Skandinaviens ledande gitarrportal

Fender Custom Shop Limited Collection

Av Jan Dahlin

Hög tid att bekanta sig med några exklusiva läckerbitar från Fenders Custom shop. Den här gången handlar det om Limited Collection eller Edition-modeller vilket innebär att det är ett begränsat antal certifierade gitarrer.
Relic Three Pickup La Cabronita
Även om ”La Cabronita” ungefär kan översättas; ”Little Bastard”, framstår denna gitarr som en erfaren gentleman som minsann inte är rädd att gå sina egna vägar. Har en lätt telekropp av särskilt utvald al, en kraftig hals i ett stycke lönn med c-profil och är lackad med nitrocellulosa. Han har fått sina törnar här och var men har elegansen i behåll. Tre stycken T.V. Jones-mikrofoner bryter Telecastermönstret och det är inte det enda. Uppklädd med en förnicklad mekanik och pärlemor i stämskruvarna som fick mig att tänka på knapparna i en frackskjorta! Annat som avviker från en traditionell Telecaster är en lite tjockare och kraftigare stallplatta med gjutna sadlar och en treläges vippomkopplare, stället för stallplatta av bockad plåt, dito stallklackar och den ”vanliga” trelägesomkopplaren. 
Twang & power. För den som inte hört T.V. Jones-mikrofoner kan man likna dem vid en lite mer lågmäld och definierad humbucker med en karaktäristisk punch. Twang och power på samma gång, om man säger så. Men det är givetvis en personlig liknelse. Förebilden är hursomhelst gamla Gretschmikrofoner. 
Gitarren har ett skimmer av kluckigt sober Telecaster över sig, nästan oavsett vilken mikrofon, eller mikrofonkombination man väljer. Anledningen till det är en speciell krets som tillåter att man blandar mikrofonerna/spolarna på ett unikt sätt. Givetvis varieras ljudet beroende på läget men det vilar som sagt en diskret Telecaster-ton över samtliga. Halsmikrofonen har en behagligt mjuk jazzton och i stalläget – med tillägg av lite dist – ryter det till med fet och övertygande resonans och kraft. Med en sådan herre i sitt sällskap kan man sitta in i vilket musikaliskt sammanhang som helst. 
Pris: 25 810:-
Heavy Relic Jazzmaster
Om detta hade varit en tävling hade den här gitarren skrällt! Jag har stött på och känt på Jazzmasters ett antal gånger genom åren men aldrig riktigt tänt på dem. Har väl aldrig riktigt gett dem chansen. Men det gjorde jag den här gången och inser nu att jag missat något. 
Till sin hjälp har denna jazzgosse ett charmigt yttre: En hårt åldrad Sonic Blue-lackad kropp av utvald al, mattsliten c-hals med väl ”inrökt” brun tobakston, slitet, anodiserat plektrumskydd och en attityd som fullkomligt osar pop- och rockhistoria. 
Till största delen är gitarren en kopia på sin föregångare från 60-talet men på några punkter är den modifierad för att bli mer lättspelad vid bändningar och spelande högt upp på greppbräden. Som exempel har den fått en radie på 9,5 tum och banden är 6105:or, det vill säga bredare och högre än originalen.  Och den är verkligen lättspelad. Personligen föredrar jag lite högre aktion än testexemplarets, men det ligger också något förföriskt i att kunna ”smeka” fram toner.
Tonen är monumental. En stor, varm och ren klang som fick mig att drömskt skelande prova en massa olika öppna ackord i en säkert en halvtimma. Av någon anledning uppfattade jag ljudet som pärlemorskimrande, hur i nu pärlemor låter. Kanske var det någon extra wild and crazy hjärncell som förknippade ljudet med det sirenerna lär ha frambringat för att locka sjömän i fördärvet. Samtidigt finns det även en hel del av flygel över ljudet, den värme och malmklang som en sådan kan ge. 
En anledning till Jazzmasterns mjuka, varma klang är mikrofonerna. Från början var modellen tänkt för just jazzmusiker och därför gjordes mikrofonerna med stora, ganska vida spolar till skillnad från stratamikarnas smala och höga. Många tror att de är mer eller mindre identiska med Gibsons P90, men så är det inte. 
