banner Skandinaviens ledande gitarrportal

Dream Theater - Dream Theater

Av Urban Kindhult
Det går inte att skriva en recension av ett nytt album signerat Dream Theater utan att påstå att de styr progmetallens flaggskepp, så nu var det gjort. När vi nu klarat av den detaljen kan vi ge oss i kast med att stämma av hur skutan kryssar på sina farvatten. Det har ju varit en förändring i besättningen på trumpodiet och det rytmiska rodret hålls inte längre av trumoraklet tillika originalmedlemmen Mike Portnoy. Där förra plattan groovade till trummor programmerade av gitarristen John Petrucci och levandegjordes av nya tillskottet Mike Mangini har sistnämnde nu varit med i hela skriv- och inspelningsprocessen. Världen höll andan men visst gick väl det här alldeles utmärkt? 
Med god vind i seglen har man nu producerat sin första självbetitlade platta, som nog just är tänkt att vara en strävan mot sin kärna. Att påstå att det skett en förenkling av den ganska komplexa musiken vore dock att ta i. Men, hur det än låter så har man nu satt en så pass mogen snurr på den så att den är något mer tillgänglig och fungerar mer på musikens än matematikens villkor och detta faktum utgör en tämligen uppfriskande förlösning.
Med den musikaldoftande inledande dramatiken i instrumentala False Awakening sätter man ribban högt på spelglädjometern och i den andan fortsätter det. Följande Enemy Inside dunkar in de flesta kuriositeterna i vilda synkoper, tunga riff, skumma fills och tonvis med arpeggion, men det görs med en musikalitet och lust som slår allt man tidigare producerat. John Petrucci är här i högform med ett tydligt uttryck och avsevärda portioner drama. Looking Glass bjuder örongodis med strängade smakfullheter där också basisten John Myung tar ett oväntat kliv ut i rampljuset med distad bas och detta gör han inte bara i denna låt. Enigma Machine bjuder cirkusmusik fylld av galenskaper och fyller kvoten av rytmiska underdelningar och frenesi, men det hela sker fjäderlätt och lyfter bandet ytterligare något snäpp i mina öron. 
Satsningen på ett råare och mer grundläggande uttryck kan skönjas i Metallica-doftande inledningen i sedermera snygga Behind The Veil. Surrender To Reason bjuder ett vilt jam mellan Myung och Petrucci med ett så nära punkigt anslag man kommer i dessa sammanhang. Briljant och uppfriskande. Och, jodå, här finns ett übermusikaliskt monster i avslutande verket Illumination Theory som klockar in på 22:17. 
Sammanfattningen blir att man lyckats få till en behagligt avslappnad och musikalisk platta som har allt som förväntas och dessutom tar det hela ett steg framåt. Det skall man vara nöjda med. 
FUZZ 7/13
bronk.jpg

 

 Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
ANNONSER
banner banner banner banner

Countdown to Fuzz Guitar Show 2018
FUZZ GUITAR SHOW 2018
MAY 26-27, GOTHENBURG