banner Skandinaviens ledande gitarrportal

Eric Johnson - Ett rent fuzz face

Av Lars Reisdal

Det är en trött och förkyld Eric Johnson FUZZ får tag i. Tempot är högt för honom nu, med intervjuer kring nya plattan Up Close – Another Look, och han låter ganska tagen. Det är sexton år sedan vi talades vid sist. Nu möts vi igen – mitt i en nysning.
I början av 80-talet var Eric gitarrvärldens kanske mest kände doldis, tillsammans med Shawn Lane. Guitar Player och kollegor hyllade honom som allt från ”underbarn” till ”Hendrix arvtagare”. Själv hörde jag honom för första gången på plattor med Carole King och Christopher Cross. Han hade ett alldeles eget sound, mycket arpeggios och en lyrisk touch. En vacker, nästan fiolliknande ton och en klanderfri teknik. Kompen var luftiga och rena, med fräscha voicings i bred stereo. Det man sa om honom stämde – det här var absolut en gitarrist med egen röst. Hans debutplatta i eget namn hette Tones, en otroligt passande titel för någon som ägnade större delen av sin tid åt att kartlägga gitarrljudets mekanismer och beståndsdelar. 
I intervju efter intervju kunde man läsa hur Eric noggrant, rentav förbannat noggrant, hade undersökt hur varje liten förändring i signalkedjan påverkat slutresultatet. Man sa till och med att han kunde höra skillnad på olika batterier som satt i pedalerna. Men för den stora publiken var det kanske spelet Guitar Hero och låten Cliffs of Dover som gjorde Eric känd? En låt som blivit en klassiker och innehöll många av Erics musikaliska kännetecken. Gitarrhjältestämpeln satt klistrad från början och man kan undra om det kändes pressande?
– Det tror jag faktiskt. Jag har ju alltid varit intresserad av spela piano, sjunga, kompa på akustisk gitarr – allt det, eftersom mitt utgångsläge har varit låten. Men folk vet nog inte att det är så. Redan från början blev jag satt, och jag tror att jag själv spädde på det, i det lite snäva gitarrhjältefacket. Just därför är det viktigt för mig att försöka balansera det med bra låtar och varierad instrumentering. Bra musik med fantastiskt gitarrspel är win/win för mig. Därmed inte sagt att gitarr är en förutsättning för bra musik. Men ekvilibristisk gitarr på en haltande komposition blir bara tom fingergymnastik. Själva låten måste kunna bära. Lyckligtvis har det där tonats ner nu jämfört med hur det var förr? Jag tror att det märkliga sidospåret med gitarrhjältar var en parentes i tiden och att vi är på väg tillbaka till harmonier, grooves och bra musikaliska idéer. 
Hur skulle du säga att din musik förändrats under åren?
– Jag är inte ute efter att förändra mitt sound egentligen, bara gå djupare och utveckla det. Det finns så mycket bra musik, spännande orkestrering och klanger som kan inspirera till det. Och jag har blivit mer intresserad av komposition. Att å ena sidan nå det stadiet där man förbehållslöst bara öppnar dörren för en låtidé, å andra sidan att vara stark nog att sålla bort det som inte håller måttet. Jag ser ingen vits med att spela in något jag inte är hundraprocentigt nöjd med. Så man kan kanske säga att jag blivit öppnare men mer selektiv. Eller något. Just nu vill jag göra färdigt låtar och koncentrera mig på sånger. Två är precis klara för i-tunes i dagarna, och tre ligger inspelade och väntar sedan tidigare.
Up Close – Another Look är en omarbetad version av Up Close från 2010. Flera låtar har mixats om och på plattan finns många intressanta gäster.
– Sonny Landreth och jag har känt varandra några år. En fantastisk gitarrist, det var kul att få med honom. Steve Miller var i stan’ och jag bad honom komma ner och medverka på Texas (Electric Flag-cover. Red. anm) tillsammans med Jimmie Vaughan. Jonny Lang kom och gjorde Austin. Jag sjöng den faktiskt själv först men det ville sig inte. Och Malford Milligan lade sång på Brilliant Room. Han är en underbar sångare härifrån stan’, som är med i en massa band. Tidigare har han sjungit med mig på Alien Love Child, en av mina tidigare plattor. 
