Eastwood Guitars - Nytillverkad vintage

Kultomsusade vintagegitarrer i nytappning. Det är konceptet som har givit en stark profil åt det kanadensiska företaget Eastwood Guitars.

Den som brukar gå i vintageaffärer vet hur frestande det kan vara att köpa med sig en fantastisk gitarr från 60-talet som närmast ser ut som en rymdfarkost. Tills man pluggar in den och upptäcker att halsen är skev, träet är dött och mikrofonerna direkt usla.

Det är där som Eastwood Guitars kommer in i bilden, med nyversioner och omtolkningar av gamla gitarrer, som Airline, Messenger och Mosrite. 

När jag intervjuade Bill Nelson i FUZZ berättade han att han hade fem Eastwoodgitarrer. Jag köpte själv en Messenger förra året. En replica av den gitarr som Mark Farner i Grand Funk Railroad använde i slutet på 60-talet.

Bakom företaget står Michael Robinson, som berättar att han från början var samlare av de mest underliga gitarrer.

– Samlandet började i tonåren när jag bodde i Toronto. Jag spelade i band och från början var det mer för att ha bra gitarrer att spela på. 1991 flyttade jag till Kalifornien för att leda ett mjukvaruföretag. Jag började samla mer och lärde mig att reparera gitarrer. På helgerna körde jag omkring i norra Kalifornien och köpte upp underliga gitarrer ingen annan ville ha. Ju fler knappar och reglage de hade, desto bättre! Jag gillade japanska gitarrer, Teisco, Domino och Guyatone och europeiska gitarrer som Vox, Hagström, Eko och Crucianelli. Jag började också sälja gitarrer. När så eBay startade så tog samlandet, reparerandet och återförsäljningen riktigt fart.

1997 började Michael att dokumentera sin samling på hemsidan www.myrareguitars.com

– Året efter köpte jag en samling Airlinegitarrer. De flesta var billiga modeller byggda i trä men några av dem var gjorda av fiberglas, eller ”Res-O-Glas” som samlarna kallade det. Jag gillade dem och hade snart ett dussin fiberglasgitarrer. Jack White använde en röd Airline och när The White Stripes slog igenom steg priset plötsligt på marknaden från 400 dollar till 1 000 och sedan till 2 000 dollar. Jag hade sålt mitt mjukvaruföretag så jag började fundera på att förvandla min hobby till ett företag och att själv börja tillverka gitarrer. Det fanns helt klart en marknad för coola instrument.

2002 åkte Michael till NAMM-mässan.

– Fyra dagar senare var jag hemma igen och hade beställt 600 gitarrer från Kina. Jag flyttade tillbaks till Toronto och Eastwood Guitars var fött. Filosofin var klar; att tillverka replicas av favoriterna i min samling men att göra dem bättre och att förse dem med moderna komponenter och använda bättre tillverkningsmetoder. Plus, att sälja dem mycket billigare än vintagegitarrerna. Fördelen var att jag kunde gitarrerna utan och innan och på grund av internet var jag känd som han som kände till alla de där vansinniga gitarrerna.

De första två åren tillverkades gitarrerna i Kina.

– Det var det minst riskabla ur affärssynpunkt. Vi började med ett dussin modeller, bland andra The Sidejack. Andra var replicas av Vox Phanthom och Vox Teardrop. Jag lärde många läxor de där första åren och en del av dem var hårda. Att tillverka i Kina var inte lätt. Kommunikationen var svår. Det var som att ge instruktioner till småbarn. Så tredje året flyttade vi tillverkningen till Korea. Tillverkningen är lika bra som i USA men priserna är lägre.

Jag frågar Michael om han har köpt varumärkesrättigheter till de olika modellerna och om han haft problem?

– Jo minsann! Om vi tar Vox Phantom så fick jag reda på efter att vi börjat sälja våra gitarrer att rättigheterna i USA sålts till ett företag som hette Phantom Vox Guitars Works. Vi fick sluta tillverkningen direkt. Sidejack är en tribut till de tidiga Mosrite gitarrerna men det är ingen direkt replica. Vad gäller Airline, Valco, Espanada, Wandre och andra gitarrer så har jag köpt rättigheterna.

Om vi tar The Messenger så är det en väldigt obskyr gitarr. Den tillverkades i två, tre år och sedan försvann företaget. De finns inga existerande rättigheter att överträda.

Michael sökte upp Mark Farner för att få specifikationerna på hans Messenger.

– Han var en av mycket få gitarrister som använde den när det begav sig men det är den gitarren han associeras med. Jag tyckte att det vore en bra idé att få honom inblandad. Det skulle också hjälpa med promotionbiten och försäljningen. Jag och Mark hade ett väldigt trevligt samtal tills jag sa ”och gitarren ska tillverkas i Korea”. Som kanadensare hade jag glömt att han är ärkepatriot. Grand Funk hade ju till och med sin största hit med We’re An American Band och så fort jag nämnde Korea var det slut på den konversationen.

Originalet till The Messenger hade aluminiumhals och inbyggd fuzzbox. Replican har trähals och saknar fuzzbox. 

Jag frågar Michael hur besluten bakom modifikationer fattas?