Dessvärre blev inte Jazzmastern någon jättesuccé bland jazzmusiker men däremot inom surfmusiken. Därifrån tog den klivet till pop och så småningom punk och det är inte sällan i de sammanhangen man ser den nuförtiden.
Hursomhelst rekommenderar jag alla som gillar att experimentera med stora, spännande och udda klanger att prova en Jazzmaster. Och alla ni andra också – gör inte om mitt misstag bara för att gitarren har ett par betydligt mer kända syskon. 
Pris: 27 590:-
1965 Closet Classic Stratocaster
Det händer något i kroppen när man hänger på sig en bra strata. Det känns lite som att ”komma hem”, på något vis. Den känslan har jag säkert gemensam med flera av er läsare. Men när jag hängde på mig just den här reagerade jag för något som jag inte kunde sätta fingret på omedelbart. 
För att ta det från början, det handlar om en vacker Lake Placid Blue Stratocaster av utvald al, tämligen lätt, tämligen slank c-hals, vintage-mekanik och dito hardware. Lacken är påfallande snyggt ”crackad” men halsen är ”orörd”. 
Abby Red Hots. Mikrofonerna är ”Abby Red Hots” lindade av den legendariska Abigail Ybarra, kvinnan som i hög grad ligger bakom Hendrix, Claptons, Stevie Ray Vaughans och många andra gitarrikoners sound. (Abigail har jobbat som mikrofonlindare på Fender sedan 1950 så chansen finns att även du lirat på någon av hennes mikrofoner.)
Efter en stund kom jag på vad det ovanliga var – den här stratan har något så ovanligt som vit binding runt greppbrädan. Inte varje dag man ser det på en Stratocaster! Känns nästan lite konstigt, som en arbetsklädd byggnadsarbetare med löskrage, ungefär. Inte fel kanske, men ovanligt. Den vita bindningen hänger ihop med att modellen görs i en begränsad upplaga, något som även är präglat på halsplattan.
Akustiskt lovar inte gitarren något som den inte kan leverera elförstärkt. En stark, klar och rik klang, så typisk Stratocaster som man kan vänta sig. Typ arketyp. Jag vet att många har en närmast hysterisk faiblesse för Stratocastergitarrer gjorda innan Fender köptes av CBS, men jag vet också att jag spelat på både 64:or och 65:or, som låtit lika bra och inte sällan bättre än många äldre. Och ärligt talat, hur många av oss skulle höra skillnad i ett blindtest? Möjligen Eric Johnson men där tar det slut. 
Välbalanserad och skönsjungande. Det här är en vacker, lättspelad och skönsjungande Stratocaster, som levererar övertygande över hela registret och i alla mikrofonlägen. Ganska fullkomlig och det finns liksom inget mer att vänta sig. Litegrand som flickan man var hysteriskt kär i tonåren och som man sedan stöter ihop med 15 år senare.  Och upptäcker att hon fortfarande är lika vacker, har lika sexig röst och är lika klok och följsam till sitt sätt. Den enda nackdelen är bindningen. (Till mannen hon gick och gifte sig med.) 
Pris: 32 040:-
Relic Esquire med pinstriping
Jag brukar säga att den här typen av gitarr ofta är det enda man behöver. En enda mikrofon på en lätt, resonant kropp och en massiv lönnhals som balanserar den lätta kroppen med tyngd och stabilitet för ett rikt övertonsregister. Sade jag att den var lätt? Det var en underdrift, den här saken är närmast i gasform, skulle tippa på 2,6-2,8 kg ungefär. Kroppen är av speciellt utvald lätt ask och den har en riktigt fet c-hals av ögonlönn. Klusonmekaniken och övriga metallbitar är av vintagetyp och förnicklade. 
Färgen är white blonde med pin stripe-mönster av Dennis Ricklives, en berömd pinstrajpare som målar varje gitarr för hand i den här serien, vilket betyder att dekorationerna blir unika för varje gitarr! 
