Skandinaviens ledande gitarrportal

Hank Garland Jazz Winds From A New Direction

Av Peter Almqvist
Hank “Sugarfoot” Garland var tillsammans med Chet Atkins en av Nashvilles mest framgångsrika studiogitarrister på femtiotalet. I intervjuer brukar Atkins hänvisa till Garland när intervjuaren ville ge honom epitetet “number one”. Hank Garland var professionell musiker redan i tidiga tonåren och etablerade sig snabbt i Nashvilles musikliv. Förutom att spela country var han en skicklig rock och jazzgitarrist. 
Intresset för jazz uppstod när Chet Atkins och gitarristen Billy Byrd, med vilken Hank föresten designade Gibson Byrdland, introducerade den unge Hank för gitarrister som Tal Farlow och Barry Galbraith. Under några av sina turnéer till New York fick Hank också möjlighet att studera för dessa. 
I början på sextiotalet spelade Hank Garland in sin första, och som det skulle det visa sig enda jazzplatta, Jazz Winds From A New Direction. Med i bandet fanns den då sjuttonåriga vibrafonisten Gary Burton som här gjorde sin debut i studiosammanhang. Gary Burtons band kom så småningom att bli något av en plantskola för gitarrister, Larry Coryell och Pat Metheny är några av de gitarrister som inledde sina karriärer hos Burton. På den här plattan kan man höra att Hank Garland tagit mycket starka intryck av Tal Farlow, långa komplexa fraser och stora intervallhopp. Albumet inleds med en gammal standard, All The Things You Are i uptempo. Hank är på direkt och spelar två chorus fulla av idéer. Ibland lyser hans countryrötter igenom, speciellt hans sätt att bända tonerna. 
Nästa nummer är en blues i trefjärdedelstakt, Hank är återigen på som första solist och bränner på för fullt. Den här plattan kom att bli en av George Bensons främsta inspirationskällor och på just den här bluesen finns flera av den typ av fraser som kom att bli Bensons varumärke. 
Tredje numret är en riktig rökare, trumslagaren Denzil Bests Move. Gary Burton inleder med ett långt solo därefter tar Hank vid och nu går det undan ordentligt. Här får Hank visa vilken enastående teknik han har, hans artikulation är otroligt tydlig och varje fras sitter som huggen i sten. I mitt tycke är countrygitarrister ofta lite stolpiga i sin frasering när de ska spela jazz men Hank Garland är ett lysand undantag, han har groove och grym timing, annars hade väl aldrig George Benson fastnat för honom. 
På plattan finns två lugnare nummer där Hank visar upp ett drivet ackordspel a´ la Tal Farlow. I snabba bluesen Riot Chorus får vi återigen höra den typ av spel som man finner på plattorna It’s Uptown och Cookbook med George Benson. Hank Garlands karriär som gitarrist blev inte mer än femton år, strax efter den här plattan frontalkrockade han med sin sportbil och fick en hjärnskada som gjorde honom oförmögen att spela gitarr igen. Hank Garland avled 2004. 
Månadens exempel är hämtat från Hanks solo på låten Move och återfinns i sticket på hans första chorus, således mycket användbart på två-fem-ett progressioner.
FUZZ 3/12



Riff.pdf Riff.mp3





 
 

 

 Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
ANNONSER
banner