banner Skandinaviens ledande gitarrportal

Europe - Norum & Tempest

Av Urban Kindhult

 
Europe är en av Sveriges främsta rockexporter genom tiderna och med förra plattan Last Look At Eden visade de att de var tillbaka på allvar i sin starkaste sättning. Bandet har precis släppt en ny platta betitlad Bag of Bones. FUZZ träffade bandets frontfigurer Joey Tempest och John Norum.
Europe är ett fascinerande fenomen och spelar i en egen division i svenskt rockliv med bibehållen klass och höjd. Här finns en kärna och en urkraft som man lyckas hitta tillbaka till och som medger nya grepp på sitt uttryck. Det nya albumet Bag of Bones karaktäriseras av en lite råare hårdrock med fokus riktat mot musikantskap, människa och naturligtvis gitarr, utan för många onödiga lager av förskönande kosmetika. Så hur lyckas man hålla uppe sina och andras förväntningar?
Joey Tempest (JT): Ett sätt för oss att hålla uppe våra egna förväntningar är att byta både miljö och producent till varje platta och på så sätt utmana oss själva och det vi står för. Den här gången spelade vi in i Atlantis Studion i Stockholm, med Kevin Shirley, som tidigare producerat bland andra Joe Bonamassa och Aerosmith.  Han fick oss att jobba snabbt, med hela plattan inspelad på en månad, och han fick oss att spela in live tillsammans som ett band och det var nog första gången vi stod alla fem tillsammans på det sättet i en studio. Jag gillar hans lite lösare hållning med fokus på helheten. Den förra plattan pillade vi mera med, men den här är mer rock´n´roll och Europe som vi låter. I vanliga fall tar det sex månader att skriva låtarna och tre månader att spela in. 
John Norum (JN): Att spela med hörlurar är det värsta jag vet. Men det blir bra och förmedlar ändå en speciell känsla. Vanligtvis försvinner ju Ian (Haugland) och (John) Levén efter tre dagar när de har lagt sina spår och då tappar man en del av den sociala biten också. Nu var alla där och då växer man in i processen och kanske säger någon något som är väldigt viktigt den allra sista dagen. Atlantis har ett bra naturligt ljud och det ligger mycket svensk musikhistoria i väggarna, allt sedan Cornelis Vreeswijk spelade in där på 70-talet. Vi vill ha de här gamla vintageprylarna för vi spelar ju in i Pro Tools och då blir det lätt lite kyligt om man bara kör digitalt hela vägen. I just Atlantis-studion finns ett gammalt Neve mixerbord som vi tycker om att spela in på och att vara där är lite som att kliva in i en tidsmaskin. Jag spelade in en del gitarrsolon i Play Yard Studios, en studio som jag även använde för min senaste soloplatta och som har en skön känsla. 
Det fina med Europe har ju alltid varit den lite osvenska attityden och förmågan att hitta en källa att ösa attityd ur. Men hur håller man sig kvar i ett kvalitativt tänk som band? 
JT: Man måste hela tiden ha lite koll och aldrig blåkopiera något. Vi hade en ganska skön kärna ute i Upplands Väsby när vi var unga och lyssnade på Thin Lizzy och UFO och vi är egentligen fortfarande 18 år i våra själar, så vi kan alltid ta oss tillbaka in i den zonen ganska så lätt. 
JN: Jag lärde mig spela under en tid då det inte fanns så mycket annat att göra än att öva. Och i ett band med samma utgångspunkt så sitter känslan för instrumentet och var man hör hemma lite djupare också. Kanske handlar det också om att tidigt utveckla sitt gehör. Min styvfar, Thomas Witt, som jobbade på CBS Records som det hette på den tiden, var den som ledde mig in på en väg som kom att forma mig som musiker på ett sätt som jag har kvar än idag. Jag har honom att tacka för mycket, för jag visste inte vilka Eric Clapton, Peter Green eller Mike Bloomfield var och han hade alla de där plattorna. 
Vad lyssnar ni på för gitarrister idag som betyder något?
JT: Joe Bonamassa är viktig. Uttrycket och själva produktionen är det som tänder mig som låtskrivare. Ofta är det ju ändå med oss så att musikantskapet är viktigt. När gitarrsolot kommer och det är dåligt så faller hela låten, för vi kommer ifrån den bakgrunden. 
JN: Jag har inga direkta nya influenser, men jag gillar sydstatsrock som jag tycker är häftigt att lyssna på, men det är ju inga influenser. Det har man nog mer när man är yngre och formas som musiker.
Öppningsspåret på nya plattan, From Riches To Rags, är verkligen en tydlig markering på plattans nya sound som är ganska råbarkat och mitt i ansiktet.
JT: Det är en av mina favoriter som är tänkt att vända upp och ner på allt. Tanken är att visa att nu jävlar vet vi hur vi gör det här, nu vet vi hur vi skall uttrycka oss och nu kommer det automatiskt. Vi är ju mognare män nu och det kommer också till uttryck i låten Not Supposed To Sing The Blues. Det är egentligen inte tänkt att Europe från Upplands-Väsby skall spela blues lika lite som Jimmy Page uppväxt i fina Surrey var tänkt att göra det. Men jag tror fan vi är på väg åt det hållet.