Det finns så klart flera gitarrister som under åren öppnat upp det traditionella sättet att lägga ackord inom pop och rock, men jag gissar att Erics harmonier och voicings hjälpte till. Han lät nästan som om en mer sansad Alan Holldsworth hade kompat pop, och plötsligt hördes add9 och andra färgningar överallt. Erics sätt att ta dem låter nästan pianolikt. 
– Piano var mitt första instrument, det har öppnat mycket för mig. Du använder två händer och kan experimentera med breda voicings. Gitarren har sina inbyggda begränsningar och allt som faller sig naturligt att ta på en gitarrhals låter genast som typiska… gitarrackord? Som dessutom alla andra använder. Det finns också något befriande i hur alla toner ligger framför dig på klaviaturen. Du kan inte förlita dig på inövade grepp. De största fynden kommer ur ett lekfullt letande, det är sällan jag har en klar bild från början av det jag söker. 
Hans kompljud är ofta ett stort och rent strataljud. En mjuk, gnistrande matta där han använder Boss DD-2 delay och T.C Electronics stereochorus för bredd, in i två Fender Twin Reverb. Perfekt för att fylla ut i en trio där keyboards saknas live.
Hans leadton är direkt identifierbar. Fortfarande mörk och rund, med mer av Gibson- än Fenderkaraktär. Här kör han på en gammal 100 watts Marshalltopp.
– Jag har alltid gillat distade leadljud som har något akustiskt över sig. En renare dist, om man kan utrycka det så, som inte är vass eller har skarpa kanter. Annars riskerar anslaget att bli för tydligt och det stjäl från själva tonen du tar – flytet hackas upp och kvar blir bara plektrumsmatter. Så även med en strata strävar jag efter ett ljud som har humbuckers runda sound. Originalmikrofonen i stalläget är för klen för det och ofta försöker gitarrister kompensera det genom att gaina pedaler och förstärkare hårdare. Det kan fortfarande låta bra men för det mesta tänker jag att det låter som om ljudet får bensintorsk? Så jag använder Alnico 5 magneter, som ger hög output, i min signaturmodell. 
Men finns det ingen som har ett bra, distat singlecoilljud?
– Hendrix fixade det bra, mycket tack vare att han använde Fuzz Face. Annars vet jag inte… jo, Jeff Beck. Men jag är osäker på om han verkligen använder vanliga singlecoil? Det är kanske stackade humbuckers? 
I din signaturmodell, finns det något som tar hand om brummet från singlecoilmikrofonerna? Som exempelvis Suhrs Backplate eller liknande?
– Nej, det enda är att mellanmikrofonen är fasvänd så att egglägena blir tysta. Jag hatar brummet men har aldrig stött på någon produkt som lyckas reducera brum och samtidigt bevara soundet. Det är alltid någon nyans som försvinner. Stackade humbuckers eller Lace sensors etc – de funkar inte för mig.
Förutom sin Stratocaster använder han bland annat en Gibson ES-335 och några gitarrer han fått – en Del Vecchio som är en gåva från Chet Atkins och en Martin D-45 som hans far köpte åt honom.
Eric bor i Austin och här har han under lång tid byggt upp sin egen studio, Saucer. Och kunnat odla sin alldeles egen variant av gitarrmusik från Texas. Plattorna Bloom och Up Close är inspelade där.
