banner Skandinaviens ledande gitarrportal

Gary Clark Jr - Texasblues i ny skepnad

Av Michael Linderoth

Han har jämförts med Jimi Hendrix och Stevie Ray Vaughan men bara för några år sedan var bluesartisten Gary Clark Jr relativt okänd utanför hemstaden Austin, Texas. Det var framförallt efter ett framträdande på Eric Claptons Crossroadsfestival 201 det började hända saker. I höstas kom debutalbumet Blak and Blu. Där blandas hans sammetslena röst med blues, rock, hip-hop, soul och pop med en rejäl dos gitarrspel och inte minst massor av fuzz.
I dagsljus ger rockklubbar så gott som alltid ett övergivet, slitet intryck av ”dagen efter, kvällen före” och Debaser i Stockholm är inget undantag. 
Efter att ha bytt artighetsfraser hittar vi ett avskilt hörn där Gary Clark Jr börjar berätta att bandet tidigare turnerat i Europa men aldrig varit i Sverige.  
 – Nu börjar det kännas mer avslappnat att turnera utanför USA. Det var något av en kulturchock de första gångerna vi var utanför staterna... både i fråga om attityder och hur människor umgås. Men nu känns det som jag vet vad jag gett mig in på och det är fortfarande spännande, säger Gary lågmält och sippar på ett glas whisky.  
Hans hemstad Austin är en av USA:s musikaliska korsvägar där den årliga film-, musik- och mediafestivalen South By SouthWest (ofta kallad SXSW) är en av höjdpunkterna och för bluesrockfans är bluesbröderna Stevie Ray och Jimmie Vaughan bara två av stadens många världsberömda musiker. 
– Redan som ung kände jag mig hemma bland musiker men jag tror inte att Austin behöver fler musiker, säger Gary när jag ber honom beskriva staden. Alla älskar musik där. Oavsett om de spelar själva eller bara lyssnar. Det är ett fint ställe att växa upp på men när jag var yngre fattade jag inte vad Austin betydde. Staden kallas ju ”livemusikens huvudstad på jorden” men själv hade jag då ingen aning om att ens Eric Johnson, Stevie Ray och Jimmie Vaughan, Derek O’Brien eller Alan Haynes existerade.
– Efter att så småningom ha upptäckt dem trodde jag att mina föräldrar ville hemlighålla dem för mig – fast de visste att jag älskade musik, men det var väl inte musiken som var anledningen. De ville väl inte att jag skulle hänga på klubbar och barer utan istället ägna mig åt skolan.  
Hur kom det sig att du började spela gitarr?
– Min pappa (Gary Clark Sr, förf. anm.) spelade och hade några gitarrer hemma. När jag var liten var de förbjudet område, så jag blev naturligtvis bara mer nyfiken. Jag minns att jag drog med fingrarna över strängarna och gillade ljudet. 
– Min första musikinfluens, som också blev en vän till mig, var Eve Monsees; sångerska och bluesgitarrist i Austin. Hon hade en svart strata och en Fender Twin-stärkare. Jag minns fortfarande hur rören glödde på den och hur den luktade. Jag brukade sitta och se på när hon spelade och ville bara ha en egen gitarr.  
Gary önskade sig en gitarr men hans far var tveksam. 
– ”Du har slutat spela baseball och du är sådär på basket. Du lägger inte ned så mycket tid på skolan, du är svart... du måste fokusera”, sa han. Men senare fick jag fick en gitarr och en 10-watts förstärkare i julklapp. Så när jag spelade med Eve blåste hennes Twin mig av banan! Jag brukar säga att jag är självlärd men Eve visade mig alltid vad hon lärt på sina gitarrlektioner. 
En viktig händelse var när Monsees far tog med dem till ett bluesklubbsjam och de spelade Stevie Ray Vaughans låt Pride and Joy. 
– Hur ofta vill en ung tjej gå på ett bluesjam på sin födelsedag? Så det var alltså en ung vit tjej som lärde mig blueshistoria. Om Freddie King, Howlin’ Wolf, Muddy Waters... det blev en resa för mig. På många sätt är hon anledningen till att jag befinner mig där jag gör idag. 
Många gitarrister lägger ned tid på teknik men missar saker som samspel och att kunna sjunga. Din mjuka röst kontrasterar mot ditt bluesbaserade och ofta fuzziga gitarrspel. Började du sjunga före eller efter att du fick en gitarr?
– Jag började sjunga i skolkören redan innan jag spelade gitarr och lärde mig en hel del av det och hade en bra lärare. Jag brukade hata min egen röst! Men det var när jag fortfarande var lite rädd för att verkligen stå för min sång och texter. Men om jag fick önska så skulle jag ju låta som Barry White! 
Började du skriva låtar tidigt?
– Första låten hette Dream Girl. Vi brukade spela den i skolan för tjejerna när vi hade rast. När jag började spela gitarr blev det enklare att skriva låtar. Det är en resa och jag är fortfarande på upptäcktsresa.
Innan debutalbumet på Warner släppte Gary tre egenproducerade plattor, den första redan 2001 men det var när Warner Brothers lät honom spela in EP:n Bright Lights 2010 som sedan följdes av debutalbumet Blak and Blu som det började lossna. 
Det är intressant att jämföra några tidiga inspelningar av din hitlåt Bright Lights innan den hamnade på EP:n. Berätta lite om hur den låten kom till. 
