksidan - centersektionen och halsen satt ihop, men kroppen var i flera bitar, så jag spikade ihop den, det märktes knappt framifrån, och han slog sönder den igen nästa gång! Folk diskuterar fortfarande om hans effekter och hur han kopplade dom, du borde veta. eftersom du kopplade upp allting varje gång... - Well, i början hade vi bara förstärkaren och Fuzz Face - det var allt. Men annars, senare, bortsett från experimenten med grejor som Roger (Mayer) byggde, var det bara en wah-wah och en Fuzz Face. Vi hade inte ens en wah-wahpedalen förrän vi kom till New York och skulle spela Burning Of The Midnight Lamp. Det var mer eller mindre första gången han använde en wah-wah, i studion. Bortsett från ett par små grejor som Roger byggde, och som användes mest i studion, fanns det inget mer. Jimi fick en massa olika ljud genom att ta bort bakplattan och att slå på fjädrarna och sånt, men annars var det han som personligen skapade alla effekterna. - Det är helt andra förutsättningar idag, folk kommer inte ihåg hur det var. Jag gjorde en intervju förra året med en ung BBC-kille, och råkade säga att de bästa gigen för mig var de allra första pubspelningarna, och han frågade mig, ”Var det ingen som tänkte på att spela in en kassett, då?” Den här killen var för ung för att veta att kassettmaskiner fanns inte att köpa då... dom fanns bara på rymdraketer, dom uppfanns ju för användning i rymden! Det är därför som jag tycker det är svårt att prata om det med vissa människor, för att man sitter där som gammelfarfar och upplyser dom om att sånt inte fanns då, och så var det inte då, och så vidare... Dom där första USA-turnéerna var rena pilkastningen, eller hur... - Oh yeah - planeringen var obefintlig. Jag minns att vi kom till ett gig och fann att det hade ställts in en vecka innan... Men det var så, på den tiden. Det fanns inte spelningar i varje stad. Dom ville inte ens ha en i vissa städer... man fick inte bo på många hotell, för att man hade långt hår, och allt. Folk glömmer allt sånt. Du sa att du gillade de tidigaste gigen bäst. - Yeah, jag gillade den första tiden bäst, när vi lirade i klubborna. Längre fram blev det mycket opersonligare - när man är närmare publiken blir dom mycket mer engagerade på nåt sätt, det hela känns mer levande. Det finns en viss känsla hos en stor show, men det är inte alls samma spänning som på ett svettigt pubgig, när alla är inpå varandra. Dom dagarna var kul. Vi spelade på RamJam i Brixton med John Mayall, eller Clapton eller nån, och sen samma kväll åkte man vidare till Flamingo och spelade hela natten… - Dom där pubgigsen var roliga. Och sedan andra jobb som Saville Theatre var bra. När han spelade på Saville Theatre kom alla - du vet, The Beatles, The Who, Clapton - du vet, alla. Och det var annorlunda då, då fanns det inga stora livvakter att ta hand om dom, dom var bara liksom killar i publiken. Men det bästa sättet att se Jimi Hendrix, det var att gå på nån av klubborna, han var alltid ute nånstans och jammade. Och det är en sak som man aldrig ser numera, en storstjärna jammande ute på någon klubb. Det skulle aldrig fungera utan livvakterna, och utan någon att kolla riggen, och så vidare. Men Jimi gick aldrig nånstans utan sin gitarr. En gitarr, en sladd och en Fuzz Face, och han var på väg. Så snart giget var över började han leta upp några att jamma med. I New York kunde man alltid hitta honom på The Scene jammande med Janis Joplin eller Jim Morrison - dom var alla där. Men det var andra tider då. Nuförtiden måste allt sånt ordnas och repeteras i förväg. - Och inte bara det, det måste publiceras och marknadsföras, och skaffas dit en massa folk och TV-kameror. Då var det bara ett gäng som träffades för att ha roligt. Hela branschen handlar bara om pengar idag. Det är nog därför som dagens musik verkar sakna riktning, det är fel vibbar. Men det ska vi inte gå in på... Hade du någon som hjälpte dig på turnéerna? - Neville Chesters kom med längre fram, och Eric Barrett, och sedan John Downing, alla vid olika tider - först var det Neville, och sedan Neville och Eric, och sedan John och Eric. John Downing, det var han som dödades på färjan - en busschaffis åkte dit för att ha slängt honom i drickat. Eric bor i Kalifornien idag, och Neville bor i New York och umgås med Noel. Apropå Noel verkar han rätt bitter idag. - Ja - ja tror att han är det. Men jag träffar inte honom, eller de andra heller. Jag måste leva i nutiden, inte på gamla minnen. Och med allt bråk och kontroverser kring Hendrix och pengarna och vem gjorde vad, jag har valt att ligga lågt, det är därför som jag har knappt gjort några intervjuer och sånt själv. Jag vill inte bli inblandad. |  |
Fler artiklar
Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
ANNONSER
