Chickenfoot - III

Av Urban Kindhult

Med viss oro lyssnade man på detta bands första verk som kom för några år sedan. Det gick ju dock faktiskt rätt bra och man kan konstatera att epitetet supergrupp må vara en smula överhettat som begrepp. Supergrupper brukar sällan bli så bra, men här fick man till det rätt så hyfsat. Då måste väl en bidragande orsak vara att samtliga medlemmars lägsta kvalitetsnivå ligger rätt så rejält över genomsnittet, med karriärer som inte bara baserats på en rejäl dos tur och timing. 

Med Joe Satriani bakom rodret som huvudsaklig låtskrivare har man en arbetshäst och den här gången känns det både bättre och personligare tycker jag allt. Det känns som om rockers nu för tiden har en större förmåga att växa i sin roll även som människor och kanske också drivs av en övertygelse och lust att ge tillbaka till en värld man faktiskt fått ganska mycket av. 

Möjligen är det förvaltningen av denna omständighet som gör att Chickenfoot lyckas hålla sig relevanta. Här handlar texterna inte längre uteslutande om att köra bil fort, bada i havet och umgås med heta damer, utan man utnyttjar sin möjlighet att behandla ämnen som berör vårt samtida samhälle. Three And A Half Letters tar upp arbetslösheten och Different Devil handlar om konsten att hålla ihop en relation och i Dubai Blues tar man upp att pengar inte är allt. Inte överdrivet kontroversiellt kanske, men detta gör att bandet uppfattas som ett gäng ganska sympatiska herrar. Musikaliskt då? Jo, här är det ganska bredbent och en smula avfasad rockmusik det handlar om. Det vore fel att säga att det berör djupt i själen. Det här har ibland lite mycket av onyanserad bruksmusik över sig, en slags professionell produktion av ”rock”, det skall man nog ha klart för sig. Det är dock extremt kompetent i alla delar och Satriani håller spänningen uppe med sedvanligt briljant gitarrspel och lite återhållna fyrverkerier. 

FUZZ 9/11