– Det var en av mina första låtar där jag medvetet försökte sammanföra alla mina influenser i en låt… (en lång paus följer när han tänker) När jag skrev den började jag med en hiphop-rytm från en trummaskin och gitarr. Den handlar helt enkelt om att vara äkta och att se och ta dig själv på allvar. Jag var lite låg när jag skrev den och fundersam. Jag ville inte skriva en låt om mina ”sårade känslor» eller en vanlig kärlekslåt, utan om att mogna som människa. Det handlar om när jag flyttat till New York och fastnade i stadens hetsiga tempo. Jag vaknade upp på gatan efter en galen natt, utan att veta var jag befann mig Det var ett slags uppvaknande att inse att det inte var så smart. 
Själv såg och hörde jag dig först i filmen Honeydripper. Hur gick det till när du fick en roll i filmen?  
– Det var en ren slump. Filmregissören John Sayles letade efter en ung svart gitarrist och sångare som förhoppningsvis hade lite erfarenhet som skådespelare. Sayles ringde Louis Black (en av grundarna till SXSW-festivalen) som sa att Austin är rätt plats och han rekommendera mig. John Sayles kom till Austin och kollade ett gig så jag gjorde en audition dagen efter.
– Jag hade aldrig gjort en audition och var så nervös att jag skakade. Jag var fruktansvärt dålig men dagen efter ringde filmens producent Maggie Renzi och erbjöd mig rollen som Sonny Blake. Det var verkligen en tillfällighet, jag har aldrig ens funderat på skådespeleri.
Ditt genombrott för en större publik kom efter framträdandet på Eric Claptons Crossroads 2010. Var det också en slump att du fick spela där också?
– Nej det var en långsam process som tog flera år. Jag hängde ofta med Jimmie Vaughan på hans gig och träffade då Doyle Bramhall och Cliff Antone (klubbägare som bland annat främjade bröderna Vaughans karriärer). Några år senare hade vi spelat som förband till kända bluesartister och när Clapton ville ha några nya artister till festivalen så nämndes mitt namn.  
Sedan dess har Gary bland annat spelat med Rolling Stones, på första giget av deras 50-års jubileumsturné och kompat president Obama, som sjöng sista versen på Sweet Home Chicago tillsammans med B.B. King i Vita Huset. 
Beskriv din egen musik, det är ju många olika stilar som får plats där...
– Jag brukar beskriva det med något som inte har med musik att göra… men ändå har allt att göra med hur jag närmar mig min musik. En av mina favoriter är kung fu-legenden Bruce Lee. Han brukade säga något i stil med ”min stil är ingen stil” och för mig handlar det om ha en frihet i musiken men också att släppa loss.   
– Jag är en produkt av 80-talet och 90-talet. Växte upp och spelade blues fyra-fem kvällar i veckan på massor av gig. B.B .King, Buddy Guy, Albert King och Freddie King är ju fantastiska men jag ville inte göra deras pryl, det är redan gjort. Samtidigt lyssnade jag på hip-hop och Nirvana men också countrykillar som Willie Nelson. Jag filtrerar inte bort alla mina influenser, varken medvetna eller omedvetna utan spelar bara. Det är ju ingen stil, bara lite fuzzad friform.  Jag borde vara lite mer fokuserad men, just nu har jag bara kul... men det är ju det som är meningen med musik! 
Michael Jackson var en av 80-talets superstjärnor och Gary nämner honom som en influens samt att Tito Jackson inspirerat honom till hans gitarrval. 
– Hans röda Gibson 335:a är ett tidigt minne från barndomen, men det var Eric Zapata (Jackson-bandets andre gitarrist, förf. anm.) som fick mig att testa Epiphone Casino med P90. Idag har jag flera, bland annat två stycken som jag kallar Blak and Blu med Bigsby-svaj. På turné har jag även med mig en vit strata. När jag kan välja förstärkare gillar jag Fenders Vibro-King för dess sound och att den har tre 10»-högtalare. 
Men här i Europa har ni väl hyrt prylar antar jag, hur har det funkat? 
– Det är lite av en mardröm… jag har spelat på massor av olika förstärkare under den här turnén. Min egen Vibro-King med mina effektpedaler är man ju inkörd med och vet att de funkar bra tillsammans. Så när man har andra prylar där förstärkarens reverb, eller vibrato inte funkar när du vill ha ett Magic Sam-sound, då är det inte kul. 
 Vilka effektpedaler gillar du? 
– Jag gillar funk- och psykedeliska sound så wah wah är ett måste och jag har en Real McCoy Custom. Ekopedalen är en AnalogMan Dual delay och jag ställer in den för ett kort slapback-eko för att få ett Jimmie Vaughan Thunderbird-sound. Men viktigast är nog Fulltones OctaFuzz. Jag gillar att spela på den live när man kan vräka på, fast mest gillar jag den när jag kan sitta hemma och spela på låg volym. Då kan jag få den att låta som en sitar, framförallt med en omstämd gitarr i öppet G.
Det börjar bli dags för soundcheck för Gary och vår pratstund börjar lida mot sitt slut. 
– På många sätt är jag fortfarande lite av killen i garaget som spelade med min kusin på bas, syster på trummor och Eve på gitarr. Det var kul, spännande och experimentellt och ingen utanför garaget brydde sig, säger Gary Clarke Jr avslutningsvis.
FUZZ 5/13

 Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
ANNONSER
banner banner banner banner

Countdown to Fuzz Guitar Show 2018
FUZZ GUITAR SHOW 2018
MAY 26-27, GOTHENBURG