Daniel Gilbert
| Daniel Gilbert är kanske mest känd som gitarrist i Håkan Hellströms band. Daniel har också, liksom Hellström, ett förflutet i kultbandet framför alla andra; Broder Daniel, som han bildade tillsammans med sångaren och låtskrivaren Henrik Berggren 1989. Några ambitioner att göra en soloplatta påstår Daniel sig aldrig ha haft. Det krävdes faktiskt lite övertalning. – Jag har aldrig haft någon önskan om att stå längst fram på scenen. Det var Isse på Dolores (skivbolaget som även signade Håkan Hellström) som efter att ha hört en låt (The Damned Citylights) jag spelat in till min flickvän tyckte. ”Du skall göra en egen platta punkt slut”. Daniels debutalbum, som fått titeln New African Sports, Soul Café Club No # 1, är dock inget helt renodlat soloprojekt. – Det hela började med att jag stötte ihop med gitarristen Per Stålberg från Division Of Laura Lee och vi pratade om att spela in lite låtar i hans bands studio Welfare Studio. Så i samband med inspelningarna har det på sätt och vis bildats ett band. Övriga medlemmar i Daniels band är gitarristen Viktor Lager, trummisen Olle Björk, basisten Jonas Gustafsson (också från Division Of Laura Lee), samt Nils Dahl på keyboards. Det hela är följaktligen högst gitarrbaserat och relativt tungt. En musik som hämtar influenser både från engelskt och amerikanskt håll. Såväl storslagen episk indierock som hardcore kryddat med lite lägmäld americana. Daniel står själv för sången, som är på engelska, och gör det med den äran. Han har en originell röst med ett uttryck som känns äkta och som gör att man lyssnar det där lilla extra. Påminner en del om Dean Wareham i Luna och 22 Pistepirkkos PK Keränen i sin sångstil och röstklang. – Vi är alltså tre gitarrister på plattan så det blir självklart mycket gitarrer. Det är det första jag själv fokuserar på när jag lyssnar på musik. Själv är jag väl något av en anglofil medan Per bara lyssnar på amerikansk musik och kommer från hardcorelägret. Vi visste inte alls hur det skulle bli i slutändan, men man kan väl konstatera att det blivit en intressant blandning av våra influenser. – Per har bland annat skrivit duetten som jag gör med Jenny Silver, It Always Ends Up Dry, plus en annan låt som heter Bones. Resten har jag skrivit. När man lyssnar på din platta tycker jag att man hör en ljudmedveten, orkestrerande gitarrist, typ Johnny Marr. Är han en stor influens? – Jag älskade ju the Smiths och Johnny Marr är utan tvekan den bästa popgitarristen som finns. Jag använder dock inte som han gör några öppna stämningar. Däremot är jag en flitig capoanvändare. Det är nästan med på var och varannan låt. – Jag är ju verkligen ingen ekvilibrist utan tycker väl att en enda hjärtskärande ton säger mer än femtiosju perfekta pentatoniska toner. Vad gäller sologitarrister så är Neil Young favoriten. Jag gillar också surfbandet Jon and the Nightriders. En annan stor inspiratör är Glen Campbell vars Jim Webb-tolkningar måste ju vara den mest romantiska musik som någonsin gjorts. Ditt gitarrsound är varken strata, tele eller Les Paul? – Nej, jag är en hollowbodyfanatiker, och kör mestadels på en Yamaha SA-2200 som jag satt ett Bigsbysvaj på. Det var ett måste, det är det bästa svajet framför alla andra. Jag har också bytt mikar på den och satt på två Di Marzio PAF 36th. Anniversary. Daniel har ytterligare en Yamaha hollowbody i sin ägo, en Troy Van Leeuwen Signature SA503 TVL. Därutöver en Rickenbacker 660 och en Rickenbacker 12:a. – Fast drömgitarren är ju en Gretsch Country Gentleman, när man nu skall få råd att skaffa en sådan, suckar han. Förutom att du inte spelar på någon av dom vanligare gitarrmärkena färgar du ljudet med en del ovanliga effekter. På plattan kan man höra bland annat flerstämmiga gitarrsound plus orgelliknande ljud. – Det är nog min Electro Harmonix Pog du tänker på. En fantastisk pedal