Skandinaviens ledande gitarrportal

F.K.Ü - 4: Rise Of The Mosh Mongers

Av Janne Stark
Är det något jag saknar i dagens ProTools- och click-styrda musikvärld så är det sväng. Jag menar inte groove som i sköna beats, det kan man fixa till ändå. Jag menar ett sväng där man känner att trummisen inte är styrd av ett klickande i öronen under inspelningen, utan där man spelat in tillsammans, satt ett gung och där alla svänger tillsammans. Där man låter tempot styra, där refrängen kan gå ett par beats snabbare än versen, där man tillåter att låten styr och där man känner att låten är en levande organism. Jag prisade australiensiska Tracers förra album Spaces In Between i FUZZ, en skiva som hade just detta. Bandet har sedan dess gjort flera turnérundor, även här i Sverige och de släpper redan en ny platta. 
Redan i inledande titelspåret skickar de iväg en välriktad pungspark bestående av två toner och en nästan löjlig enkel men effektiv taktfigur, men fan vad det svänger! Man bara sitter där och gungar med. De stakade ut stigen på Spaces In Between och har nu trampat upp och förfinat den, vilket visar sig i kanonlåtar som Lady Killer och Dirty Little Secret. 
Som ett trevligt diametralt motsatt inslag kommer den nylonsträngat akustiska spanskinfluerade balladen Ballad Of El Pistolero som inledning till den tungt riffande Santa Cecilia, även den med enkla och effektiva metoder i strukturen. En av mina absoluta favoriter är Wolf In Cheap Clothes, som liksom någon låt på förra skivan, för tankarna till Them Crooked Vultures i soundet och delvis i stilen. Ett brutalt nedstämt, suggestivt och ettrigt gitarriff med trummor i baktakt bildar stommen i versen, medan refrängen vänder på det hela och bara flyter förbi. 
Jag gillar verkligen Michael Browns halvraspiga röst och hans jordigt bluesiga gitarrspel med inslag av äckligt skitiga gamla fuzzpedaler, som i den tidigare nämnda låten. 
De kostar även på sig lite psykedeliska inslag med drag av gamla Zeppelin i Hangman, där jag banne mig tror de även fick med en didgeridoo, australiensare som de ju är. 
En annan överraskning kommer med Until The War Is Won, vilken låter gammal westernfilm och elektrifierad Morricone så det står härliga till. En riktigt skön andningspaus innan den avslutande tungrockande Now I Ride. På toppen av ett mullrande, nästan bulldozeraktigt komp sjunger Michael riktigt coolt och melodiskt som en skön kontrast. 
El Pistolero, som är producerad av Kevin Shirley, bjuder på en mångfald av olika sound, nästan så att varje låt skiljer sig en aning i gitarr- och bassound, men inte så mycket att det känns främmande, bara så att det ger en förnyad känsla. Definitivt en platta för fans av grupper som Wolfmother, Rival Sons och Electric Mary, men även gammal fin riffrock.
FUZZ 4/13
bronk.jpg

 

Fler artiklar

     Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
    ANNONSER
    banner