Den ensamma mikrofonen har en speciell krets som med hjälp av trelägesomkopplaren ger tre olika typer av ljud. Hur låter då denna krigsmålade veteran? Tja, det finns förvånansvärt mycket att välja på trots synbarligen enkla förutsättningar. Akustiskt har den en drömlik resonans som får hela den lätta kroppen med sig. En riktig revbenskittlare. Elförstärkt blir det ännu träigare på ett hest och lite rått sätt, ett perfekt utgångsläge för blues, country, rock, r & b eller vad man nu vill. 
De tre olika ljudkaraktärerna man får fram med hjälp av den speciella Eldred-kretsen (Eldred lär vara namnet på killen som kommit på den) är enkelt förklarat: i nedre läget – omkopplaren bakåt – ton och volym ”fungerar som vanligt” fett, rockigt Richards-ljud. Mittenläget – ingen tonkontroll engagerad och ljudet blir lite öppnare, toppigare. I övre läget filtreras ljudet med en kondensator så ljudet får en avfasad topp och låter lite mer beslöjat och utan vassa toppar. 
Vad har då den här gitarren för personlighet? För mig är den lite av en hantverkare av den där typen som aldrig tar med sig fler verktyg eller prylar än han behöver. Man undrar hur f-n han ska kunna göra jobbet och det visar sig att han gör det – perfekt. Inget fancy stuff, bara kunskap och erfarenhet. Lyssna på vad till exempel Jeff Beck kan göra med en Esquire så förstår du. Behöver man så mycket mer? 
Pris: 28 480:-
Bent Top Telecaster Limited Collection
Oj oj oj, om den förra gitarren var elegant så är det här en snobb, en dandy. Som en exklusiv handgjord möbel av utvalt trä och vilket trä, vilken lack, vilken finish sedan! 
Den lätta teleprofilerade kroppen är gjord av ask med en topp av ”quilted” maple, alltså vackert böljande mönstrad lön. Den är bekvämt avfasad för höger underarm, precis som på en Stratocaster och har även en avfasning på halsklacken så man kommer åt långt upp på halsen. Denna är förresten gjord i ögonlönn, är kraftig med en skön c-profil. Schatteringen är en varm Honeyburst och lacken krispigt läcker. Mekaniken är också här av ingjuten schallertyp med stämskruvar av ”pärlemor”. 
I stalläget hittar vi återigen en T.V. Jonesmikrofon och i halsläget en ”Twisted Tele®”. Sistnämnda har Alnico 5-magneter som är lite längre vilket ger en högre spole. Den är dessutom lindad med grövre tråd än en traditionell Telecaster halsmick och har fått en kåpa av nickelsilver i stället för förnicklad mässing. Resultatet sägs vara ett öppnare ljud, typ från en stratamickrofon.
 Fett rockig och knorrig. Gitarren är lätt, lättspelad och har en stor, ”ringig” ton akustiskt. Elektrifierad är den så mycket fett rockig och knorrig Telecaster, som man kan tänka sig. En bluesig, smått otroligt uttrycksfull halsmik och en skitig men distinkt stallmik. 
Om gitarren hade varit en person hade det antagligen varit en tämligen färsk advokat på väg upp i karriären. Uppvuxen på landet men nu en välartikulerad, snygg och stilfull stadsbo, på gränsen till snobbig. I början av kvällen, alltså. Efter några drinkar – ett partymonster! Slipsen runt huvudet, kavajen kvarglömd på någon bar, glad, uppsluppen och med en outtröttlig festhunger. Personligen skulle jag gärna parta loss med den här lirarn’. 
Pris: 28 480:-
 
Gitarrerna i den här serien kan inte – om jag förstått det rätt – ”efterbeställas” när de väl tagit slut. Det här betyder att man använt sig av speciellt utvalda träbitar och mer eller mindre handgjort gitarrerna i flera avseenden för att få fram så bra instrument som möjligt. Det betyder i sin tur att spelkänsla och ljud ofta är väl så bra och ibland till och med bättre än hos gamla, väl inspelade vintagegitarrer. Priserna ligger högt men det säger sig själv att man inte får mer eller mindre handgjorda och unika gitarrer för samma pris som massproducerade. Å andra sidan är de betydligt billigare än sina föregångare i original, om man nu hittar sådana. Samtliga gitarrer levereras i klassiska Fendercase med dito tillbehör.
 

 

Fler artiklar

     Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
    ANNONSER
    banner