banner Skandinaviens ledande gitarrportal

Freak Kitchen - tyngre, rakare, skitigare

Av Ulf Zackrisson
Foto Patric Ullaeus
 
Freak Kitchens åttonde studioalbum har fått titeln Cooking With Pagans. Och det är som vanligt när denna powertrio är i farten en fullständigt unik, halsbrytande musikalisk anrättning – ständigt i rörelse – det bjuds på. 
FUZZ har träffat det albumaktuella bandets gitarrist, sångare och låtskrivare, Mattias IA Eklundh, som vet mer att berätta.
 
 
Freak Kitchens musik har allt sedan starten 1991 varit ett unikum inom svensk hårdrock och faktiskt även internationellt sett. En musik som aldrig står still utan som hela tiden är i rörelse och söker nya utmaningar. Mattias som hela tiden är på språng och som far kors och tvärs i världen på spelningar och clinics, får som han säger miljoner intryck och influenser som han sedan tar med sig till skogen i Härryda. Där filtreras och bearbetas allt för att  senare bli underlag för nya texter och ny musik. 
– Jag är en snubbe som hela tiden måste underhållas, för jag blir otroligt snabbt uttråkad, säger han. Men att spela gitarr har aldrig varit roligare. Kom inte och säg att det inte händer något och att allt bara är en parafras på Hendrix. Så är det inte, vi har bara skrapat lite på toppen av isberget. Det finns så otroligt mycket som kan göras. 
Som till exempel att applicera indisk rytmik i dina låtar?
– Precis! Det har blivit min bag. Jag använder det på allt!
Det är ju först när man lyssnar noga man hör hur avancerat det är, men ni får ändå det att låta enkelt, sömlöst?
– Det är det som är själva grejen. Till exempel låten Freak of The Week från nya plattan. Det är ju en popdänga med lite annorlunda harmonik som bygger på den sydindiska ragan Pantuvarali, även kallad Kamavardani (http://en.wikipedia.org/wiki/Kamavardani) och är bland det kärvaste som finns, med sekundintervall, överstigande kvart och så vidare, väldigt dissonant. Versen går i en 11-takt med tritonuskänsla, innehåller kontrapunkt i bryggan, refrängen är i 7-takt och bygger både på moll och dur, vilket brukar låta avskyvärt. Men om du gör det på rätt sätt så märker du inte det i låten. Det handlar framförallt om att ha en trummis som har ett skönt groove så att man inte hamnar i någon kvasiintellektuell, “fan vad duktiga vi är”-mentalitet. Där fyller också Christer en viktig funktion med sitt jordnära spel. När bandet ombildades för ett antal år sedan var kriteriet att jag inte ville ha någon virtuossnubbe på bas utan en kille som kunde fylla sin plats på scen och mala samma riff i en timme utan att trilla omkull.
Men han måste ju hänga med i svängarna och gör det på ett imponerande sätt?
– Han är ju grundmusikalisk så det funkar kanon…
…och backar upp dig på sång, inte minst med tanke på dina stämbandsproblem?
– Ja, han är en grym sångare. Efter tio gig är Freak Kitchen helt ovältbara. Man får en sådan go’ tajming och känsla av att allt funkar.
 
 
Mattias är som bekant även sångare i Freak Kitchen men har allvarliga problem med sin röst. Detta efter ett idogt och slitsamt turnerande ända sedan mitten av 80-talet. Lägg därtill ett otal clinics genom åren.
– Det känns okej, men jag har ju sabbat min hals permanent. Förstört stämbanden. Dom läker inte längre. Är som ett öppet sår. Vi har haft möte i bandet om att plocka in en sångare, men så har jag kört lite andningsövningar för att inte göra det värre. Jag gillar inte sångare därför sjunger jag. På plattan är ju rösten spräckt, fast många har kommenterat det med, ”fan vad tufft det låter om sången på plattan!” Så det får vara så, fast jag skall göra precis som med min tinnitus, se till att det inte blir värre. Har ju haft tinnitus sedan jag var nitton. När jag numera är ute och spelar så är jag tyst både innan och efter giget. Jag lägger allt krut på spelningen och efter det finns ingen röst kvar när jag går av scen. Det blir Björn och Christer som får snacka med folk efteråt, det är dom bra på.
Hur går det till när ni sätter ihop den här komplicerade musiken?
– Förr brukade vi repa ihop det, men nu gör jag ett click, hittar ett gott tempo och gör en slaskinspelning.  Sedan sätter vi oss hemma hos mig och dricker kaffe och så förklarar jag: ”här är bryggan, så här går refrängen, och här är det dubbeltime, och här är det halvtempo”, och så vidare. Björn sitter och skriver och övar till det där och därefter spelar vi in trummorna och sedan gitarrerna. Det händer även att jag skriker instruktioner till Björn medan han spelar in. När Christer sedan kommer och skall lägga basen har han inte spelet en ton innan. Istället för att göra det superrepat så sätter vi det lite på volley. Björn satte faktiskt alla låtar på mindre än två dagar.
 