– I den här stan’ hör man otrolig musik av alla kategorier så att leva här passar mig perfekt. Men jag har aldrig varit vad jag tror är stereotypen av en gitarrist från Texas, en bluesrockgitarrist. Det finns alltför många som gör den grejen bättre. Jag älskar alla genrer, snor vad jag kan överallt och försöker istället jaga min bild av hur jag ska låta. Då är det en dröm att ha kunnat bygga min studio Saucer, här har jag full frihet. I vissa låtar har jag försökt skapa ljudlandskap där man tar lyssnaren på en resa. I studion har jag tonvis med effekter jag kan laborera med i mixen men jag använder aldrig det live. Och ibland skapar jag atmosfärer enbart med gitarreffekter. Det är bara gitarr men låter mer som syntar som lägger en matta. Största inspirationen till det kommer från gitarrister som Hendrix eller Pat Metheny, men jag får även idéer från stråkorkestrar eller naturupplevelser. I datorn har jag Nuendo med sitt 32 bitars floatteknik, jag tycker faktiskt det låter bättre än ProTools. Hjärtat vid inspelningarna är ett Tonelux mixerbord som består av rackmoduler. Väldigt flexibelt och lätt att bygga ut vid behov.
Mikar du alltid upp elgitarrerna?
– Alltid vid solon men det händer faktiskt att jag lajnar kompgitarrer direkt. Förr experimenterade jag med högtalarsimuleringar men för det mesta går jag bara rakt in via pedaler och mixerbord till Nuendo. På låten Gem från Up Close använde jag en AXE-Fx för effekter, det gick bra. Men förstärkarsimuleringarna tycker inte jag höll måttet.
Eric har även gett ut en Signature Fuzz Face, där den bärande idén var att försöka duplicera magin hos pedalerna från 60-talet.
– Ja, vi kände att man inte riktigt lyckats med det. Vi ville fånga ljudet med mycket gain som är distat men smidigt på en och samma gång. Vilket faktiskt är beroende av att man använder billigare komponenter! Vi valde medvetet enklare potentiometrar och det var nyckeln till ljudet vi letade efter.
Vad är så speciellt med fuzz?
– Folk kanske tänker mest på riktigt fuzzat ljud, den riktiga gröten. Men en del fuzzar, speciellt de med germaniumtransistorer, har även ett helt spektrum av ljud man kommer åt om man backar av volymen på gitarren. Det ger dig en rätt stor palett.
Han är samlare av vintageprylar, och extremt petig tonkännare. Hur skulle han välja förstärkare hos Kalles Musik? Vad är grundbulten i ett bra ljud?
– Jag skulle absolut välja förstärkaren med det mest naturliga ljudet. Inga extra features alls. Det skulle kunna vara en stor stack eller liten combo, men troligen en helrörsförstärkare. EQ:n ska ha ett rakt utgångsläge och inte tillföra något oönskat som blir ett problem att ratta bort. Bara ett öppet, ärligt och ofärgat ljud. Allt jag eventuellt vill ha utöver det kan jag fixa med pedaler. 
Det är inte bara när det gäller utrustning hans perfektion är slående. Även spelet är enastående precist, med eleganta sekvenser och rytmiska grupperingar, och man kan höra hans avtryck hos många gitarrister. Till exempel hur han elegant tar sig igenom pentaskalor. Själv kan jag sakna något som rufsar till det lite, en oväntad liten skitighet eller en elak töjning. Men jag inser att jag är ute och cyklar – det vore inte Eric Johnson. Han ser ut som han spelar och han nagelfar frekvenser och intervaller ungefär som han talar. 
– Haha, nejdå, jag kan spela riktigt slafsigt. Men det här med perfektion – det finns ju ett balansförhållande i allt som intresserar mig. Så fort du tillför något, tas något annat bort. Det gäller allt från gitarrljud till livet i stort. Vilket innebär att allt egentligen är en fråga om att göra väl avvägda kompromisser. Och den ekvationen vill jag ha koll på ända ner till valet av minsta kabel. Men jag är inte där än, långt ifrån. 
På schemat framöver står att göra färdigt nästa platta och längre fram även ett helt akustiskt album. Men innan dess har han inlagda turnédatum att klara av.
– Det hade varit kul att besöka Sverige. Jag var hos er en gång med Carole King, men det var många år sedan. I eget namn har det aldrig blivit av men det finns i planerna. Jag vet att vi ska till Tyskland, Frankrike och England så klivet hade ju inte varit så stort.
FUZZ 3/13

Fler artiklar

     Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
    ANNONSER
    banner banner banner banner

    Countdown to Fuzz Guitar Show 2018
    FUZZ GUITAR SHOW 2018
    MAY 26-27, GOTHENBURG