banner Skandinaviens ledande gitarrportal

Guthrie Govan & The Aristocrats

Av Michael Linderoth

 
Det var en gång en tysk, en amerikan och en engelsman. Alla var virtuoser på sitt instrument. När de spelade tillsammans uppstod ljuv musik från gitarr, bas och trummor. De tog sitt namn, the Aristocrats, från ett skämt och har för avsikt att sprida sin musikaliska pandemi till jordens alla hörn. 
– Målet är att sprida vårt virus vida omkring, säger gitarristen Guthrie Govan skämtsamt. I bandet ingår ytterligare två ”chopsmeisters”; basisten Bryan Beller plus trummisen Marco Minnemann. Sedan debutplattan släpptes i september har de hunnit med att turnera i Nordamerika och Asien. 
Historien bakom namnet förklaras när Govan berättar att flera av de demolåtar som skickades kors-och-tvärs i cyberrymden mellan dem hade ”vågade namn”. Av plattan att döma är Sweaty Knockers och Blues Fuckers två av dem och de skulle säkert få Tipper Gore och föräldrakoalitionen PMRC* att gå i taket än idag. Så Govan föreslog The Aristocrats efter filmdokumentären (med samma namn) där angloamerikanska ståuppare gör variationer på ett ekivokt insiderskämt.  
Musik, humor och Tipper Gore för omedelbart tankarna till distsurfgitarrsoundet på Boing!… I’m In The Back, är det också ett slags musikaliskt insiderskämt?
– Det går nog inte att definiera hur humor funkar i musik, man kan bara vara ärlig i musiken man gör. Om du som person gillar några av livets knäppa grejer men samtidigt tar det du gör på stort allvar, når det förhoppningsvis fram till publiken. 
Självklart är Frank Zappa skyddshelgon för begreppet musik och humor, kolla på konsertvideon Does Humor Belong In Music – så inser alla att det är en retorisk fråga. Zappa försökte nog inte vara rolig, utan han var bara ”frank”! 
– All musik fungerar nog så, säger Guthrie och fortsätter; Radiohead försöker knappast inte vara ”svåra”, utan är ärliga. Det är viktigt att låta din personlighet komma fram oavsett hur du är i din musik.
Man måste vara seriös för att ha humor, är det ungefär så du menar?   
– Ja, och det är en annan poäng. Är du känd för att spela komplicerad musikermusik så gör humor ett gig uthärdligt. Det blir inte för tungt och man behöver inte ta allt så allvarligt. Vi vill att publiken ska ha kul, inte bara häpna över det vi spelar och som de kanske inte kan. Det är ju inte kul för någon!
The Aristocrats bildades efter att Bryan Beller mejlat Govan. Frågan var om Govan kunde ”vicka” för gitarrkollegan Greg Howe vid ett gig på förra årets NAMM-mässa i Los Angeles. Det kunde han och det klickade direkt. Efteråt hade alla samma tanke; ”vi måste göra nå’t mer av det här”. En powertrio var född.
Att döma av några liveklipp på nätet verkar ni ha en schysst kemi i bandet?  
– Det intressanta med Aristocrats är att alla är lite galna och särskilt Marco. Som trummis gör Marco fler (rytmiska) underdelningar i en takt än någon annan jag hört. Han är helt klart mycket mer galen än jag är och en av planetens unika människor. Om du kommer till ett gig – oavsett om du spelar något instrument eller inte – så är det Marco man kollar in. Bara att se honom spela och framträda är kul, och han är verkligen sådan. 
– Bryan är bandets klippa och har en fantastisk musikalisk intelligens. Han har spelat halsbrytande komplicerad musik tidigare, inte minst med Mike Keneally. Jag fattar inte hur någon kan lära sig ett set med Keneallys låtar, det är ofattbart. I och med det så är det nästan omöjligt att bringa honom ur fattningen. Dessutom har han ”teknikchops” och kan spela allt som krävs. 
Vad innebär det för dig som gitarrist?  
– Marco spelar en del underliga prylar, normala för honom och Bryan fattar i princip allt Marco gör. Han är den som håller ihop bandet. Bryans krafter är dolda så på våra gig kanske inte alla fattar hur bra han egentligen är. Så svaret på frågan blir, jag hänger på för glatta livet så att mina knogar vitnar… bara att ta sig till slutet på en vers kan vara en pärs! 
FUZZ bad Bryan Beller å sin sida beskriva Guthrie Govan och fick svar via mejl;