 
Att du producerar dig själv, vad betyder det i slutändan?
– Det är ju en grej som är lite hårig. Det är därför det tar tid. Man behöver spela in och sedan få lite distans till det, för att ibland konstatera att ”det här var ju en bra låt för en månad sedan, men nu fattar jag ingenting”. Man kanske upptäcker att det finns ett arrangemang som tar bort själva essensen av låten. Hur coolt det än är…
Då är det ”kill your darlings” som gäller?
– Hela tiden! Jag vet ungefär vart jag vill men sedan är ju vägen dit lite krokig. Jag försöker hålla inspelningsprocessen så enkel som möjligt och har bra men enkla inspelningsprylar som jag vet funkar och låter schysst. Plattan är inspelad i garaget hemma, på femton år gamla grejor, men låter det kick-ass i slutändan som det nu gör så får man vara nöjd. Allting är analogt tills det når datorn. Men hur bra det än låter så är det ändå den mänskliga rösten som triggar lyssnaren först; melodi, timing, groovet… Och det gäller att inte tappa det där och förlora sig i något navelskådande.
Freak Kitchens låtar har ju faktiskt en popkänsla över sig emellanåt?
– Jag har alltid gillat go’ pop och kan gå igång på Tom Petty och liknande. Tycker också det är stenhårt att vråla en tuff text till en popmelodi istället för att growla något brutalt som ingen hör. Det hänger också på hur man orkestrerar, vi försöker hålla det så enkelt som möjligt med bara trummor, bas och gitarr. Jag har heller inte så mycket dist på gitarrerna som man kanske kunde tro, utan det handlar mer om anslagsdynamik, hur man slår an strängarna.
Apropå att få till bra melodier så påminner första spåret Professional Help i versen lite om Nirvana? Har du tänkt på det? 
– Innan varje ny platta brukar jag lyssna på Overnight Sensation med Zappa, Let It Be Rock och Highway To Hell med ACDC och Nevermind med Nirvana. Och jag tänker, varför är detta så bra? Varför funkar detta så bra? Jo, för här finns hela tiden en balans mellan ljudbild och låtar, det gungar gott, det är to the point, liksom. Vad gäller Nirvana så hajade dom grejen. Dom skulle kunna varit ekvilibrister, men dom behövde inte det, utan satte låten i främsta rummet. Sedan är det ju cool att även ha kapaciteten att kunna sträcka ut och lira så skjortan står rakt ut.
Om du jämför med förra plattan, vad skiljer?
– Jag gillade Land of the Freaks men den blev för klinisk. Cooking With Pagans är mer som vi låter live och är bland dom rakaste, skitigaste och tyngsta plattor vi gjort. Den känns som en av våra bästa någonsin.
Ni visar var skåpet skall stå redan på första låten Professional Help. En tung sak. Är det din nya 8-strängade Caparison man hör där?
– Nej faktiskt inte. Det tunga riffet spelas på en gammal akustisk bas genom min Laneyförstärkare. Åttan fanns inte när vi spelade in så den finns inte med alls på skivan. Men jag använder ju olika låga stämningar, till exempel drop Ciss i en DADGAD-stämning, det vill säga en öppen C#sus4-stämning och som är vår huvudstämning. Att spela i en öppen stämning är coolt för då kan jag använda mycket öppna strängar som resonanssträngar och få in ett indiskt tänk. Freak Of The Week är till exempel i den stämningen.
Angående Freak Of The Week kommer den låten att släppas i en påkostad animerad musikvideo gjord av den världsberömda Disneytecknaren Juanjo Guranido, som också gjort omslaget till Cooking With Pagans. Videon, som har kostat över en miljon att producera har finansierats av pengar insamlade genom Kickstarter. Smygvärldspremiär blir på Comic Con i oktober i New York. 
– Den officiella världspremiären blir dock vid vår spelning på Storan i Göteborg den 1 november. Där kommer vi dessutom att streama hela vår konsert, fortsätter Mattias. Då är också Juanidjo på plats och kommer att teckna live på scenen medan vi spelar. Den 1 november släpps också vinylen på plattan. 
En högst apart låt på Cooking With Pagans är covern på Goody Goody, en låt från 1936! Varför har ni spelat in den?
– Det började i Frankrike på en turné. Jag började skrika Goody Goody till publiken. Jag ville inte gå i gång med de här vanliga öh-öh-öh-öh-öööö….Och Goody Goody funkar vare sig du är i Thailand, Frankrike eller någon annanstans. Vi hade också låten som ett intro på gigen, då i Frankie Lymons version från 60-talet. Och vi tänkte, ”fan ska vi inte göra en cover på den? Vi gör den i en punkversion!” Men den är svårare än man tror. Det är en sådan där downstroke snabb sak, så Björn får ligga på som en jävla dåre.
Vad är egentligen skillnaden mellan Freak Kitchen och soloprojektet Freak Guitar?
– Freak Guitar är en kanal, bland annat välsignad av Steve Vai på Favored Nation och andra, där jag i princip kan göra vad jag vill. Det är också uteslutande instrumentalt.
Om du måste välja, vilket är viktigast för dig?
– Freak Kitchen är ändå min baby där Björn och Christer är mina bröder. Det vi har som bandenhet smäller så mycket högre än att sitta ensam på kammaren. Ibland är det grejor som blir för kvasi och som inte passar i bandet men går fint i Freak Guitar och då är det väldigt skönt att kunna ha den uppdelningen. 
Den tredje spelkonstellationen Mattias är inblandad i är den med sin gamle vapendragare tillika den extraordinäre basisten Jonas Hellborg och dennes projekt Jazz Raj.
– Jag får tacka nej till en herrans massa erbjudande. Till exempel nu senast en tysk tonsättare som vill skriva en symfoni för mitt gitarrspel. Men jag tackade nej, dels vill jag skriva musiken själv och dels så är det själva inlärningsprocessen. När jag och Jonas gjorde Beethovensymfonin (med Västerås Kammarorkester, 2009, förf anm) tog det åtta månader och jag vet inte om jag vill lägga så mycket tid på en sådan grej. Tiden är fienden.
Vad händer med Jonas projekt?
– Vi skriver inte så mycket ihop vilket jag tycker är skönt. Han får vara hövding. Det är underbart att spela med Jonas och det är också en sådan katalysator. Där kan vi köra en låt på en timme utan avbrott. Det är slagverkaren Ranjit Barot som annars spelar med John McLaughlin och en finsk, fantastisk trummis som heter Kai Hahto. Trummisar har alltid varit vårt problem, vi bränner ut dom nämligen.
Efter skivsläppet och promotion i samband med det väntar härnäst ett nytt Freak Camp. Dock inte i Härrydaskogen denna gång utan i den indiska djungeln!
– Yes, det blir en veckas Freak Camp ute i djungeln i Puna i Indien, förklarar IA entusiastiskt. Det ligger vid vattnet och kommer att bli grymt coolt! Trettiofem gitarrister är anmälda vilket betyder fullsatt. Precis innan den blir det några clinics i Calcutta, New Delhi och Bombay. Sedan är det Sverigeturné i november. 
I december åker Mattias till Japan för att göra clinics och promotion för sin nya signaturmodell.
– Då lanserar Caparison min nya 8-strängade signaturmodell, Apple Horn 8. Det är två modeller som presenteras. En med fast stall och en med Floyd Rose-svaj. Min modell har självklart True Temperamentband (se bild). Jag kommer aldrig att spela på något annat. Och så den stämmer! Kan inte få nog av den gitarren!
 