och egentligen en polyfonisk octavider, som dels går att använda som en sådan men som det också går att skruva fram alltifrån spinetter till kyrkorglar på. Vad har du för utrustning i övrigt? – Förstärkaren är en ny Vox AC 30, topp och låda som jag är jättenöjd med. För att ytterligare lyfta upp och fylla ut ljudet på ett schysst sätt använder jag en MXR Micro amp, som alltid står på. Som dist har jag oftast en Tube Screamer. Delayet är en Boss RE201 Space Echo som jag också är väldigt nöjd med. Tycker dom kommit väldigt nära bandekoförlagan med den. Till och med reverbet har dom nästan fått till helt exakt. Det är ju helt kasst egentligen, fast låter skitfräckt. Sina demos gör Daniel för övrigt hemma i lägenheten på en digital 24-kanals Tascam. En Röde NTK används för sång och Shure SM 57 för att mika upp en liten Laney rörcombo. Ett annat projekt som Daniel är involverad i är bandet Augustifamiljen, (synonymt med Håkan Hellströms kompband minus någon medlem). Namnet kom sig av att man för några år sedan bokades för några spelningar på göteborgskrogen Henriksberg i augusti månad. Bandet har med tiden också blivit ett årligen återkommande inslag på Liseberg där man framträtt med diverse gästartister, som till exempel Magnus Carlsson från Weeping Willows, Theodor Jensen, Jojje Wadenius och Tityo. Augustifamiljen är dessutom husband i SVT:s tittarsuccé På spåret som i skrivande stund håller på att spelas in. Daniels första band Broder Daniel är ett unikum inom svensk rock. I princip samtliga medlemmar har vid sidan av bandet gjort egen solokarriär. Inte bara Håkan Hellström, utan också Theodor Jensen samt trummisen Pop-Lars i Hästpojken. Och nu Daniel Gilbert själv. Broder Daniel bildades som tidigare nämndes redan 1989, då Daniel och Henrik Berggren gick på högstadiet på Samskolan i Göteborg. – Vi var ju bara barn, gick i åttan. Sam var världens brat-skola och vi två bildade en pakt för att överhuvudtaget stå ut. Och det var den expressiva känslan som var det viktigaste, inte det musikaliska. Vi var influerade av Jesus And the Mary Chain och Nick Cave och annan svartsynt rockmusik. Jag spelade bas då, Henrik gitarr och då hade även Håkan Hellström tillkommit på trummor. 1995 kom första BD-plattan. Daniel slutade i Broder Daniel senare samma år efter en kaotisk och turbulent tid. 1996 bildade han bandet Fiesta med bland andra Timo Räisinen på trummor. Efter det fanns ett band som hette The Junior innan han så återknöt banden med Håkan Hellström 1999 för att spela in en demo med dennes låtar. Året därpå fick Håkan skivkontrakt med Dolores/EMI och en jättehit med singeln Känn ingen sorg för mig Göteborg. Sedan dess har Daniel varit något av Håkan Hellströms högra hand, och har medverkat på varenda turné efter det. Är det du som är kapellmästaren i bandet? – Nej, men jag är hans äldsta vän (skratt). Men ni skriver inga låtar ihop direkt? – Nej det gör vi inte, jag fungerar väl mer som ett slags filter och bollplank. Jag lyssnar på hans låtidéer, läser texter, hjälper till att arra musiken och så vidare. Borderline som finns med på min platta har vi i och för sig skrivit ihop, den finns med på svenska på albumet Nåt Gammalt, Nåt Nytt, Nåt Lånat, Nåt Blått. Daniel berättar att det nästa år blir 10-årsjubileum med Håkan Hellström och att en dvd nu skall släppas från Peace And Love-festivalen 2009. – Det var en fantastisk spelning. Jag kom ihåg att jag stod där och blickade ut över detta enorma publikhav, ibland fattar man inte att det är sant det som sker. Jag är verkligen lycklig som fått nå en sådan framgång tillsammans med min bäste vän. Otroligt tacksam, det är verkligen inget jag tar för givet. Jag har aldrig sett musiken som en chans att bli någonting, eller bli rik. Mer som en ventil för att uttrycka sig. FUZZ 10/09 |  |
Fler artiklar
Prenumerera på nyhetsbrev från fuzz.se
ANNONSER