– Hans snabba musikaliska instinkt och reflexer ger honom förmågan att använda en otroligt finslipad teknik för att frambringa alla upptänkliga sound eller melodier, när som helst och allt inom en millisekund. Det är fantastiskt att spela med någon som har en sådan förmåga som också kan använda den och till råga på allt att göra det i realtid, med ljusets hastighet.   
– Som personlighet är Guthrie väldigt snäll, artig, charmig, rolig men också avspänd och cool. Det ger en bra balans då både Marco och jag är intensiva personligheter. Det behövs en hel del för att skaka om Guthrie. Han är helt igenom brittisk, säger Bryan. 
På debutalbumet bidrar samtliga medlemmar med tre låtar vardera och från den första takten av Boing!… I’m In The Back till det stämningsfulla outrot på Flatlands är nästan alla upptänkliga musikgenrer representerade –allt levererat med energi och humor. 
Guthrie berättar att de inför plattan skickade mp3-filer till varandra och att det var spännande att vänta på att en ny demo skulle droppa in i mejlboxen.
– Demoarren var rätt kompletta, ta outrot på Flatlands, där visste Bryan redan hur många gånger ackordföljden skulle spelas. Marcos demolåtar hade rätt fylliga arrangemang medan Bryan och jag gjorde mer sparsamma med bas, gitarr och trummor.  
 – Det enda som ändrades på mina demos var trumspelet. Jag spenderade timmar på att programmera ett schysst, galet trumsolo men skickade det lite generat till Marco, jag visste ju att han kunde göra det otroligt mycket bättre. Basen skrevs mest med kontrapunkt så man kan uppfatta ackordföljderna. 
– Vi bokade studion i Chicago i sex dagar, berättar Guthrie. Vi hade våra låtskisser och målet var att hinna med att arra, öva på och spela in alla låtar men viktigast var att få till ett bandsound. Alla var eniga om att spela in helt utan eller med så få pålägg som möjligt för att behålla energin. 
Det är albumets stora förtjänst i mina öron. Att ni har ett sound där bas och trummor inte hamnar i skuggan av en virtuos gitarrist. Ni går på knock redan från första låten, var det tanken och avsikten?
– Ja, (skratt) Vi testade flera olika sätt för att mixa och mastra hela cd:n men vi var ute efter samma sound. Vi ville att det skulle låta enkelt och ärligt, med ett stort tidlöst rocksound, inte som 90-talets fusionskivor. Jag tycker att vi lyckades bra. Det du hör spelades i ett rum med väldigt lite förskönande makeup och vi har samma sound live och det gillar jag.
Guthrie berättar om Minnemanns instruktioner för Boing!… I’m In The Back.  
– Han insisterade att den låtsektionen skulle låta som en 50-tals surfplatta. Han sa att gitarren ska låta ”som en helförbannad, förstoppad anka”! Allt spelades in snabbt så vi var tvungna att hamna i närheten av våra ljudmål. Jag använde min wah wahpedal inställd någonstans halvvägs och min gamla favorit, en Analog Man fuzzbox.
Ditt solo är lite Zappa-influerat?  
– Det köper jag gärna, kanske någonstans mitt-i-mellan Zappa och indisk musik. Jag älskar de indiska musikerna som kan spela upp och ned för strängen i en timme... det är ett coolt sound som jag använder ofta idag.  
En annan favoritlåt är Flatlands...
– Det är Bryans låt och väldigt många gillar den på våra gig. Kanske för att det är ett andningshål med en lite skir ballad. När vi spelade in kunde vi dock inte låtarna fullt ut och mitt gitarrspel på Flatlands har därför förändrats. Det är ju en del av charmen att plattans låtar bara är ett embryo som släpps ut i det fria och växer och förändras. Men idag är jag lite missnöjd att jag inte fattade det när vi spelade in Flatlands. Då hade solot lite av Stevie Ray Vaughan och Eric Johnsons stratavibbar men nu drar den åt country med fler ”tvåtons-kvarter/kvinter” och pedal steelkänsla med volympedalen. 
Använde du olika gitarrer på plattan?  
– Nej, allt spelades in med en Suhr Guthrie Govan Antique Modern utom Get It Like That där gjorde jag om gitarrsolot hemma med en Gibson ES-335:a.
Vad var du missnöjd med på det första solot?
