Skandinaviens ledande gitarrportal

Deep Purple - Now What?!

Av Janne Stark
Om jag ska vara brutalt ärlig har de senaste Deep Purple-plattorna passerat mig nästan helt obemärkta förbi. Rapture Of The Deep, Bananas, Abandon, ja ända tillbaka till Purpendicular har varit mer av ett konstaterande att, ”det var ju ok, kul att de håller på”. De har dock blivit sittande i skivhyllan utan att jag har känt någon större drift att plocka ut dem igen. Så, Now What?! Den tanke som slog mig efter en första genomlyssning av bandets nya alster var att denna platta kräver ännu en genomlyssning. Inte bara för att det är förbaskat bra, utan nästan för att kolla om jag har hört rätt. Detta är utan tvekan den bästa, mest intressanta och fräschaste Deep Purple-platta på många, många år. Just när jag känner att, ok, nu såsar de till sig, som i inledande A Simple Man och Blood From A Stone, då brakar de plötsligt loss med stentunga riff och en energi som i fornstora dagar. 
Det som omedelbart också slår mig är Bob Ezrins suveränt organiska produktion. Det låter verkligen rum och sjuttiotal om trummorna, gitarren stånkar i ena kanalen och Hammondorgeln fyller upp i den andra. Gillan har tappat en del av sitt högre register med åren, liksom kollegan David Coverdale. Skillnaden är dock att Gillan inser det och låtarna är perfekt avpassade efter vad han klarar av att sjunga, utan att det låter som några som helst eftergifter har gjorts. Gillan sjunger coolt, bluesigt, han bränner på när det behövs och det låter bra. 
Steve Morse har aldrig direkt gjort mig besviken och på Now What?! lirar han tyngre än någonsin med ett fetare och hårdare gitarrsound än någonsin. Till exempel i låten Weirdostan där gitarren ihop med Don Aireys feta keyboard mosar allt i sin väg. Den för tankarna till Purplealbumet Perfect Strangers, vilket var en kanonplatta i min bok. Detta gäller även och i synnerhet även efterföljande Out Of Hand med sitt krossatunga riff och Knocking At Your Backdoor-aktiga keyboard-pump. 
Hell To Pay börjar som I Surrender och fortsätter som något taget från Gillans tidiga soloplattor med en klassisk sing-along-hårdrockrefräng.a Detta är faktiskt riktigt jävla bra! 
Groove är också en sak som präglar plattan, någon som direkt visar sig i Paices oefterhärmliga gung i shufflelåten Bodyline. 
En annan intressant ingrediens jag även hittar på Now What?! är inslagen av gammal sjuttiotals symfonirock. Det börjar så smått i slutet av Above And Beyond och definitivt i Uncommon Man, där man kan dra rena Yes- paralleller. 
Aprés Vous bjuder även den på riktigt tunga och elaka riff. Här finns även ett långt och riktigt trevligt solo/instrumental-parti, med en keyboard/gitarrduell mellan Morse och Airey, som formligen osar sjuttiotal. 
Låten All The Time In The World känns å sin sida definitivt som en radiosingel med sin strömlinjeform och snälla framtoning. Lite intetsägande i denna samling, även om den innehåller ett riktigt snyggt melodiskt solo av Morse. 
Albumet, om man inte har deluxe-versionen med bonusspår, avslutas med den enastående Vincent Price med tungt riffande och fuzzbas. Detta som en fläskig avslutning på en enastående bra skiva, levande och organisk. Gammal är tydligen äldst!
FUZZ 4/13
bronk.jpg

 

Fler artiklar

     Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
    ANNONSER
    banner