 
Behöver du en annan förstärkare till 8:an? Likaså vid inspelning, behöver du processa ljudet, lyfta vissa frekvenser för att det inte skall gröta ihop?
– Jag gör ingenting annorlunda utan mikar som vanligt min Laneyrigg med en SM57:a. Jag är nog den enda som kör genom en vanlig rörförstärkare. Alla stora 8-strängsfantomer använder ju processorer, som till exempel (Fractal) Axe FX. Bland andra Misha Mansoor, Fredrik (Thordendal) och Mårten (Hagström) i Meshuggah, och Tosin Abasi. 
– En åtta är en best att lira på. Men nu har det nästan blivit så att när jag plockar upp en sexa tänker jag: ”vad fan är det här, vilken tanig hals”. Jag diggar det verkligen och hoppas gå över till hundra procent på åttasträngat framledes. Tror jag steker alla sexor. Dessutom tycker jag att Caparison i motsats till många andra åttor fått till en balans i kroppen som matchar halsen. En del har ju så små löjliga kroppar som ser ut som lutor. Det är inte tufft, det ser töntigt ut.
En schysst sak i hårdrocksvärlden är att den är befriad från åldersdiskriminering. Man värnar om gamla band och gitarrhjältar?
– Det är grymt! Hårdrockspubliken är bäst i världen. Hade vi varit ett popband hade vi varit förbrukade för tjugo år sedan. 
Ser du något slut framför dig vad gäller att vara ute och flänga på vägarna? Du har ju varit professionell i snart trettio år? Hur länge planerar du att hålla på?
– Jag har så mycket musik inom mig som måste ut. Jag ser inget stopp och Freak Kitchen är den bästa kanalen och få ut det.
Du är dessutom oberoende med egen studio, förlag, skivbolag, management. Det finns väl ingen som kan stoppa dig?
– Nej, faktiskt inte.
 
 

 Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
ANNONSER
banner banner banner banner

Countdown to Fuzz Guitar Show 2018
FUZZ GUITAR SHOW 2018
MAY 26-27, GOTHENBURG