Skandinaviens ledande gitarrportal

Göran Lagerberg

Det började med tvätt- bräda i ett skiffelband, och fortsatte via ett av 60-talets populäraste och bästa band till jazz, etno och fusion. Under fyra decen- nier har Göran Lager- bergs basspel varit en distinkt komponent i Tages, Blond, Heta linjen, Kebnekajse, EGBA, Fläs- ket Brinner, Bolon Bata och Grymlings plus på ett stort antal plattor som studiomusiker. Musiceran- det började på allvar när Göran gick i läroverket i Göteborg, runt 1963. Skifflen hade nått sin höjdpunkt i Sverige, och Göran spelade 6-strängad banjo och tvättbräda i Tages skifflegroup på olika skoldanser, när Beatlesvågen träffade världen med full kraft. De stora stilbildarna då fanns i Görans fall i instrumentalgrupper som Shadows och Spotnicks, och året efter lämnade man akustisk skiffle för elinstrument. Genombrottet kom på Liseberg sommaren 1964

- Det var en kompis som sett en annons att man letade efter ”Västkustens Beatles”. Vi anmälde oss, och till vår förvåning vann vi. Priset var en resa till London och en skivinspelning. Inspelningen gjordes av en kille som hette Evert Jakobsson, som hade ett litet skivbolag som hette Platina Records. Han hade kopplat samman två Tandbergbandspelare, och vi höll till i en brottarlokal på SKF. Det var primitivt, även med den tidens mått, men en singel blev det, och den blev en hit, berättar Göran.

Tages, som förutom Göran då bestod av sångaren Tommy Blom, gitarristerna Anders Töpel och Danne Larsson samt trummisen Freddie Skantze, fick ett rejält genombrott med sin första singel, Sleep Little Girl, som släpptes i oktober 1964. Den hamnade etta på Tio i topp, den tidens populäraste radiolista. På hösten 1964 började bandet turnera rejält, trots att alla inte hade åldern inne för körkort. I början styrdes kosan till spelplatser i Småland och Göteborgstrakten, men redan följande sommar spelade man på parkerna runt om i landet.

- Jag hade köpt en Höfner-bas, fiolmodellen, en sådan som Paul McCartney hade, för femhundra kronor. Vi var ju västkustens Beatles. Tyvärr sålde jag den någon gång i början på 70-talet. Det var väl inte något lysande instrument, men helt original och med en original träcase, en låda som inte är så vanlig idag.

Tages var tillsammans med Hep Stars 60-talets största stjärnor på pophimlen i Sverige.

Militärtjänsten, som på den tiden var obligatorisk, fanns hela tiden som ett hot mot fortsatt karriär, och 1966 lämnade Freddie Skantze gruppen och ersattes av Tommy Tausis, som i sin tur ersattes av Lasse Svensson följande år. En turné i England blev mindre lyckad på grund av att det saknades arbetstillstånd, men bandet fick chansen att spela in i legendariska Abbey Road-studion, och träffande bland andra Cat Stevens, Roger Daltrey och Ray Davies, som berömde Tages. Men dragningskraften var inte densamma längre, och när Tommy Blom lämnade bandet 1968 bytte man namn till Blond, med en medveten satsning på utlandet.

Göran var högst inblandad som låtskrivare i flera av Tages låtar, Något som hans fortsatte med i Blond. Trots en genomarbetad platta - troligen en av den svenska pophistoriens mest förbisedda - tog kariären aldrig fart för Blond. För Görans del innebar det att låtskrivandet kom i andra hand till förmån för spelandet.

- Jag hade svårt att skriva texter på svenska. Engelskan var ju det naturliga rockspråket .

I stället kom fokus för Göran att hamna i det tidiga 70-talets progressiva jazzrock med förebilder i band som Blood, Sweat & Tears, Herbie Hancock, Chick Corea, The Meters, John McLaughlin och Mahavsinu Orchestra. Hemma i Sverige hittade man drivkrafterna bland musiker som Janne Schaffer, Björn J:son Lindh, Jojje Wadenius, Berndt Egerbladh, Janne Tolf och paret Dominique. Utvecklingen var naturlig för Göran, som just då var mycket aktiv som studiomusiker.

- Jag ville utveckla mitt basspel. Och i Heta linjen fick jag chansen att göra något nytt. Det var så jävla roligt, det var nytt hela tiden.

Resultatet blev ”Feta heta linjens supershow”, med bland andra Egerbladh, Janne Carlsson från Hansson & Karlsson, Ulf Andersson och inte minst Kisa Magnussons personligt hesa röst. En målmedveten produktion som i sin stil låg betydligt närmare amerikanska supergrupper än svensk pop.

Samma höga ambitioner fanns i projekten Jason-s Fleece med Björn J:son Lindh, Baltik med gitarristerna Janne Schaffer och Bengan Dahlén, Björn J:son och Ola Brunkert. Trots höga ambitioner blev få plattor några försäljningsframgångar, men det blev en hel del spännande musik som håller gott efter snart fyra decennier.

Därefter, några år in på 70-talet, blev det en lite annorlunda musikalisk vändning för Göran, baserad på svensk folkmusik.

- Kebnekajse var ju från början en utlöpare av Mecki Mark Men, men Kenny Håkansson ville förändra bandet. Det var Bella Linnarsson som spelade bas i första upplagan, men när han hoppade av ringde Kenny och frågade om jag ville vara med. Storbandet bildades när Kebne slog i ihop med Homo Sapiens. Som flest var vi tolv personer.