Det finns en del intressanta gästspel med på den här plattan och du Joey spelar också en del gitarr. Berätta lite om det.
JT: På titellåten Bag of Bones spelar jag på en Taylor tolvsträngad, men där har vi med Joe Bonamassa som spelar slide. Vi har också trummisen Anton Fig på percussion på några spår. Han är ju gammal kompis till Kevin Shirley och de påläggen kom till när plattan mixades i Los Angeles. Jag spelar förresten också på en av Johns Les Pauls på Not Supposed To Sing the Blues och en Gibson 335 1958 Re-issue med lite renare ljud på Doghouse. Akustiskt spelar jag på min favorit, en Gibson J-45 från 1976.
John, man märker av ett ganska speciellt användande av wahwahpedalen, där du ställer in den i ett läge snarare än att svepa. 
JN: Ja, det är egentligen ett gammalt Schenker-trick. Jag ställer in den i ett läge så att den snarare fungerar som en equalizer istället för att röra pedalen upp och ner. Den här pedalen låter heller inte som någon annan jag har testat. Jag har tre stycken av Jim Dunlops Jimi Hendrix wah, men just den här är min favorit. Den låter annorlunda än de andra två och jag har öppnat den och den ser faktiskt annorlunda ut inuti också. Det är något skumt med den, för den blir aldrig skrikig eller toppig trots att man trycker ned den hela vägen. 
När man pratar med folk kan det ibland tyckas som om de saknar din strata-period, men även fast du uppträder med Gibson nuförtiden kan man skönja att även en del annat används i studio. Stämmer det? 
JN: Numera är det mycket Gibson också i studion, men inte bara. Den här gången spelade jag mest på en Gibson Les Paul Warren Haynes signaturmodell och en Les Paul Custom från 1980 med lönnhals som har lite hårdare ljud. Jag använde också en Flying V från 1976 som har den typiska mid range-tonen, lite mer åt det honkiga hållet. På den här plattan finns det faktiskt en strata med, på den avslutande balladen, Bring It All Home. Det nya på den här inspelningen är att jag använder en Telecaster. Den blir väldigt tydlig i öppna ackord med lite overdrive, som på refrängen på Bag Of Bones. På några låtar spelar jag akustiskt och då antingen på John Levéns Gibson Custom Shop Dove eller på min egen Ovation
Kevin Shirley har gjort sig ett världsnamn på att producera artister med framträdande gitarrer som Bonamassa, Dream Theater, Iron Maiden och många andra av de stora. På vilket sätt märktes dessa erfarenheter i inspelningsarbetet? 
JN: Kevin har unika erfarenheter med världens bästa gitarrister, vilket säkert bidrog till det fantastiska gitarrljud som det blev på den här plattan. Jag hade tagit med mig fem lådor med olika element till studion. Han pekade på en av dem, en grå vinklad från 1972 och sa att den skall vi använda. Vi lyssnade på två element i den och sedan var det klart. Just den lådan är lite udda för den har 30-wattselement istället för 25, precis som Hendrix använde, så det är mycket mer botten i dem. Kevin tillämpar en speciell teknik för att micka upp lådorna som jag aldrig sett förut. Han satte en Shure SM57 och en Beyer-Dynamic 69 som han vinklade inåt mot elementet runt en halvmeter ifrån. Jag brukar ha en i konen och en i sidan, men nu blev det lite luft emellan. 
Du har rykte som en sann teknisk konnässör med djupa insikter i detaljer där många gitarrister inte har en aning om vad som händer där gitarrsladden slutar. Berätta lite om vad du använde på plattan.
JN: Ja, även de små detaljerna gör ganska stora skillnader. Förstärkarna är genomgående Marshalls JCM 800; 2210 och 2205, förutom på låten Woman där jag använde en Gibson Les Paul Baritone genom en JCM 2000. De flesta solon spelades in med en Marshall Silver Jubilee 2550. Rören är JJ Tesla, E34L, från Slovakien som är klara och med mycket headroom. Ett annan viktig grej är att bara använda kablar från samma märke och ur samma familj i hela riggen. Jag använder tyska Klotz och deras Billy Gibbons signaturmodell La Grange. Mikrofonerna är Gibsons Burstbucker I och II, men även DiMarzio PAF. Jag gillar låg output för det blir mera ljud av strängen på så vis, med gain snarare än dist. Jag använder bara tre effekter; Jimi Hendrix Cry Baby, MXR Stereo Chorus och ett MXR Carbon Copy. 
Vad händer framöver nu? Hur ser turnéplanerna ut?
JT: Vi kommer att spela på många festivaler i Europa och några i Sverige och sedan framåt hösten drar Bag of Bones-turnén igång så det blir mycket hela året. Vi älskar ju verkligen att spela live. Bring It All Home från den här plattan är inspirerad av Scorceses dokumentär om The Band och är faktiskt tänkt att vara den allra sista låten som Europe kommer att spela på sitt sista gig någonsin. Thank you, lets bring it all home. Men, det kommer nog att dröja ett bra tag än.
FUZZ 4/12

 Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
ANNONSER
banner banner
KATEGORIER
Missa inte nyhets- brevet eller fuzz.se i de sociala medierna!
Fuzz på InstagramFuzz på Facebook


SÖK ARTIKEL / ARTIST / PRODUKT
Sök
bannerbanner