– Jag var inte alls nöjd med det jag spelade in i studion. Det gjordes sista dagen och kändes bara som en kamp mot klockan. Samtidigt som vi försökte avsluta inspelningen skickade vi tillbaka hyrda prylar och checkade in inför flygresan hem via nätet… och dessutom blev vi utelåsta från studion några timmar!
– Så jag tänkte att jag kunde göra solot och låten bättre i en mer avslappnad miljö, särskilt med tanke på låtens ”chillade groove”. I efterhand tycker jag att jag tog rätt beslut, jag är mycket mer nöjd med det även om du säkert hör att jag inte har någon Neve-kanalstrip på mitt heminspelade gitarrspår. 
Berätta lite mer om din senaste Suhrgitarr, din tredje signaturmodell. Jag läste att det var den enda gitarren du har med på turnén, stämmer det?
– Ja det stämmer. Designen på gitarrkroppen, hals, mikar och elektronik är identisk med de tidigare modellerna men träslagen skiljer sig åt. I stället för mahogny har den lindkropp med en lönntopp utan krusiduller plus lönngreppbräda av så kallad ”roasted maple”. Sedan har den stålband vilket akustiskt ger lite mer attack och känns som man alltid har en fräsch, nybandad gitarr. 
– I trioformatet verkar den träkombinationen ha ett större sound. Den är fylligare i hela mellanregistret, till skillnad mot mahogny som fokuserar på ett mindre frekvensområde och ger ett mer nasalt sound. Den har mer topp och bas också plus cellulosalack och stallets stålsadlar av vintagetyp vilket på något sätt gör soundet mer ”vintage” tycker jag.
Jag testade nyligen en Gibson med ”roasted maple”-greppbräda och såg att Music Man också har det på några modeller.  Efter en kort test tyckte jag att den hade mer attack och väldigt jämn dynamik. Vilka är dina intryck?  
– Det är lönn som ”bakas i ugn” så att all fuktighet försvinner vilket gör den otroligt stabil och det är ett stort plus när man turnerar! 
Vad använde du för förstärkare och vad jobbade du med för grundsound?
– Med förstärkeriet provade jag ett nytt sätt att spela in för första gången. Jag splittade gitarrsignalen med en Axess BS-2 bufferpedal och mikade upp två ’stärkare samtidigt. En Suhr Badger 30 med öppen 2x12”-låda plus en Custom Audio Electronics PT100 med sluten 4x12”-låda. 
Hur mixade du dem soundmässigt?
– På de flesta låtarna rattade jag in ett fylligt mellanregister på Badger 30 och ett mer ”scoopat” sound på PT100 och blandade dessa. Jag var inte med vid slutmixen men gissar att 80 % kommer från Badgern. Live är mitt sound väldigt nära plattan och jag spelar bara på Badger 30.
Några dist- eller boostpedaler för extra skjuts?
– För mer distade sound använde jag en Suhr Koko Boost framför Badgern för att trycka på i mellanregistret ännu mer och en Durham Electronics Sex Drive på PT100. Jag hade aldrig sett eller hört talas om den, men det fanns en i studion och den lät väldigt bra med CAE-stärkaren.  
Några fler effektpedaler?
– Hmm, låt mig tänka efter, fortsätter Guthrie och nämner att filtereffekten på det funkiga låtpartiet i Blues Fuckers kom från en Xotic Robotalk 2 och det honkiga soundet på melodin var en Analogman Sun Face fuzzbox. 
– Sedan var det en Dunlop Jerry Cantrell signaturwah och den freakade choruseffekten kom också från en av Analogmans pedaler. Phasersoundet på de ”snygga” delarna av I Want A Parrot var en gammal Maestro-pedal som fanns i studion – cool men större än pedalbordet jag använder live!
Guthries pedalbord är slimmat med en Suhr Koko Boost för distade ljud plus ett antal TC Electronicspedaler; ett Flashback-eko, Hall of Fame-reverb i förstärkarens loop plus stämapparaten PolyTune. Hans pedalpark avslutas med ett chorus från Providence Anadime, Guyatone WR3 Wah Rocker, Dunlop Jerry Cantrell Signature Cry Baby wah samt en volympedal. Guthrie Suhr strängar alltid med Rotosound .010-.046-set och han spelar med Red Bear Big Jazzer-plektrum eller fingrar. 
 
Ett smakprov från plattan, Sweaty Knockers, hittar du här: http://the-aristocrats-band.com/news/free-download-of-sweaty-knockers/
 
FUZZ 1/12

 Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
ANNONSER
banner banner
banner
KATEGORIER
Missa inte nyhets- brevet eller fuzz.se i de sociala medierna!
Fuzz på InstagramFuzz på Facebook


SÖK ARTIKEL / ARTIST / PRODUKT
Sök
bannerbanner