Gitarrhalsens relief
|
I del 1 rengjorde vi gitarren, kollade att alla skruvar sitter tajt, justerade stämskruvarna och kollade banden. Nu är det dags att sätta på nya strängar, kolla övre sadeln, och justera halsens relief med dragstången. Övre sadeln Övre sadeln är en kritisk del som är svår att justera eller tillverka själv utan specialfilar och andra exotiska verktyg. Det vanligaste problemet med sadeln uppstår när den slits ner så pass att en eller flera strängar skorrar på första bandet när de spelas lösa. Sadelns höjd mäts individuellt för varje sträng. Tryck ner en sträng i taget på tredje bandet. Titta efter om strängen nu rör vid första bandet. Om det gör det, är sadeln för låg och det är högst troligt att strängen rasslar på första bandet när man spelar den löst. Med strängarna nedtryckta på tredje bandet bör man kunna se aningens luft mellan varje sträng och toppen på första bandet, om en sadel har lagom höjd. (Se bild 1.) Vill man kunna drämma till öppna ackord utan rassel, kan det vara nödvändigt att låta sadeln vara ännu lite högre. Om däremot sadeln är alldeles för hög blir gitarren svårspelad och kommer att intonera falskt vid de lägsta banden. Relief De allra flesta gitarrhalsar behöver en smula ”relief” för att kunna spela rent utan strängrassel. Relief betyder att halsen inte är precis spikrak, utan har en liten konvex kurva längs greppbrädan. Detta tillåter strängarna att vibrera utan att slå i banden vid hårdare spel. Undantaget är vid extremt låg stränghöjd (mindre än 1,5 mm över högsta bandet). Då måste halsen vara spikrak, och bandytan precis jämn, för att fungera överhuvudtaget. Med en sådan setup får man dock spela ganska lätt för att undvika bandrassel. Alla gitarrer rasslar om man slår tillräckligt hårt, och desto lägre stränghöjd, desto mer begränsas dynamiken. Reliefen mäts enklast genom att, med alla sex strängar stämda, trycka ner 6:e strängen ("mörka" eller låg E) på första band med ena pekfingret, och på sista band med andra pekfingret, och titta efter hur mycket ljus/luft som syns mellan undersidan av strängen och toppen av sjunde band. (Se bild 2. Här använder jag en capo på första bandet, eftersom jag behövde ena handen för att hålla kameran.) På en gitarr är cirka 0,3 – 0,5 mm lagom mycket "relief", som denna ytterst viktiga kurva heter. (Bild 3.) På en bas behövs lite mer, 0,5 – 0,75mm. Nu kan vissa instrument avvika från dessa mått, men som en tumregel håller dessa värden rätt bra. Dragstången Reliefen – och ingenting annat! – justeras med dragstången. Muttern hittas vid ena ändan av greppbrädan, antingen vid huvudet eller vid kroppsändan. På Gibson och liknande gitarrer ligger den så gott som alltid under en liten plastplatta på huvudet. På de allra flesta äldre Fender och Fenderkopior ligger den på kroppsändan, och man bör lossa halsen för att justera den. Det kan vara nästan omöjligt att justera den utan att skada antingen muttern eller plektrumskyddet/finishen med halsen påskruvad. Detta innebär att strängarna måste stämmas ner (ta inte bort dom, men lägg en bit maskeringstejp – eller en capo – runt halsen vid första bandet så att de inte trasslar ihop sig) och halsskruvarna lossas, så att man kan lyfta halsen för att komma åt dragstångsmuttern. Man får göra det här flera gånger i rad ibland tills man får optimal relief. Om man har för mycket relief ska dragstångsmuttern dras åt, och tvärtom. Försök inte justera stången om inte du har den rätt nyckel. De flesta dras medsols, vilket är ganska logiskt. Om muttern skadas kan det vara ett helvete att reparera. Stången justeras lämpligen med ett kvarts varv åt gången, tills man erhåller rätt avstånd. Om du måste ta i för att röra den är något på tok. Att lossa en stödstång kan sällan göra någon skada (så länge halsen inte böjer sig som en banan), och aldrig utan strängarna påsatta. Nästa gång blir det dags att justera stallet. FUZZ 2/09 |
 |
Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
ANNONSER
