banner Skandinaviens ledande gitarrportal

Dark Tranquillity - Breddar och fördjupar

Av Urban Kindhult

Det var 1989 som Niklas Sundin och Mikael Stanne bestämde sig för att man skulle starta ett band. Inget kunde egentligen spela något instrument och ingen ägde heller något instrument, men att ha ett band verkade spännande och så blev det. Den allra första upplagan av bandet bar det stolta namnet Septic Broiler och bland manskapet kunde man hitta Sundin och Stanne, då på kompgitarr, men även trummisen Anders Jivarp och andre gitarristen Martin Henriksson, samtliga med i bandet också idag. Sångare på den tiden var faktiskt Anders Fridén som senare började i In Flames.
– Jag minns att vi kanske inte hade mer än tre låtar och de körde vi om och om igen i föräldrarnas garage, säger Anders Jivarp. Eftersom vi repade i ett garage var vi ju också tvungna att hålla ner volymen och jag minns att vi undrade varför man egentligen behövde spela högre. Vi kunde snacka med varandra medan vi lirade och tyckte nog att volym egentligen var rätt överskattat…
Med tiden skulle detta dock komma att ändras, men också mycket annat. Det var möjligen lite skralt med utrustningen i början men ambitionen övervinner ofta det mesta. Man växlade upp till Hondo-gitarrer och Peavey Bandit-förstärkare och då alla i bandet växt upp tillsammans vågade man sig också på att utvecklas och hitta sin egen stil. Hårdrock skulle det vara, men det skulle också finnas plats för andra influenser. Eftersom man inte riktigt visste hur det skulle vara kunde man njuta friheten att göra det man gillade. Kärleken fanns i tysk thrash och speed metal med långa solon och dubbla kaggar och även de amerikanska varianterna och kombinationen blev något unikt. Med rätt frö så börjar det växa och på samma så utvecklas man även idag.
– Vi ville att det skulle vara aggressivt men samtidigt sofistikerat och ha texter med substans och som inte handlade om monster, säger Mikael Stanne. Melodier i den typen av musik var inte så vanligt runt 1989-90. Det har ju varit en enorm fördel att vi i princip har känt varandra sedan vi var två år gamla. Vi har alltid kunnat lita på varandra och inte behövt köra något socialt spel för att försöka vara rätt i någon mening. Då får man andra möjligheter att experimentera och utveckla både sig själv, bandet och den musik man spelar. Det är ju en fantastisk ära att få vara en influens till många band och utan den självsäkerheten eller kanske till och med okunnigheten i våra tidiga formbara faser hade det nog inte varit så.
– Jag minns min första, ganska underliga, Hondo-gitarr som hade en märkbart låg output och gav vår första demo mer av ett crunchgitarr-ljud än ett massivt chunk, säger Niklas. Peavey Bandits är dock en prisvärd och användbar förstärkare. Jag skulle nog ändå säga att vi utvecklades snabbt och att den första låten på andra plattan The Gallery från 1995, Punish My Heaven, manifesterar vårt sound.  
Med nya plattan Construct, inspelad i Örebro-studion Fascination Street under ledning av den mästerlige Jens Bogren tar man ytterligare steg i sin utveckling. Man slås här av en symfonisk bredd i en förvisso riffbaserad gitarrplatta, men, där detta ändå fått ta ett steg tillbaka för ett bredare anslag där klaviaturen stärker uttrycket väsentligt i flera mogna och starka dimensioner. Man lär sig i samtalet med bandmedlemmarna att mycket var gjort innan men att mycket också skapades i studion och att arrangemangen kunde ta helt nya vändningar. Låten Uniformity är ett exempel på hur en låtidé i bandets händer kan sluta helt tvärtom, berättar de. Men, vad ville man då med plattan?
– Titeln Construct anspelar på vikten av verkliga saker, av fakta, och inte konstruktioner av verkligheten, säger Mikael. Hur folk ofta hellre väljer att tro på saker istället för att ta reda på och veta saker. Frustrationen över det är en sådan sak som kan få mig att börja skriva. 
Vad gäller det rent musikaliska ville man enligt Mikael Stanne få en större bredd på materialet i arrangemangen. Över åren har man märkt vilken viktig roll som klaviaturen har haft för bandets musik och att keyboardisten Martin Brändström bidragit med väldigt mycket till Dark Tranquillitys sound.
– Jag skulle säga att låten For Broken Words är något vi inte skulle kunna ha gjort tidigare och inte riktigt haft plats med. Här finns mer av ett djup och bredare ljudbild. Att gitarrerna möjligen blev lite lägre denna gång, har vi främst fått påtalat för oss, för det är inte något man direkt tänker på själv när man är inne i processen. Det finns fortfarande mycket riff i låtarna och vi har inte gjort något stort avsteg från vår form och ofta har vi blandat melodier med gitarr och syntetiska ljud. Det skall inte alltid och behöver inte alltid märkas vad som är vad och det är egentligen inte heller så viktigt. Ett lyckat exempel på det är ju låten What Only You Know som i introt har tre unisona stämmor. Den här gången hade vi inte heller med oss vår basist Daniel Antonsson som slutat i bandet utan det var vår gitarrist Martin som lade basen på plattan. Vi är mycket nöjda inte minst med den bredd och dimension som vi lyckades skapa, mycket tack vare Bogrens mixning.
Dark Tranquillity är även på denna skiva sin vana trogen att som en integrerad kreativ enhet utveckla mycket själva och även mycket av inspelningsarbetet har man gjort på egen hand. 
– Redan tidigt var Jens Bogrens assistent Johan Örnborg med och kollade så att vi hade ställt in allting rätt, så att det skulle gå att jobba med materialet senare under mixningen, säger Niklas. Vi producerar ju egentligen själva, så mycket av inspelningsarbetet gjordes på egen hand och då är det naturligtvis bra om ljudfilerna går att använda sedan. Vi har på senare tid använt oss av Behringer V-amps på scen, främst för att det är så enkelt att använda och resa med dem och det är heller inget problem att ratta fram ett bra ljud. 
I studion är man definitivt mer old-school, menar Niklas, och använder riktiga förstärkare, Engl och Peavey, oftast med en Ibanez Tube Screamer lågt inställd för lite mer värme. 
– Vi lägger ofta två spår komp på höger och två på vänster och blandar mina Mayones gitarrer, fortsätter Niklas. Jag har två Setius och två Regius, med Martins Gibson med två kanaler av varje, som vi också eq:ar lite olika. Vi är inga direkta teknikfreaks och inga utpräglade solospelare, utan fokuserar hellre på låten och helheten, men det var kul att göra ett riktigt Hanneman-solo i låten Aphatetic. Det kan ju förhoppningsvis uppfattas som en hyllning.
FUZZ 5/13

Fler artiklar

     Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
    ANNONSER
    banner banner banner banner

    Countdown to Fuzz Guitar Show 2018
    FUZZ GUITAR SHOW 2018
    MAY 26-27, GOTHENBURG