– Nyckeln till vår framgång ligger i att vi förstår målgruppen. Jag kände instinktivt att vi skulle kunna sälja över 64 exemplar av The Messenger om priset låg under 1 000 dollar. Hälften skulle köpas av Grand Funk Railroad fans på några månader. För att hålla det priset var det nödvändigt att göra modifikationer. För att förse gitarren med aluminiumhals och fuzzbox skulle det ha gått åt research- och utvecklingskostnader som gjort att gitarren skulle ha legat på 3 500 dollar. Jag trodde inte att Mark Farner fans skulle vilja lägga ut så mycket och frågan om aluminiumhals och fuzzbox dyker sällan upp. Köparna vill ha looken, ljudet och känslan.

Michael berättar kort om processen då en ny modell ska tillverkas.

– Först reder vi ut varumärkesrättigheterna. Därefter samlar vi på oss bilder av vintage-gitarren och helst också ett exemplar. Vi skickar sedan alltihop till Korea. De skickar sedan tillbaka detaljerade ritningar. Vi justerar dessa och skickar tillbaka dem. Fabriken tillverkar två prototyper som skickas till oss. Vi testar dem, provar olika mikrofoner och när vi är nöjda startar vi tillverkningen.

Jag frågar Michael om val av mikrofoner.

– Vi har många olika typer och modeller av mikrofoner. Vi använder en koreansk leverantör som förser många andra gitarrtillverkare. En del är deras standardmodeller men andra är designade av oss själva och tillverkas speciellt för oss. Det gäller till exempel Airline VVSC-, Airline Argyle- och Hi-Flyermodellerna.

Så vilken filosofi ligger bakom? Är det originalsoundet som eftersträvas eller ett bättre?

– Rent generellt så försöker vi att ligga så nära originalen som möjligt, både vad gäller utseende och sound. Om du tar Airline Res-O-Glas modellerna så var det oerhört viktigt att soundet var som i originalen. Dessa hade mikrofoner som såg ut som humbuckers men i själva verket var de singlecoil. Så vi utförde ”reverse engineering” för att utveckla egna mikrofoner, Airline VVSC pickups (Vintage Voiced Single Coil). Vad gäller The Messenger så hade originalet mikrofoner som lät väldigt tunt och som nog bidrog att gitarren inte sålde särskilt bra. Så vi använder New York Mini Humbuckers som låter mycket bättre men ändå ger ett Grand Funksound.

Vilka modeller är populärast?

– Sedan starten 2002 har vi utvecklat över 100 modeller av både gitarrer och basar och de flesta av dem i två, tre färger. Så det är en svår fråga att besvara. På senare år har Airline ’59, Airline MAP och de olika Sidejack-modellerna sålt väldigt bra men de senaste månaderna har det varit stark efterfrågan på Airline Jupiter och Warren Ellis Signature Tenor.

Är det svårt att hålla priserna på en rimlig nivå?

– Nej, faktiskt inte. De tillverkare som gör kopior av Gibson och Fender rör sig i en marknad där det råder en vansinnig konkurrens. De tvingas använda undermåligt trä och dåliga komponenter för att hålla priset lågt. Vår slogan är ”I Get It”. Ett Jack White-fan som går in i en musikaffär och ser Airline ’59, han fattar. Han skulle kunna köpa den Fender som hänger bredvid med 50 % rabatt men han vill ha något speciellt. Ett Fender-fan skulle komma in strax efter, se samma gitarr och undra, ”vad är det där för en avskyvärd sak?”. Han fattar inte.

Eastwood Guitars har blivit kultomsusade. 

Finns det gitarrister du kopplat till dig och samarbetat med?

– Visst, vi har arbetat med till exempel Warren Ellis (Nick Cave & the Bad Seeds) på signaturmodellen och utför också en del modifikationer då vi får påstötningar. Däremot så jagar vi inte stora namn för att promota företaget. För det första så finns det alldeles för många sorters musik för att den sortens promotion ska bli meningsfylld och för det andra så funkar det bättre då gitarrister själva hittar fram till Eastwood Guitars och därigenom promotar dem.

I Sverige säljs Eastwood Guitars på JAM Gitarrer och Karlsson Guitars i Stockholm, men man har ingen svensk distributör.

– Vår affärsmodell är smått unik i branschen. Det är väldigt få tillverkare som säljer direkt till kunder och butiker. Jag drog igång företaget för drygt tio år sedan på internet. Jag kommunicerade själv med varje kund och gör det fortfarande med dem som handlar på nätet. Vi har dessutom 200 butiker runt om i världen som säljer våra gitarrer. Om de inte har en modell i lager kan de få den kvickt. De köper direkt från oss, inte från en mellanhand i form av en distributör. Detta innebär också att vi kan ge bästa möjliga service. Varje gitarr gås över och sätts upp innan de skickas iväg. Andra tillverkare säljer till företag som Thomann eller Musician’s Friend. Där gitarrerna kan ligga i lager i månader och inte sätts upp innan de skeppas till kunden. 

Eastwood lanserar stadigt nya modeller. Airline Jupiter har börjat ta fart och vi har två varianter som vi lanserar inom kort. The Jupiter PRO och en signaturmodell för Dallas Green.

FUZZ 6/13