Sammanslagningen fungerade inte alltid musikaliskt - ”ibland lät det grötigt” - men ett intensivt turnerande innebar att basisterna Göran Lagerberg och Thomas Netzler hittade olika roller i bandet.

- Det handlade om att vi måste disciplinera oss. Jag spelade oftast högre upp i registret än Thomas, ibland dubblerade jag melodin. Men det viktigaste var att lyssna in varandras basspel, menar Göran.

- Så småningom lärde jag mig hur Göran tänkte, och vi byggde vårt spel så att vi kunde komplettera varandra. Det är svårt att förklara, men det är väldigt lätt att spela med Göran, berättar Thomas Netzler.

Just det dagliga samspelet i bandet påverkade starkt hur spelningarna utvecklades, att man nästan tänkte på samma sätt rent musikaliskt.

Vissa kvällar lät bandet minimalistiskt, monotont rullande, för att kvällen efter visa på större idérikedom.



Tiden med Kebnekajse tog slut när en ledig plats uppenbarade sig i fusiongruppen Egba. Bandet, som bildades av Ulf Adåker 1971, hade i mitten på 70-talet gjort sig ett stort namn inom fusion. Görans bas blev ett distinkt kännemärke för gruppen.

I mitten av 70-talet bildade gitarristen Jan Tolf sitt band Alfons Bandage med bland andra Harald Svensson på keyboards, Bruno Råberg och Lagerberg på bas (två basister igen), Stefan Blomqvist keyboards samt okänt antal sångerskor. Detta band existerade fram till slutet av 90-talet.

- Jag lyssnade mycket på den tidens stora namn; Stanley Clark, Paul Jackson, Weather Report med flera. Pastorius första platta slog ju ner som en bomb i huvudet. Har också lyssnat mycket på Paul McCartney, men även John Entwistle och de stora soulbasisterna.

Efter ett halvt decennium med Egba blev det dags för teatermusik på Pistolteatern under två år.

- Jag var turnétrött. Jag hade varit ute i tjugo år på vägarna, och nu var det dags att försöka vara på samma plats. Jag har alltid varit intresserad av teater, så det blev ett naturligt steg.

Efter teatern blev det vuxengymnasium i tre år och sedan afrikansk musik med Christer Bothéns Bolon Bata.

Förutom teatermusik gjorde Göran på 80-talet även en hel del filmmusik till både kända och mindre kända rullar. Jacob Smitaren (1983), Sömnen (1984), Vad hände katten i råttans år? (1985), Kärlek till kalkonen (1986), tillsammans med Sven-David Sandström musiken till Panta Rei (1988), samt tillsammans med Jan Radesjö musiken till s/y Glädjen (1989).

Men draget efter att spela i band blev för starkt och 1990 var det dags för nästa projekt, Grymlings. Tillsammans med Mikael Rickfors, Pugh Rogefeldt och Magnus Lindberg svarade denna svenska supergrupp för några av det tidiga 90-talets mest spelade låtar. Bandet ansågs av många som en svensk parallell till Traveling Wilburys. Det vill säga en återgång till raka och raffinerat enkla låtar i 90-talets singer songwriterstil.

- Det var det enda band som lönade sig ekonomiskt. När jag tagit ut min lön skaffade jag mig en rejäl dator och skaffade mig sedan en datautbildning. Och det är det jag jobbar med idag.

Idag spelar Göran i tre återbildade band; Kebnekajse (som kommer med en ny platta efter nyår), Fläsket Brinner och Egba. Tre olika band med tre sinsemellan olika stilar.

I Kebnekajse fortsätter Göran sin egen spelstil från 70-talet med tunga rullande fraser, kombinerat med melodispel. I Fläsket Brinner ersatte Göran Per Bruun för tre år sedan, och här gäller i stället en nyorientering mot en jazzigare spelstil. Basspelet i Egba präglas av ett melodiskt fusiondriv, funkigt utan att vara för genomträngande.

- Det kräver helt olika sätt att spela, men framförallt att lyssna. Naturligtvis är spelstilen beroende på genre men även vilka jag spelar med.

Listan över skivinspelningar som Göran Lagerberg medverkat på är minst sagt diger; fem album med Tages, två med Heta Linjen, fyra med Kebnekajse, fem med Egba, ett med Bolon Bata och tre med Grymlings. Förutom Baltik, Jason-s Fleece är det närmare tjugotalet andra album som han medverkat som basist.

- Och till det kommer massor med studiojobb, vet faktiskt inte hur många, säger Göran.

Görans huvudinstrument är en Fender Precision de Luxe från 2004, men genom åren har basutbudet varierat. I början var det en Höfner, och under tiden i Kebnekajse en gammal Fender Precision. med ett förflutet hos Göran Malmberg i T-bones.

- Ett underbart instrument, som tyvärr blev stulet under en turné med Egba. Jag har även en Jazzbas och en gammal bandlös Squier som jag inte använder så ofta.

När det gäller förstärkare kör Göran på en Ampeg SVT 450 genom en EBS dubbeltolva.



FUZZ 9/08





Goeran_Lagerberg_374pix.jpg

Fler artiklar

     Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
    ANNONSER